Och hur kan man göra det bättre än med ett sprillans nytt Final Fantay?

Ytterligare ett skäl till varför Bettan är en underbar bil (hon är ju en Volkswagen)!

Första etappen i Leifs jätteprojekt avklarades idag – med applåder från kunden. En sten är lyft från våra axlar (men ännu är det några kvar…). Själv har jag ägnat mig åt att läsa in första momentet på CSS-kursen, gjort ett antal övningsuppgifter och addresserat uppdrag som kunder hört av sig med. Än så länge känns kursen ganska rolig, men jag sysslar ju bara med väldigt grundläggande XHTML just nu – det ska bli spännande att se vad jag tycker när det börjar bli lite mer avancerat.

Det är skönt att ha kursen att falla tillbaka på när arbetsuppgifterna sinar under arbetsdagen – som idag, det ramlar in mail från kunder som har problem som jag kan lösa, men så kan det bli lite dödtid emellanåt. Så nu är min dödtid istället pluggtid. Fiffigt och effektivt.

Men nu är det dock helg, och det blir inget pluggande under den! Däremot blir det en hel del Jersey Shore, säsong 2. Den serien är seriously fucked up. Underhållning på sjukt hög (låg?) nivå!

Stolthet, bered dig för att antingen ge vika eller triumfera…

Förresten, så cyklade jag en mil på min träningscykel ikväll för första gången på väldigt länge. Jobb, sommar, lunginflammation har kommit i vägen för träningen – men nu är jag alltså igång igen. Känner mig stolt över mig själv, och längtar framför allt tills Leif är kry nog att göra mig sällskap i vårt alldeles egna gym. Tills dess tränar jag dock tillsammans med riktigt peppande musik – och det kan vara ett fullgott substitut under några dagar.

Ytterligare två saker som är härliga med att hösten är här: att underbara Kniven mot strupen på TV3 har börjat igen (in på tv3play nu, nu, nu om ni inte redan sett det) och självklart de mysiga höstkläderna.

Äntligen har jag lyckats lösa ett meningslöst, men ack så störande, problem på min dator på jobbet – min ikon för Firefox försvann nämligen spårlöst för några veckor sen (den byttes helt plötsligt ut mot ett ”vitt papper”) utan någon som helst anledning. Men idag så har jag fått tillbaka den, tack vare min list och intelligens (eller ja, främst tack vare att jag äntligen tog mig tiden att söka efter en lösning på problemet…). Skönt är det hur som helst. Här har jag liksom vägrat att ha Firefoxgenvägen i aktivitetsfältet, enbart på grund av att ikonen varit så odrägligt felaktig – men nu sitter den där, alldeles bredvid sin nemesis Explorer. Precis som det ska vara.

Nu när jag ändå skriver om webbläsare så kan jag också informera om att jag tar min kurs i webbdesign på stort allvar – jag tar den på så stort allvar att jag även har tagit hem Chrome och Opera, bara för att kunna se så att koden jag sen skriver är så korrekt som möjligt (dvs. att den ser bra ut oberoende av webbläsare).

Såhär spännande är alltså livet utanför sjukhusets väggar…

Om jag bortser från hjärtklappningen och de paranoida tankarna som attackerar mig varje gång Leif råkar hosta till, så är det otroligt skönt att vara hemma. Självklart är jag orolig och känner en rädsla över risken att Leif kanske ska bli sjuk igen – men om vi skulle låta den rädslan kontrollera våra liv så skulle vi ju aldrig våga åka hem egentligen. Och riktigt så roligt är det ju inte att ligga på sjukhus, även om det har sina fördelar också.

På tal om kontroll, så har mitt tvångsmässiga kontroll- och ordningsbeteende återkommit sedan vi kommit hem. Av någon outgrundlig anledning så har jag sorterat några hyllor i vardagsrummets bokhylla (som jag planerat i flera månader, men varit för lat för att genomföra). Vad är det med mig och att vilja städa och få ordning när vi kommer tillbaka från sjukhuset?

Min egna teori baseras fortfarande på att jag behöver återfå känslan av att vara i vardagen – och att det är jag (vi) som bestämmer över den. Det är inte någon jäkla lunginflammation som styr våra steg, utan det är vi själva! Och på något sätt så hjälper sortering och städning mig med att känna just den känslan. Själen är bra underlig ibland.

Hittills så har vi ägnat våra timmar i frihet åt att (bortsett från ovanstående) käka kinamat, kolla på filmen The Joneses och självklart även på Fångarna på fortet. Nu när det senare är slut känner vi oss närmast villrådiga över vad vi ska hitta på härnäst – det är inga sköterskor som väntas komma in genom dörrarna när som helst och vi har hela lägenheten för oss själva. Så många möjligheter har plötsligt uppenbarat sig! TV-spel, filmer, serier, böcker… You name it. 

Men om jag känner oss två rätt så kommer vi nog att hitta på något jäkligt skoj, jäkligt snart. Det brukar liksom inte ta särskilt många minuter.

Jag firade hemkomsten med att hämta ut alla mina Harry Potter-böcker. Jag lyckades ju hitta dem i rätt upplaga ändå, jippie!

För övrigt så är det jäkligt skönt att vara hemma igen. Vi planerar att stanna här den här gången.

Den dagliga ruljansen på sjukhuset börjar strax innan 07.00 på morgonen och lugnar ned sig kring 00.00. Den innehåller ungefär följande:

5 x Förfrågningar om mat/fika
2 x Inbärande av matbrickan
2 x Utbärande av matbrickan
4 x Mätningar av blodtryck, feber och saturation
2 x Penicillin
4 x Inhalationer
1 x Läkarrond
1 x Städning av rummet
1 x Alvedon
1 x Blodprov
3 x Sköterskor kommer in och presenterar sig vid sitt skifts början
2 x Någon kommer in och kollar läget

Enligt det här schemat så är det i snitt någon inne på vårt rum mer än var 40:e minut under de 17 timmar som går mellan 07.00 och 00.00. Inte konstigt att vi känner oss uppvaktade? Sen så tillkommer 2-3 gånger då vi ringer in dem av olika skäl också…

Dessutom så misstänker vi att vi har blivit deras favoritrum att besöka sen kupévärmaren kom hit, eftersom alla glatt kommenterar hur varmt och skönt vi har det. Så nu kommer de nog in några ytterligare gånger också…

Jisses Amalia. Just nu njuter vi dock av lugnet framför Fångarna på fortet!

Ytterligare en dag blir vi kvar på sjukhuset, på grund av en rackarns febertopp som drabbade Leif igår kväll. Personligen så stannar jag gärna här i en hel vecka, för att verkligen bli försäkrad om att han tillfrisknar ordentligt.

Men dagar på sjukhus är inte tråkiga dagar!

Igår höll det exempelvis på att hända en olycka… Taklyften som jag hissar upp Leif i emellanåt stannade när Leif satt i den uppe i luften! Trots att den går på ström så har den en batterilampa som ilsket blinkade till. Vi lyckades krångla ner Leif i sängen igen utan lyftens hjälp – men det gör ju att det är lite extra spännande nästa gång vi ska använda den. Idag har vi nyttjat den en gång utan problem. Det mest komiska med det hela är att vi sa till om det till sköterskorna, men eftersom den fungerade när de kom hit, så gav de oss helt enkelt rådet att ringa på dem om Leif fastnar igen. Så för att få hit en vaktmästare måste vi först se till att den går sönder/laddar ur mer (och riskera att Leif fastnar i flygande läge). Men vad gör man inte för att få lite extra krydda i tillvaron?

Tidigare idag så kom en läkare från neurologen in på rummet för att prata med Leif om hans muskelsjukdom – det är ju egentligen ganska skrämmande att han inte har någon fast läkare för det och att han inte gör några regelbundna koller i överhuvudtaget. När nämnda läkare kom in så började vi båda pladdra på om Leifs dropp som verkade läcka, eftersom vi trodde att läkaren var en sköterska. När han till slut lyckades avbryta oss och förklara vem han var och vilket ärende han hade, så skämdes vi lite över missförståndet. Men han lugnade oss med orden ”Ingen fara, det händer ofta… Vi ser ju likadana ut allihop” och vi tyckte oss kanske höra en aning bitterhet i hans röst? Skämt åsido, så verkade han himla trevlig (och enligt mig såg han exakt ut som Matt Damon) och det ska bli intressant att se vad en ny utredning av Leifs sjukdom ska säga. Den utredningen kommer dock självfallet inte att göras förrän mycket senare i höst, när lunginflammationen är helt borta och livet börjar vara lite mer likt sig självt igen.

Andra spännande händelser och göromål under sjukhusvistelsen?

Den älskade kupévärmaren envisas med att trilskas och stänga av sig själv, så att jag med ojämna mellanrum (ibland efter några minuter, ibland några timmar) måste använda mina magiska händer för att få igång den igen.

Fönstren på vårt rum är så extremt otäta att alla dofter utifrån kommer in – jag önskar att det vore blomdoft och uppfriskande regn, men under morgonen har det mest luktat cigaretter och asfalt… Asfalt påminner i och för sig om min pappa så det är fint ändå.

Till sist, det mest dramatiska av allt: i boken som jag läser högt för Leif finns en del ”opassande” ord som kan låta ännu mer opassande tagna ur sin kontext – och två gånger har en och samma sköterska lyckats komma in i rummet just som jag har uttalat dessa ord (jag är alldeles för pryd för att skriva ut dem i bloggen). Jag misstänker att hon undrar vad vi är för konstiga typer…

Förresten så var jag hemma i lägenheten idag, och förutom att ta en dusch och hämta grejer, så gjorde jag två i mitt tycke otroligt spännande saker:

1. Jag loggade för första gången in på studieplattformen där min kurs CSS-baserad webbdesign kommer att husera. Kursen började nämligen idag. Efter en aning för stor mängd information på en gång skrev jag ut det första momentets texter (utöver kursboken) och tog med till sjukhuset. Jag har inte ens hunnit ögna igenom dem ännu, men de bränner i mappen bredvid mig. Det här kan bli alldeles fantastiskt roligt, eller till och med raka motsatsen.

2. Jag anmälde mig till en skrivarkurs, eller kanske snarare en inspirationskurs för skribenter, på Folkuniversitet. Så om några veckor är det jag som tar tag i mitt skrivande igen… Under fyra träffar ska studenterna inspireras och skapa karaktärer från både egna och andras idéer. Jag har ju skrivit i tidigare inlägg att jag inte har känt mig så inspirerad och kunskapstörstig som nu på väldigt länge. Det finns trots allt liv i den där författardrömmen som följt med mig i så många år – det är bara så mycket annat som kommer i vägen hela tiden. Men nu tänker jag inte låta vardagen komma före drömmar längre.

Vid det här laget så har Leif somnat bredvid mig, och jag lyssnar till en klockas stilla tickande och Leifs droppande dropp. På sjukhuset får man aldrig sovmorgon, så det är nog dags för mig att sluta mina ögon också. Sov så gott, världen där ute. Du känns så långt borta här bakom de persienntäta fönstren.

När en kvinna ur kvällspersonalen kom in i vårt rum för några timmar sedan såg hon ganska perplex och förvånad ut. Det dröjde några sekunder extra innan hon sträckte fram handen för att presentera sig för Leif, då hon var en sjuksköterska som vi ännu inte hade träffat.

Hon vände sig därefter även till mig, men frågade efter att hon presenterat sig huruvida jag skulle stanna hela natten. Då var det min tur att bli förvånad – jag har ju varit tillsammans med Leif på sjukhuset varje dag och varje natt, så varför skulle jag inte stanna nu?

När hon sedan lämnat rummet så talade jag och Leif om den underliga scenen som just hade utspelat sig. Alla andra sköterskor, och läkare också för den delen, har hittills bara varit positiva och knappt ställt någon fråga om mitt varande här på sjukhuset. Men så insåg vi sedan att vi kanske inte borde klandra sjuksköterskan som verkade så förvånad.

Här kommer hon till jobbet en alldeles vanlig måndagskväll, och stiger in på rummet hos en alldeles vanlig lunginflammationspatient – och möts av något helt annat än ett sterilt rum med en sjuk person i en tråkig säng. Nej, hon möts först av värmen och brummandet från kupévärmaren som stått vid dörren hela kvällen, av blicken på en extra säng som står intryckt i hörnet mot fönstret på det egentligen alldeles för lilla utrymmet, av mängder med godsaker ståendes på fönsterbläcket, och av sladdar överallt. En inkopplad bärbar dator, en extern hårddisk, laddare till telefoner… Och mitt i allt kaos ligger en kille i ena sängen och lyssnar till rösten av sin flickvän som ligger i den andra. Hon läser berättelser ur Fredrik Lindströms bok Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Kanske är inte det vad hon förväntade sig att mötas av då hon klev in på vårt rum. Kanske var det därför hon verkade lite förvånad?

Tack vare Leifs snälla mamma så är problemet med den oerhörda kylan på rummet löst, för hon kom hit med en kupévärmare som går på högvarv. Så nu myser vi i värmen med chips och godis framför Fångarna på fortet – om det inte vore för de gräsliga hostattackerna som Leif drabbas av emellanåt så skulle det här vara en ganska perfekt måndagskväll.

Vårt största problem här på sjukhusrummet just nu är hur jäkla kallt det är. Så för att inte stackars Leif ska frysa ihjäl har jag packat ihop honom till en liten boll – så nu kan han knappt röra sig, men varmare är han!