När denna första termin, på kulturjournalistiken vid Umeå universitet, börjar närma sig sitt slut har jag fått ordning på en hel del tankar som följt mig under hösten. Jag har bestämt mig. Jag ska inte bli journalist – så jag ska sluta på kulturjournalistiken.

Igår fattade jag det slutgiltiga beslutet, efter att ha funderat, gråtit, velat fram och tillbaka, tjatat i evigheter om hur jag otrivs för Leif. För att verkligen övertyga mig själv om att beslutet är det rätta gjorde jag och Leif det enda självklara – vi skrev en för- och nackdelslista!

För att vara extra noga så delade vi dessutom in de olika argumenten i färggrupper, och gav de grupperna olika mycket poäng för att ”kvalitativa” argument skulle väga tyngre än ”kvantitativa”…

Färgkategorierna är:

Betydande (för själen) (10 poäng)

Praktiska/ekonomiska argument (5 poäng)

Personliga rädslor (-1 poäng – denna kategori får minuspoäng eftersom det är rädslor som jag kanske egentligen borde kunna övervinna)

Övrigt (1 poäng)

Här är resultatet:

Varför ska Mikaela sluta? (det var Leif som skrev – så det är därför texten från och med nu blir skriven i tredjeperson)

Hon är olycklig
Tycker inte om de obekväma situationerna som utbildningen hela tiden försätter henne i
Hon får enbart beröm istället för nya kunskaper
Kostar pengar (lån för beröm och inget mer)
Svårt att se sig själv som framtida journalist
För mycket stress
Tycker inte om att göra saker halvdant – helt absurd tidsplanering av Kerstin
Mängder med saker/uppgifter som hon absolut inte vill göra (kommun/polis mfl)
10 veckors onödig praktik som hon redan har gjort
Sunkig b-uppsats hon redan har gjort
Alldeles för lite inriktning mot kultur
För stor inriktning mot lokalpress
Ständigt tjat om gnetjobb vid kommunfullmäktige
Leif blir ledsen av att se sin olyckliga flickvän
Hon gillar de delar av utbildningen som redan är avslutade och inte kommer att tas upp något djupare
Dålig handledning inför uppgifter
Vill hålla på med skrivande
Vill inte ägna sig åt en massa ringande till personer som inte vill prata med henne
Vill kunna jobba självständigt
Vill inte att hennes resultat ska vara beroende av andra (deras tillgänglighet/vilja osv.)
Vill jobba mer med webben och datorer
Är kulturvetare så kulturfördjupningen kanske bara blir en upprepning
Arbetstiderna verkar dåliga som journalist
Folk kommer inte att lita på henne när hon är journalist
Spara studiemedel till andra utbildningar

=144 poäng

Varför ska Mikaela inte sluta?

Får skriva en rolig uppsats
Tryggt att ha någonstans att gå varje dag
Upptäckte redigering och layout som både intresse och talang
Radio- och TV- momentet kanske är roligt (se punkt ovan)
Kanske blir mer inriktning mot kultur sedan
Rädd för vad andra ska tycka
Känner sig misslyckad när hon inte slutför något hon har påbörjat
Vet inte vad hon ska göra nu
Inkomst?
Är duktig på att skriva journalistiskt
Är duktig på att redigera/sätta rubriker
Skönt att syssla med något man vet att man är bra på
Svårt att veta om hon gör rätt val
Livrädd för arbetslivet/verkligheten
Trivs som student (dock inte på den här utbildningen…)
Börjar komma in i klassen
Spännande gästföreläsare (Kalle Jungkvist och Åsa Linderborg)

= 50 poäng

Som ni kanske märker så blev det en jordskredsseger för ”anledningar att sluta”-sidan. Och många anledningar emot att jag ska sluta handlar om saker som jag helt enkelt är rädd för – att lämna studiernas trygga vrå för att gå ut i den så kallade verkligheten. Och de rädslorna kommer jag nog alltid att dras med, fram tills dess att jag tar steget.

Just nu så tänkte jag försöka ta ett halvt steg ut i verkligheten. Leif har förmodligen jobb åt mig på halvtid på Välkommen, där jag ska kunna dra nytta av mina lärdomar om redigering och skrivande. Dessutom så har jag precis ansökt till en distanskurs i kreativt skrivande. Det är ju författare jag alltid har velat bli – jag halkade in på journalistiken för skrivandets skull (och jag har nu insett att journalistik inte nödvändigtvis innebär särskilt mycket skrivande). Jag är ju väldigt sent ute för att anmäla mig till kurser nu, så jag håller tummarna för att jag kommer in.

Fram tills dess så har jag några uppgifter till skolan kvar att göra, för att få de poäng som jag ändå har läst. Bland annat ska jag skriva en essä om tre reportageböcker – den enda uppgiften (utöver InDesign- och Photoshopmomenten) som jag tycker är rolig. Det känns mysigt. Lite som att återvända till litteraturvetenskapen - och som jag har saknat den under hösten. Jag ska förkovra mig i fantastiska böcker och sen få chansen att uttrycka mina tankar kring dem med det mest fantastiska verktyget i världen – språket.

När jag kom hem från universitetet idag fick jag veta att Leif hade utlyst en tävling i min blogg, helt utan min vetskap – vilket jag ser som ytterligare ett bevis på att Iphoneägare blir så ohälsosamt fästa vid sina älskade tekniska små tingestar att de inte skyr några medel för att få utnyttja mackapären på nya sätt.

Eftersom jag inom kort ska byta abonnemang på min telefon kommer jag förmodligen att vara en Iphoneägare inom en inte alltför avlägsen framtid också…

Vad ska jag säga?

Jag är bara ett offer för tekniken!

Annars då?

Idag hade jag den sista föreläsningen på terminens första grymt betungande kursmoment. Det innebär inte vila och ro, snarare tvärtom, då den första hemtentan ska lämnas in på måndag – och jag måste erkänna att jag är en aning bitter över att vi enbart fått en ledig dag (bortsett från helgen) att ägna åt den. Anledningen till att jag tycker att en enda dag åt tentaskrivande är för lite kanske har att göra med hur mina senaste veckor har sett ut – jag har haft föreläsningar hela dagarna, käkat middag och tagit en tupplur vid hemkomst och sen pluggat till två-tre på natten (för att sen gå upp klockan sju morgonen därpå).

 Anas en del självömkan i detta inlägg? Det är tillåtet i undantagsfall. Kanske.

Något mer uppmuntrande är att jag känner att jag har bra koll på hur jag ska utforma tentan. Jag brukar i princip planera tentan i några dagar innan jag faktiskt skriver ner den, och den här gången känns det som att min plan är väl strukturerad och redo att utföras – och förhoppningsvis bli klar redan imorgon!

Då är det dags att kicka igång den helg som jag har levt hela veckan för. Jag och Leif ska barrikadera oss i Kärleken och enbart lämna lägenheten för matinköp (Max, pizza, kinamat… förhoppningsvis ska alla sagolika maträtter förtäras under helgens gång) och mellan matinköpen är ett Gossip Girlmaraton inplanerat.

Underbart med en kravlös helg.

Självklart är det även underbart att Leif äntligen ska se den enda serie som jag har sett utan honom, det har jag verkligen sett fram emot. Chuck and Blair for the win, säger jag bara!

Frågan är om vi riskerar någon slags förhållandekris ifall det visar sig att Leif inte blir lika förtrollad av de snobbiga Upper East Side-stropparna som jag har blivit… Risken är nog inte särskilt stor – han är en minst lika stor sucker för priviligierade ungdomars tonårsdramatik i överklassmiljöer som jag är. Can’t wait!

Innan våra liv sammanflätas med Archibald, Waldorf, van der Woodsen och övriga rikemansfamiljer, blir det dock after work på Norrlandsoperan imorgon kväll… Ska vi lyxa så ska vi lyxa.

Något jag inte uppskattar är att göra saker halvdana.

Framför allt gäller det skolarbete – grupparbeten, diskussioner, presentationer och inläsning i allmänhet. Kulturjournalistiken verkar inte riktigt fungera efter den principen. Vi får en halvtimme på oss att i grupp förbereda en presentation av en bok, vilket slutar med något halvdant pladdrigt snarare än något snyggt uppställt och med hög inlärningsgrad.

Föregående har jag försökt intala mig själv har en poäng i att man som journalist måste lära sig att arbeta snabbt, och även lära sig att acceptera att varenda liten detalj kanske inte alltid kommer att bli perfekt. Personligen skulle jag uppskatta att få lite längre tid på oss att förbereda presentationen de första gångerna, för att sedan successivt minska tiden – på så vis skulle vi dels lära oss själva hantverket att plocka ut det viktigaste, ställa upp det i en journalistiskt korrekt ordning, och sen med tiden lära oss att dessutom göra det snabbt.

Som det är nu kör vi bara på och hoppas på det bästa.

Sämre är det dock med det faktum att två otroligt viktiga böcker ska vara lästa tills på tisdag, och sedan en bok om dagen veckan därpå – detta vore inte alltför skrämmande om det inte var så att vi i princip har lektioner från 09.00 på morgonen till 16.00-17.00 på eftermiddagen. När är det meningen att vi ska göra inläsningen av böckerna? Eller den egentliga frågan kanske snarare är: när är det meningen att vi ska någon som helst fritid?

Jag brukar inte gnälla över höga krav och jag tycker om att känna att jag sysslar med meningsfulla saker. Men när jag känner att jag enbart måste hasta igenom det känns det inte lika kul längre. Förmodligen kommer verkligheten inte att se lika skrämmande ut som schemat gör för tillfället, men jag fick en plötslig dipp i motivationen när jag såg de kommande veckornas planering i alla fall.

Det som jag läser på Kulturjournalistiken är saker som jag kallt räknar med att behöva och ha nytta av i mitt framtida yrkesliv – därav vill jag inte bara pressa in dem i mitt huvud för att de sen ska gå upp i rök. Det är ju tyvärr ofta risken med alltför mycket inläsning på alldeles för lite tid.

Just nu sitter jag i min älskade Ektorpsoffa och försöker att hålla lugnet, att inte stressa upp mig själv för den uppgift som, just nu, ser ganska omöjlig ut. Snart kommer dock adrenalinet sätta igång och Sefastssons bok Offentlighetsprincipen står närmast på dagordningen. Dessutom ska en redovisning från ett ganska stort grupparbete genomföras imorgon förmiddag. Jajjamän!

Det är inte dags att ligga på latsidan. Det är dags att jobba jobba jobba.

Den första terminen på Kulturjournalistiken kommer ha mer inriktning på journalistik, och mindre inriktning på kultur. Enligt kursplanen som finns att läsa på utbildningens hemsida kommer de första momenten att se ut såhär:

MOMENT 1: JOURNALISTIKENS GRUNDER

Kursmomentet är en introduktion till journalistik som profession. Dels behandlas metoderna för research, skrivande och form, dels de lagar och regler som utgör ramarna för journalistiskt arbete och publicering.

MOMENT 2: JOURNALISTISKT SKRIVANDE OCH TEXTANALYS

Detta kursmoment koncentreras på skrivande och analys av journalistiska texter. Det övergripande målet är att skapa medvetenhet om hur nyhetsvärdering, textens innehåll, språk, disposition, skribentröst och läsartilltal samverkar med avseende på hur en artikel/motsvarande kan uppfattas av läsaren och vilka tolkningar som blir möjliga. I momentet ingår övningar i att själv producera väl fungerande text med betoning på nyhetsjournalistikens olika genrer.

Det är spännande att läsa en mer praktiskt inriktad utbildning på ett universitet, som ju är rena rama motsatsen till mina tidigare oerhört teoretiska studier i litteraturvetenskap. Dessutom är det extra motiverande att få en chans att arbeta med att förbättra skrivandet som hantverk.

Litteraturlistan bådar gott med titlar såsom:

• Din upphovsrätt och andras, av Kerstin Ahlberg (framför allt intressant med tanke på den hätska upphovsrättsdebatten som har blossat upp de senaste åren – och ännu mer under våren genom domen mot Pirate Bay och Piratpartiets framgångar i EU-valet)
• Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister, av Anders R Olsson (hur funkar egentligen alla dessa friheter som Sverige slår sig på bröstet för att vi värnar om? Hur ska jag förhålla mig till exempelvis publicering av namn och bilder?)
• Mediekultur Mediesamhälle, av Jostein Gripsrud (man brukar säga att vi lever i ett informationssamhälle, vilket i princip kan översättas med att vi lever i ett mediasamhälle, med tanke på att det är medierna som låter denna information färda fritt över världen. Internet är naturligtvis den regerande informationslänken som dessutom har blivit ett slags paraplybegrepp för olika webbplatser som tillhandahåller TV, radio, press osv. Med andra ord, samtliga tidigare största medier – hur påverkar det medierna och hur påverkar det oss?)
• Intervjuteknik, av Björn Häger (jag förväntar mig att lära mig mycket om hur frågor ska formuleras för att inte vara ledande, vilken förhållning man bör ha som intervjuare till sitt intervjuobjekt, och mer handfasta tips gällande anteckningar/inspelningar under intervjuns gång)
• Börja skriva, av Per Andersson-Ek (som nämnts tidigare så ser jag fram emot att få öva på skrivandet som hantverk, vilket denna bok förmodligen kommer att ha en del i, så naturligtvis tillhör den en av de böcker som jag främst ser fram emot att läsa)

Imorgon är det två veckor kvar tills jag ska möta resten av de blivande kultur- och vetenskapsjournalisterna i Humanisthuset. Den kommande veckan ska jag beställa en del av kurslitteraturen, och jag hoppas att den skickas ut snabbt, så att jag får en chans att förbereda mig inför kursstarten med att bläddra i böckerna och få en överblick över det som komma skall.

Jag känner på mig att de kommande två åren kommer att vara riktigt stimulerande, spännande, roliga och väldigt användbara.

De gånger som jag känner mig som mest ensam är tillfällen som nu – då jag ligger i Ektorpssoffan bara några meter bakom Leif men jag vet att jag inte får vara med honom. Klockan är sen och jag kan inte heller ringa någon annan, för den enda jag både brukar vilja och brukar kunna prata med vid den här tiden är ju Leif. Det var ju precis så vårt liv tillsammans började för fem-sex år sedan. Två ensamma själar fann varandra på ett så okonventionellt ställe som ett Big Brother-forum och fann sedan mer värme än de visste fanns i varandras röster på sprakande telefonlinjer…

Istället för att begrava mig i min ensamhetsnostalgi ska jag ta reda på information om lite matnyttiga saker. Jag funderar bland annat på att byta kontantkort från Comviq Knock-out till Telia Refill, för att det verkar som att Telia är det enda alternativet om man vill ha mottagning på fler ställen än mitt i stan. Och det vill jag ju. Som det är nu så försvinner både jag och Leif ifrån kartan så fort vi åker till hans familj och syskon eller på stora delar av våra resor till Sundsvall, Åsele eller någon annanstans. Och vi gillar ju road trips…

Dessutom så är jag intresserad av att kolla upp vad det finns för alternativ för att läsa någon kreativt skrivande-kurs på distans på någon folkhögskola. Jag har inte skrivit ett enda kreativt ord på flera månader känns det som – jag känner att jag behöver en spark i baken för att sätta igång igen. Då borde ju en kurs vara det perfekta sättet att återigen finna motivationen?

Ett ögonöppnande bröllop skedde igår – och mina och Leifs egna bröllopsplaner börjar skena iväg i stormfart. Inspiration, inspiration, inspiration skulle jag vilja kalla de senaste dagarna (bröllopet samt alla förberedelser inför det). Det enda problemet med gårdagens bröllop var väl att bruden var så otroligt vacker att jag själv knappt vågar klämma mig i en bröllopsklänning – det borde vara omöjligt att stråla lika mycket som hon gjorde.

Goda nyheter har också anlänt i min mailbox – jag är antagen till kulturjournalistiken i höst!

Bort med all ångest och oro, fram med framtidstilltro och längtan efter ny kunskap och nya erfarenheter.

En text och melodi som gärna får ljuda på vårt bröllop – det var denna låt som jag lyssnade på hela nätterna under det första halvåret jag och Leif lärde känna varandra. Minnen. Närhet. Kärlek.

”Ibland så dör jag lite grann, när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn”

Förresten: imorgon börjar jag jobba på Välkommen med Leif.

Första dagen på praktiken är nu avklarad (liksom en söndag som i princip fullkomligt spenderades nere i tvättstugan, samt en lördag med magnatfödelsedagsfirande). Som första uppgift fick jag leta reda på roliga prylar att göra ett pryluppslag på inför påsk, i Bil&Bostad. Det låter förmodligen som en ganska passande uppgift för en nykläckt praktikant, men det faktum att jag fick sätta igång med detta utan att ens ha träffat chefredaktören, och med bara en-två timmar på mig… Så kändes det ganska viktigt och ansvarsfullt.

Bluebox hade för övrigt de överdrivet roligaste påskprylarna – som till exempel en äggklocka som spelar olika låtar beroende på hur hårdkokt ägget är…

När chefredaktören senare äntrade redaktionen hade vi en ”briefing” (efter en väldigt trevlig lunch tillsammans där diverse dieter och även existentialismen hann avhandlas), där det visade sig att jag till stor del kommer att ansvara för en bilaga i tidningen, som ska handla om den kommande brännbollsyran.

Jag ska bl.a. göra intervjuer med H.E.A.T och Björn Rosenström , samt det legendariska brännbollslaget Pyroman på plan. Jag kommer även att ha kontakt med IKSU:s brännbollsredaktör för att få närmare information om planerna för yran och också prata med en av arrangörerna för Nordic Rock-festivalen. Dagen har ägnats åt att göra efterforskningar på nämnda artister och spåna fram lite frågor till intervjuerna.

Som vuxen och som nästan färdigutbildad kulturvetare vill jag kalla min första dag ett spännande första steg in i tidnings- och kulturvärlden, där jag får chansen att få ett smakprov på hur en kommande framtid ser ut – med mycket eget ansvar, många bollar i luften och varierande arbetsuppgifter.

För att istället göra en betraktelse ur en 20-årings synvinkel som just fått veta att hon ska få intervjua kändisar… kan jag även säga att det känns riktigt roligt, mycket bara för att kontoret påminner väldigt mycket om Lauren och Whitneys praktiksituation i de tidiga säsongerna av The Hills. Jag sitter förvisso inte inne i en garderob… Det må vara en pubertal och barnslig betraktelse – men man ska ju ha barnasinnet kvar, inte sant?

Okej, okej. Ibland måste man acceptera sina sämre sidor också… Jag hade storslagna planer på att föda min blivande make med amerikanska pannkakor och slet i köket – med ett resultat som inte riktigt var lika storslaget som planerna. Jag ger mig själv pluspoäng för att jag dukade upp det väldigt fint, tände ljus och verkligen försökte, men pannkakorna blev inte så jättegoda… De var lite småsmetiga i mitten, fastän jag även ställt in dem i ugnen i fem minuter på 150 grader efter stekningen. För att inte vara alltför hård mot mig själv kan jag även ge mig själv poäng för att de var himla fina; gyllenbruna och runda i formen.

För att väga upp detta misslyckande har jag däremot skrivit klart min tenta i Kultur, estetik och media. Det känns riktigt bra – och dessutom viktigare än att kunna laga amerikanska pannkakor. Jag kan inte uttala mig angående om det är ett av mina bästa verk direkt – det kommer imorgon när jag läser igenom den och letar efter eventuella felaktigheter. När man har varit så insnöad i sitt skrivande som jag har varit de senaste timmarna finns det ingen mening med att försöka läsa igenom den redan nu, för jag är förmodligen förblindad. Så nu är jag ledig!

Nu är det bara Leif som har sitt jobb kvar ända in på småtimmarna… Det är bara att hålla tummarna för att det går vägen – men det tror jag verkligen att det gör också.

Den mest aktuella frågan för tillfället är därmed: vad ska jag göra nu?

Jag har packat ner allting som finns i bokhyllorna i vardagsrummet i kartonger, jag har städat ur Narnia, jag har lagat mat, jag har skrivit min tenta… Det står förvisso en disk i köket som väntar på mig, men det finns gränser för hur duktig man kan vara på en dag, inte sant? Så nu vill jag ju hitta på något roligt!

Jag har sett alla avsnitt av Gossip girl som finns, vilket i princip är den enda serien som jag tittar på utan Leif… Så serietittande är uteslutet. Förutom möjligen att titta på lite 21 Jump Street, men jag har råkat packa ner den DVD-boxen i en kartong också, i väntan på de nya bokhyllorna. Fråga mig inte hur jag tänkte när jag gjorde det…

Efter den småskaliga pannkaksmiddagen börjar det kurra lite i magen, så jag kanske bör ge mig ut i köket på ett toastäventyr? Småfranska, ost och salsasås… Mmm…

Läsningen är överstökad, så nu väntar endast skrivandet av tentan – vilket jag har planer på att skjuta upp till morgondagen. Det känns som att jag har en ganska tydlig bild av hur detta skrivande ska läggas upp dessutom, så jag har en bra känsla. Nästan så att jag har en lite för bra känsla inför tentan, det ska väl inte kännas så här bra? Det är väl meningen att ångesten och stressen ska förfölja en dygnet runt, eller?

Vi får väl se hur känslan gestaltar sig imorgon, då skrivandet, som sagt, ska sättas igång.

Just nu funderar jag på om jag ska försöka vara en duktig sambo och diska medan arbetsmyran Leif sitter som klistrad framför sin programmering…

Eller vem försöker jag lura? Jag är ALLTID en duktig sambo.

Medan Leif håller på att tjafsa med olika banker (för att få det absolut bästa lånet till våra vrålsnygga nya möbler som vi ska investera i) börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp mitt tentaskrivande längre.

Det är dags för mig att ta mig i kragen och läsa Baudrillards text ”Massorna: Det socialas implosion i medierna” ungefär tretusen gånger tills dess att jag förstår den. Därefter skumläsa igenom Benjamins ”Konstverket i reproduktionsåldern” för att finna vissa stycken att blicka ut mot.

Min huvudtext för tentan kommer att vara favoriterna Arendt ”Responsibility and Judgement” samt Sartres ”Existentialismen är en humanism”. Den existentiella ångesten står mig upp i halsen för tillfället – men samtidigt, hur ska man annars veta att man lever?

Som min gode vän Dorottya nyligen sa till mig på Facebook: ”Existentiell ångest, man vaknar och somnar med den ungefär”. That’s just the way it is.

Mål för dagen då? Det kan ju alltid vara positivt att vara lite realistisk. Det får nog vara att läsa Baudrillards text och verkligen försöka förstå den ordentligt – så att den förståelsen får ligga och rulla runt med Sartre och Arendt i min hjärna, tills det är dags att skriva ner några resultat av ett digert tankearbete. Det kan nog bli riktigt bra, det här.

Det är öööööver nuuuu
Men jag kommer ihåg alla dagar med diiiig
Dom är ööööver nuuuu

Vad är det då som är över?

Min tid på Stockholms Universitet naturligtvis! Sista lektionen är avklarad!

Nästa gång jag sätter min fot på de gröna markerna, med de stora husen med all världens arkitekturdesign kommer det vara av nostalgiska skäl – kanske för att ge Leif en tour på platsen där jag spenderat de senaste tre åren av mitt liv, och där jag har lärt mig så mycket. Inte bara i de ämnen jag har studerat, utan om livet i allmänhet.

Jag har lärt mig att klara mig själv, att kunna vara ensam och trivas med det, att kunna träffa nya människor utan att hacka tänder av nervositet, och jag har fått insikter om samhället och mänskligheten i stort  - kunskaper som jag nu inte kan föreställa mig att vara utan.

Den person som gick in på universitet, en höst för tre år sedan, är en helt annan person än den som gick därifrån idag, en solig vårdag - med ett leende på läpparna, och med en lysande framtid framför sig.

Häromdagen pratade jag med en kurskamrat, som berättade att en vän hade sagt till henne att Stockholms Universitets examenbevis är ett vackert papper med guldig text… Låter inte det som något att rama in?

Jag blev så otroligt nyfiken på hur detta examensbevis kan tänkas se ut att jag försökte googla det, men fann ingenting – så jag får leva med min nyfikenhet i några månader till, fram tills dess att jag får titta på mitt alldeles egna examensbevis.

Idag har jag i alla fall skrivit klart mina anteckningar från alla de sista texterna, nämnda sista texter är färdiglästa för flera dagar sedan, och imorgon väntar den allra sista lektionen – och därefter en enda hemtenta till. Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att inte ha något som jag ”borde” göra, vilket ju är en konstant känsla då man studerar.

Det finns alltid något att läsa, något att skriva, något att läsa igen, något att göra i förväg, något att göra mer efterforskningar om… Hur ser livet ut när det inte längre är så? Då man har en arbetsdag som helt sonika tar slut klockan 16.00 och som därefter lämnar kvällen fri? Det är en av de många saker som jag ser fram emot att utforska under min kommande praktik.

Snart, snart…

Jag känner mig lite som alla mina klasskamrater under sista terminen på gymnasiet (som varje dag räknade ner fram tills studenten) – jag tyckte att de var ganska fåniga som såg det som en så stor sak, men jag har i nuläget förvandlats till samma nedräknande, ivriga, längtande människa, som inte vill annat än att säga ”jag har tagit examen” - fastän jag hoppar direkt vidare till universitetet i Umeå.

Jag har nu klickat iväg en ansökan till programmet för Kulturjournalistik vid Umeå Universitet. Om två veckor börjar min praktik på tidningen Nöjesmagasinet City i nämnda norrländska stad. Oj, så journalistig jag känner mig.

Jag har precis lagat Tom Kha – världens godaste soppa (och maträtt också för den delen) till mamma och pappa, och ska nu återgå till mitt läsande av Kant. Det börjar klarna, sakta men säkert…

Det ska bli intressant att komma till lektionen imorgon, och se om jag förstår något utav vad läraren säger – och om han får Kant att bli klar som korvspad. Man kan ju bara hoppas.

Morgondagens höjdpunkt är dock att jag ska luncha med en väldigt nära vän, efter lektionen. Det är alltid lika roligt att träffa henne – så nu ser jag fram emot det. Om det känns tungt att gå upp imorgon bitti ska jag motivera mig själv med att jag ju ska träffa henne direkt efter lektionen; och det går ju inte av för hackor.

De senaste dagarnas diskussion med mig själv ang. att jag bör gå upp tidigt har inte gått särskilt bra (jag har sovit alldeles för länge med andra ord) – men imorgon har jag alltså inte så mycket val, och därtill en bra morot.

Bu för sovmorgnar! …Typ.

Är det möjligt att spontant utveckla dyslexi under några dagar? Är det möjligt att denna framsprungna dyslexi, i sådana fall kan triggas av en särskild bok?

Dagens försök att plöja igenom inledningen till Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, talar för att svaret på båda ovanstående frågor bör vara ja.

De långa och framför allt komplicerade meningsbyggnaderna och den, för mig, helt nya begreppsapparaten får orden att dansa samba på sidorna framför mina ögon. Kanske är det min syn som börjar försämras även på nära håll (vilket jag aldrig tidigare haft problem med) eller så är det 1700-talets Kant som inte uttrycker sig särskilt tydligt.

I nuläget vet jag inte vad jag ska hoppas på – försämrad syn eller obegriplig bok. Jag har onekligen inte råd (eller knappt tid heller) att införskaffa nya glasögon, samtidigt som Kritik av omdömeskraften är huvudboken under kursen jag läser nu – och jag vill inte att den sista kursen jag läser på Kulturvetarlinjen ska förbli ett stort frågetecken för mig.

Jag hoppas åtminstone att tesen om en plötsligt utvecklad dyslexi inte stämmer, då jag som litteraturvetare, älskar ordens kraft – och jag vill inte förlora den kärleken, till de svårigheter som dyslexi medför. Jag testade ju en ljudbok en gång, och uppskattade det inte ens i närheten så mycket som jag uppskattar att läsa.

Jag får se detta som en stor intellektuell utmaning – och vad är mer passande än just en utmaning som avslutning på utbildningen som jag dedikerat mitt liv åt de senaste åren?

(Dock känner jag just nu en översvallande glädje över vetskapen om att jag kommer att ta en paus i denna intellektuella utmaning de närmaste två dagarna, då jag snarare ska dedikera mitt liv åt Zelda: Majora’s mask hos Emelie, och därefter Mirror’s Edge hos Therese. Booya!)