Nu är följande bokat och klart för min och Leifs del:

- Fredrik Lindströms föreställning ”Svenskar är också människor”

Utdrag ur föreställningsbeskrivningen:

Det borde vara överflödigt, ändå påpekas det då och då: Vi svenskar är ju också människor. Om än lite stela, hämmade, hårt pott-tränade och allmänt ”okontinentala”, så i alla fall människor. Inte för att någon direkt har påstått något annat, men ändå. Den svenska självbilden är inte särskilt positiv, för att uttrycka sig milt. ”Osvensk” hör till det finaste beröm man kan få. Och det är märkligt med tanke på att en stor del av svenskarna enligt en färsk undersökning anser att Sverige är världens bästa land att leva i. Hur kan Sverige vara bäst, när svenskarna är så dåliga? Vad är det som inte stämmer?

- Musikalen ”West Side Story” på Norrlandsoperan

Utdrag musikalbeskrivningen:

Från den första tonen till det sista andetaget – West Side Story är en av de främsta musikalerna som någonsin skrivits. 1957 banade den vägen för en ny slags musikteater och fortfarande anses den vara ett av musikalvärldens största mästerverk. Med sångpärlor som Tonight, America, Maria, I Feel Pretty, Somewhere och med världens bästa kärlekshistoria i centrum, fortsätter den att fängsla publiker världen över.

Handlingen, som bygger på Shakespeares Romeo och Julia, kretsar kring två rivaliserande gatugäng: The Sharks och The Jets. Här heter kärleksparet Tony och Maria och deras kärlek låter sig inte hindras av någonting.

Åh, så jag längtar! Sen så längtar jag ännu mer till min storasyster kommer hit och hälsar på i början på mars.

Om det blir Scharinska på fredag så är det garanterat dessa skönheter som pryder mina fossingar…

Fredagskvällen och firandet på Invito blev minst lika roligt som väntat. Naturligtvis hade vi dresscode: kavaj. Grabbarna var stiliga som få! Jag gjorde mitt bästa för att lysa ikapp med dem i min nyårsblåsa…

Framme på Invito sprang jag på mina två förra lärare på journalistiken som jag tycker oehört mycket om, och som jag misstänker även tycker väldigt bra om mig. Jag fick en varm kram från vardera och det kändes bra att träffa dem. Med andra ord var det en riktigt bra start på kvällen för min del!

Vi inledde därefter vårt magnatiska firande (japp, så heter det när det är magnater ute på stan) med en förcocktail. För mig blev det en Havtornscosmo. Delicious! Vår kypare gjorde för övrigt sitt för att göra kvällen fabolous – bara det att han hälsade oss till bordet med ”god afton” satte nivån från början.

Förrätten bestod av lättrökt ren med krutrökscreme (pang pang!) – och den levererade, vill jag lova. Varmrätten blev en ”filleto di manza” (någon typ av smaskig oxfilé) som rödvin inmundigades till. Vid det här laget hade vi hunnit skåla för det mesta – Johans nya jobb, Välkommens kontrakt, Fredriks nya arbetstider och mitt nya liv post-journalistik. Ska det firas så ska det firas ordentligt!

Med det mottot fortsatte kvällen med tiramisu till efterrätt (att en efterrätt kan vara så himmelskt god…) och höjdpunkten: en flaska champagne! Leif frågade vår kära kypare om vi skulle få en ishink – för vi var nästan mer sugna på den än själva champagnen… När champagnen kom in tappade vi nästan hakan för vi hade inte fått en ishink, utan en hel jäkla piedestal för champagnen. En champagnefunt om man så vill. Det kändes som att vi hörde hemma precis där och då: uppklädda, glada och med champagnefunten vid sidan av bordet. Ah… Varför ser inte alla fredagskvällar ut så?

Det bubblade av välbehag ända upp i näsan vid första champagneskålen – och sen lyckades vi även beställa in en god shot. Och det är väl ändå inte det lättaste?

Vårt mål innan kvällens början var att nå upp till en nota på 3000 kr, för att verkligen vara de big spenders vi utgav oss för att vara under en kväll. Så när notan kom in med 4000 kr skrivet på sig kände vi oss ganska nöjda. Som sagt, firar man så firar man!

Lite vin och TV-spel avslutade kvällen hemma hos oss. Tack för en trevlig kväll, grabbar! Nu måste vi bara hitta något nytt att fira!

Idag: stortvätt, promenad i solen, kanske ett par nya skor, pannkaka till middag (som jag har längtat!), och Superbowl. Vi satsar pengar på Indianapolis Colts, vilka satsar ni på?

Alldeles nyligen hölls ett vinlotteri på kontoret där vi sitter tillsammans med ett flertal andra företag – och gissa vad som hände?

Jag vann!

Så den här bunten med smaskiga viner ska jag kånka hem (med glädje!) senare idag:

Den här fredagen kunde inte ha börjat bättre!

Knappast.

Men jag kan stolt meddela att jag idag har avklarat mitt andra träningspass på min bright and shiny new träningscykel. Idag blev det 6,5 km, det vill säga hela 1,5 längre än i tisdags! Såhär i initialskedet av min träning försöker jag att känna av vilken nivå jag bör ligga på, både gällande hur långt jag cyklar och hur fort.

Har planerat att inte köra totalslut på mig själv de första gångerna, för att få lite bättre koll på vad jag klarar av. Pressa mig själv lite mer varje pass. På söndag är det dags för nästa pass, om jag ska hålla mig till tre gånger i veckan som jag ursprungligen planerat. Och nästa vecka SKA vi hämta Leifs armcykel! Jäkla väder och jobb har satt massor med käppar i hjulet för oss hittills…

Imorgon väntar för övrigt en väldigt rolig fredag:

- På morgonen ska vi delta i ett vinlotteri på kontoret (dvs. alla deltagare köper en flaska vin och sen lottar vi om att vinna potten med vinflaskor – förstaplatsen får 9 flaskor!)

- På kvällen väntar BIG FIRANDE! Jag, Leif, Johan och Fredrik ska käka trerättersmiddag på Invito och dricka champagne för att fira alla saker som är värda att fira just nu (Leif har fått värsta superkontraktet till företaget, Johan har fått nytt jobb, Fredrik ska få sina drömarbetstider på jobbet och jag har också fått nytt jobb). Det kommer att bli riktigt skoj!

Nu ska jag mysa ner mig i Ektorpsoffan (stackars Ektorpsoffa som har blivit försummad sen projektorn gjorde sin entré i våra liv…) och kolla på Twin Peaks.

Titta vad som låg och väntade på oss när vi kom till kontoret idag – en smaskig Postkaka som tack för en annons jag gjorde tidigare i veckan. Mums!

Spelen har anlänt! Alla ligger glänsande framför mig och försöker övertyga mig om att välja just det ena eller det andra att spela först (förutom Blue Dragon då, som kommer att levereras senare).

Hittills har vi hunnit testa Asterix & Obelix (som är oväntat roligt och utmanande! Riktigt bra tvåspelarläge faktiskt), Tekken 6 (som ännu inte övertygat mig…) och Assassins Creed II (som ser riktigt bra ut och är coolt som tusan då man kan klättra och ta sig precis överallt – men är jobbigt för mina nerver när man måste smyga).

Men… Eftersom Leif måste jobba som en galning idag så blir det inget spelande för mig på länge… Istället så ska jag beundra alla spels utsida och läsa deras booklets som följer med dem. Inte fy skam, det heller.

Så har jag nu spenderat en halvtimme åt att flåsa och svettas på min träningscykel. Det var ett komplett träningspass med uppvärmning, intensivpass, nedvarvning och stretching. Jag blev röd som en tomat och halvt svimfärdig, så det känns som att det borde ha givit något – försökte hålla koll på pulsen också, som växlade mellan 115 från början ända upp till 150. (Johan, du är ju en löpningsgalning, så du kanske kan komma med några träningstips till en novis som jag?)

Bortsett från att bygga ihop träningscykeln, som vi gjorde i söndags kväll, så var detta alltså mitt första träningspass på den. Tyvärr så har vi inte lyckats hämta Leifs armcykel ännu, för att vädret har varit helt galet – alldeles för kallt och stormigt för en sådan exkursion ska kunna ta plats (bortsett från att det sätter käppar i hjulet för våra träningsplaner, så tycker jag om vädret – som jag har längtat efter en riktig vinter!).

Vad tror jag då om min framtid som träningscykelcyklist?

För det första, så tyckte jag att tiden gick otroligt långsamt… Cykeln har en sån där liten träningsdator, där man kan se vilken puls man har, hur långt man cyklat, hur länge och hur fort. Att se sekunderna ticka fram var olidligt för att de gick så långsamt! Åtminstone till en början. Det var desto roligare att titta på avståndet – det blev visst en hel halvmil! Det är väl ett resultat att vara nöjd med, för en förstagångstränare som jag? Dessutom tror jag att det kommer att bli roligare att träna när vi hämtar armcykeln så att jag och Leif kan peppa varandra.

För det andra, så kändes det som att det tog ett tag innan något hände. Innan hjärtat började slå avsevärt fortare och svetten började bryta fram i pannan. Dock tror jag att det nog är ganska bra – med tanke på att jag knappt orkade med de sista minuterna, när jag var uppe i varv. Jag var så seriös att jag följde instuktionerna i ett litet häfte som följde med cykeln, som beskrev de olika momenten uppvärmning, osv. Men någonstans så tror man att man ska köra så hårt man kan i en halvtimme – och det kan bli kanske tufft att klara av som nybörjare (eller för någon i överhuvudtaget – 100 meterslöpare är ju helt slut efter tio sekunder).

För det tredje så kändes det verkligen i kroppen efter ett tag! Jag blev sjukt törstig och närmast vimmelkantig. Nu är väl det senare kanske inte något att eftersträva, men det är ju skönt när man känner att det blir en effekt. Jag hoppas att jag har träningsvärk imorgon - som en slags bekräftelse på att det ger något.

Det fanns med andra ord både vissa brister och fördelar med cykeln, men jag tror ändå att det är den mest optimala träningen för mig just nu. Jag är alldeles för ointresserad av träning för att börja träna på gym eller göra något annat som kräver att jag tar mig ut från lägenheten, samtidigt som jag känner att jag vill röra på mig. Nu när jag bor så centralt i Umeå så rör jag mig inte alls lika mycket som jag gjorde när jag bodde hemma i Märsta – där blev det nästan alltid en halvtimmes promenad (fram och tillbaka i alla fall) så fort jag skulle någonstans. Det är ganska stor skillnad mot nu då det bara tar fem minuter.

Jag tror att jag kommer att utnyttja cykeln väl – och jag tror att det kommer att bli lättare att se till att använda den, när jag fått det till att bli en rutin.

Jag ger därför träningscykeln fyra av fem brödrostar!

Jisses, vilken kondition jag kommer få!

Igårkvällen ägnades åt en hiskeligt massa roliga saker.

Först hade vi en trevlig tacoskväll med några homies (yo, wazzup liksom) efterföljt av filmtittande på projektorn. Filmval för kvällen blev Pandorum – lagom klaustrofobisk och dystopisk framtidsfilm om några människor ombord ett rymdskepp (som lämnat jorden för bygga bosättningar på en annan planet då jordens tillgångar i princip tagit slut). Den var obehaglig, och jag råkade kanske släppa fram ett litet skrik när diverse aliens hoppade fram i bild – men den var inte så pass läskig att jag trodde att det fanns aliens i Narnia (vilket annars händer oftare än jag skulle vilja).

Därefter skulle vi snabbt visa hur Voddler artar sig på vår storbild, och satte igång filmen A night at the Roxbury, helt av en slump. Jag hade aldrig sett den och jag ogillar dessutom Will Ferrell i vanliga fall så det hade inte varit mitt förstahandsval egentligen… Men den började så otroligt lovande att det slutade med att vi kollade klart på hela filmen. Och det är jag lycklig över, vill jag lova. Vilken guldklimp bland filmer! Det var 90-talsmusikromantik så det bara skriker om det. Men va tusan… Haddaway är ju grym, det är bara att erkänna!

 Jag har lite ont i nacken idag efter att ha diggat med bröderna Butabi. Roligaste och konstigaste känslan som filmen väckte hos mig då? Att de otroligt korkade bröderna påminde mig om mig och Leif! Inte nödvändigtvis i avseende på deras intellektuella nivå (hoppas jag?) men på sättet som de umgås med varandra. De njuter av livet så fort de är med varandra, och det är inte så många andra som spelar särskilt stor roll. De behöver bara varandra för att ha en killer time. Det tycker jag är kärlek. Som Barney skulle ha sagt: LEGEND… wait for it… ARY! 

Filmen fick mig på enastående partyhumör så jag var tvungen att plocka fram de små slattar av alkohol jag kunde hitta – efter att Fredrik gått så satte jag och Leif igång med vårt sedvanliga Youtubemaraton och kollade på lika enastående klipp som exempelvis det här:

”I could get more party, for the booze!”

Och klassikern:

Efter det började det gå utför… Några slattar Jäger, Sambuca, Minttu och Cola med vodka slank ner och jag började bli på danshumör, som bland annat resulterade i det här (hoppas att det går att länka till videos på Facebook – om inte så finns det en film vid namn ”Rumba (rumpa)” på Leifs logg). Vad tror ni att jag skulle ha fått för betyg från Tony Irving på den där rumpeuppvisningen?

När vår fantasi började tryta gällande att finna nya Youtubeklipp fastän vi ville fortsätta parta så kollade vi på The Hangover. Där kan vi snacka partyfilm också. Jag tror till och med att jag och Leif, någonstans i dimman, skakade hand på att: ”FUCK Barcelona i år – nu sparar vi pengar och drar till Vegas så fort vi kan!”

So sick. ”Not at the table, Carlos!”. För övrigt så såg vi halva Superbad också – den har hög partypotential också. En gång lirade vi ett drinking game till den, kallat ”Get superdrunk to Superbad” booya (ibland är jag en enda stor fantastisk länkkälla, inte sant?)!

Som ni kanske förstår blev det en lång natt för mig och min partykompanjon – jag tror att vi gick och lade oss klockan åtta imorse. Jag var uppe med tuppen (eller ja, nästan i alla fall) klockan elva och tänkte lira lite Tales of Vesperia, men möttes enbart av en massa skrämmande flimmer på projektorn när jag slog på förstärkaren, projektorn och Xboxen (anledningen till att jag nämner alla tre? För att jag inte vet vad som var källan till problemet).

Så istället för att få en hjärtinfarkt av rädsla för att någon av våra älskade prylar gått sönder så skriver jag detta avancerade blogginlägg (enligt mig själv i alla fall). Leif ligger och sover fortfarande så jag kan inte dela min skräck med honom… Förhoppningsvis är det dock ingen fara (även om jag just nu inte kan finna någon vettig förklaring till varför det såg ut som det såg ut, som inte innebär att något är trasigt). Det är dock ingenting att älta över nu – för idag är det lördag och ikväll är det Robinsonfinal!

(bloggade om dessa fantastiska klipp på företagsbloggen också)

Snöstorm utanför fönstret och färsk lön på kontot har ikväll inneburit: TV-SPELSBESTÄLLNING deluxe! Det här gänget med spel ska sysselsätta mig och Leif måååånga dagar:

Assassin’s Creed II (ett äventyrsspel där man får chansen att spela en lönnmördare. Najs! Dessutom avslöjar trailers och diverse gameplayklipp att scenerierna är intagande som få)
Grand Theft Auto IV (ett måste-ha-spel enligt Leif – jag får återkomma med ett eget omdöme)
Colin McRae: Dirt 2 (Leifs önskemål… Fast det är dags för mig att bli duktig på racingspel, så jag kommer nog spela en hel del också)
Bayonetta (helt crazy fightingspel som förhoppningsvis kan bli en riktig hit)
Star Ocean: The Last Hope (animeinspirerat RPG-spel – mitt önskemål!)
Tekken 6 (behöver inte direkt någon närmare presentation va?)
Blue Dragon (turnbaserat RPG – mitt önskemål!)
Asterix at the Olympic Games (sportspel med en lite mer humoristisk vinkling som nog kan förgylla ett gäng spelkvällar med vänner)
Prince of Persia (klassisk spelserie – denna gång påminner det överraskande nog om innovativa Super Mario Galaxy och är dessutom gjort med cel-shadingteknik!)

Någonting säger mig att vårt Xbox360 kommer att bli väl utnyttjat den närmaste tiden…

Efter att ha varit duktig och utfört några hushållssysslor (diskat en monsterdisk) väntar nu en hel dag som jag kan göra vad jag vill under… Men vad vill jag göra?

Valet står just nu mellan att lira lite mer Tales of Vesperia (jag och Leif fastnade på värsta superbossen igår kväll, som jag borde försöka besegra idag) eller att kolla på Twin Peaks (jag är nog en av de sista i världen att se den serien).

Life’s good! Men imorgon är det slut på latmaskandet – för då ska jag jobba!

För övrigt är jag väldigt glad över att min kära storasyster kommer hit och hälsa på i början på mars (tack mamma och pappa som gav henne flygbiljetter till Umeå i julklapp!)

Kom just på att jag kanske borde ringa henne och berätta att jag och Leif redan har bokat flyg till henne – det får gå före valet mellan TV-spel och TV-serie (jag känner mig vidunderligt fyndig idag, så jag kan inte låta bli att småfnissa lite åt att fastän vi inte ens har en TV, så är det enbart TV-fenomen jag väljer mellan).

Om man som jag gillar japanska RPG:n så är Tales of Vesperia (som jag spelat hela dagen idag) en riktig hit!

Det tar några timmar innan man som spelare utsätts för några riktiga utmaningar, då spelet hela tiden ger tydliga (alltför tydliga) riktlinjer om vad man ska göra och vart man ska gå. Därtill så tycks monstren vara lite väl enkla också.

Men om man orkar genomleva de timmarna (som trots allt är väldigt underhållande och påminner mer om en charmig tecknad film än om ett spel) så väntar ett riktigt äventyr. Till det äventyret har jag kommit idag.

Jag bäddade ner mig i soffan framför projektorn när Leif hoppade in i duschen (och sedermera gick till kontoret) för att inte ta mig därifrån förrän nu, fem timmar senare, eftersom det var så himla spännande. Jag kunde helt enkelt inte slita mig! Jag kan tillägga att monstren jag har mött sannerligen har gjort sitt allt för att stoppa mig – och de har varit nära många gånger…

 Jag har nästan gått under i den varma öknen, jag har slagits mot den galnaste av dem alla i Blood Alliance (typ… mördarguild?), jag har kämpat mot osynliga monster i ett spökskepp… Men ingenting kan stoppa min guild, Brave Vesperia! (ja, jag har startat en guild, booya!). 

Egentligen vill jag inte sluta spela nu heller men jag ska strax gå och möta Leif på kontoret – frågan är om jag lyckas övertyga honom om att vi ska spela ikväll…