Utåt sett kanske min semester här hemma verkar vara ett enda lyxigt lugn – vilket jag inte påstår är felaktigt, men samtidigt inte heller hela sanningen. Javisst, jag har spenderat otroligt mycket tid till nöjen och shopping, och det har verkligen varit energibringande, men det jag framför allt ägnar min tid åt är att tänka.

Jag har stannat upp efter ett år som tycks ha gått i turbofart. Jag har bott i Umeå i ett år nu – ett år under vilket jag har hunnit att ta min examen på Stockholms Universitet, jag har skapat en 12-sidig nöjestidnings innehåll på egen hand (bortsett från själva layouten) under min praktik på Nöjesmagasinet City, jag har fattat livsavgörande beslut om min framtid genom att sluta på journalistiken, jag har börjat arbeta med webdesign på Välkommen och blivit inslängd i karusellen som drivandet av ett företag innebär, samtidigt som jag har försökt anpassa mig till att inte längre bo under mina föräldrars trygga tak.

Under tiden här hemma har jag dessutom kommit till många insikter om att tiden som varit aldrig kommer att komma igen. Den klassiska insikten om alla tings (och framför allt all tids) förgänglighet. 

Alla i min omgivning har förändrats – precis som jag, har de vuxit upp, och är inte längre samma personer som jag gick i gymnasiet med eller lekte med i grundskolan. Det är något som jag både imponeras av och gläds åt, samtidigt som sting av nostalgisk sorg ibland känns i hjärtat. Det skrämmer mig nästan att se hur deras liv fortsätter i en sådan rasande fart utan mig, att så mycket hinner hända under de månader som passerar mellan gångerna vi träffas eller pratar med varandra. På samma gång känner jag en stor trygghet i hur roligt och kravlöst det fortfarande är att träffa dem, trots all denna tid och all denna utveckling som i någon mån står emellan oss.

Vad jag också funderar på är vad jag vill göra med mitt liv. Egentligen. Vad ville jag göra när jag var liten? Vilket mål har jag hela tiden varit på väg mot, men kanske med fel medel?

Jag vill skriva. Jag fick ett stipendium för mitt skrivande när jag slutade nian, jag skrev en roman som projektarbete i gymnasiet och jag vann en novelltävling när jag tog studenten (vilket bilden nedan vittnar om). Jag läste litteraturvetenskap på universitetet i hopp om att det skulle göra mig ännu bättre på att skriva – att all kunskap som finns samlad i litteraturen skulle göra mitt eget språk rikare. Någonstans på vägen blev det bisarrt nog snarare tvärtom, för att jag fylldes av en rädsla för skrivandet – vad skulle möjligtvis lilla, obetydliga jag kunna skriva, som inte enbart är värdelösa upprepningar av sådant som redan har skrivits tiotusentals gånger om och på hundratusentals bättre sätt? Jag läste journalistik i hopp om att få arbeta med skrivandets hantverk, men insåg att allt arbete runtomkring gick emot så många av mina drömmar och mina värderingar. Under mina 3,5 år på universitetet har jag knappt skrivit alls.

Så vad har jag kvar nu? Fortfarande en längtan efter att få skriva, men en sannerligen blygsam sådan.

Men jag tänker nu ge det en chans till. Det närmaste jag varit att förverkliga mina författardrömmar var i gymnasiet då jag faktiskt lyckades skriva ner hela den värld som jag såg framför mig i Bakom Fionas solglasögon. Och jag tänker upprepa den bedriften - jag har en idé som jag vill ge liv till, och jag är fast besluten att genomföra det också.

Allt kan bli pannkaka, men det kan också bli något alldeles fantastiskt. Om inte annat så inser jag nu att rädslan för att misslyckas inte får vara en anledning att inte ens försöka.

Som om de vore tecken, har olika saker hänt som fått mig mer övertygad om att jag verkligen borde skriva den här boken som jag har i huvudet (och som funnits där i någon form under flera år). Min mamma såg att en bild av mig och min vinnande novell sitter på en vägg i biblioteket på mitt gamla gymnasium, romanen Fiasko av Imré Kertesz handlar om en författare som kämpar (jag väljer att ignorera titeln på boken), jag har fått beröm för min bok Bakom Fionas solglasögon som jag nästan glömt bort går att läsa på www.kapitel1.se och ett Simpsonavsnitt jag råkade se en glimt av häromdagen skildrade hur Mr Burns skulle skriva sina memoarer. Naturligtvis är det enbart en samling slumpmässiga skeenden, men de har ändå skapat en motivation och drivkraft hos mig som jag länge har saknat.

Så den här sommaren kommer att bestå av ett oändligt spännande äventyr, där jag ger mig efter den dröm jag har haft ända sedan jag lärde mig stava mitt eget namn.

Bilden på mig och min novell som hänger i Arlandagymnasiets bibliotek

Morgnar som denna ogillas – då jag och Leif inte befinner oss på samma energinivå. Oftast är det jag som är pigg och rastlös, medan han är trött och vill sova någon timme längre än mig. Allt jag egentligen vill är att tvinga upp honom ur sängen eller åtminstone skaka liv i honom för att han ska prata med mig, lyssna på mig, vara med mig.

Men jag försöker att lägga band på mig och intala mig själv att om den jag älskar är trött, så ska naturligtvis den jag älskar få sova.

Medan jag kämpar i mitt inre för att inte tvångsväcka honom ligger jag i sängen, ovillig att lämna den. För om jag lämnar sängen och sovrummet är jag inte längre bara tillsammans med någon som sover, utan jag är i ett helt annat rum, som känns alldeles för långt bort. För även om den jag älskar snusar sött bredvid mig, så är han åtminstone nära.

Jag surfar mållöst runt på min Iphone och läser bloggar i mängder, ointressanta som intressanta – det spelar knappt någon roll vad de handlar om, bara det är ord som mina ögon kan följa och tyda. Jag tänker att jag egentligen borde ägna tiden åt att läsa nyheter och lära mig mer om min omvärld, men känner ett motstånd - jag vill inte fläcka ner en lördagsmorgon med att läsa mer om eländet. Jag vill blockera ut det. Ignorera det. Låtsas att alla miljarder människor i världen har ungefär lika komplicerade problem som jag – den de vill vara med allra mest befinner sig i drömmarnas värld och de måste hantera den tristess och ensamhet som följer utav det.

När jag inte längre orkar titta på dagens outfit-bilder och läsa vad alla har ätit till frukost pallrar jag mig till sist ut i vardagsrummet ändå. Jag intalar mig själv att jag nu bara måste vandra planlöst runt i lägenheten i en timme - sen är det fritt fram att väcka den sovande. Jag sätter mig vid datorn och börjar surfa. Och jag inser att jag ju redan har läst och sett allt det som jag denna morgon vill läsa och se. Min ensamma tristess gör sig påmind igen.

Jag lägger en filt runt axlarna, blickar ut genom fönstret och blir nedstämd av att se det gråa vädret. Jag har äntligen fått vårkänslor och jag känner mig nu närmast besatt av dem. Jag vill ha sol och värme – dagar som ropar glatt på morgonen. Jag vill ha en strimma solljus som lyser in över mitt ansikte när jag vaknar, och jag vill ha en gnistrande älv att sitta och äta en Subwaymacka vid. Jag vill vara ute för sakens skull. Jag vill ha spontana grillkvällar mitt i veckan – på en engångsgrill ute i sandlådan. Jag vill ta Bettan till Sundsvall och njuta av utsikten nere vid hamnen. Jag vill ha frihet.

När slasket regerar utanför dörren är instängdheten nära.

det finns inga regler i kärlek

23 december publicerades mitt senaste blogginlägg…

Anledningen till att jag inte har bloggat på så länge är att tiden har runnit iväg. Fort fort fort. Som alltid i mitt och Leifs liv tenderar mängder med saker att hända på en gång - ibland små saker, ibland stora.

Jag jobbar numera på Leifs företag (som har fått en killer deal med sin största kund!), för tillfället framför allt med webbdesign. I fredags fick jag dock leka redovisningskonsult och syssla med diverse pappersarbete, betala räkningar, sortera kvitton, osv.

När jag var liten brukade jag fantisera om den dag då jag skulle jobba på ett kontor. Jag brukade föreställa mig vilka snygga dräkter jag skulle ha på mig, och hur viktig jag skulle känna mig – framför allt hur vuxen jag skulle vara. Så när jag gick och lämnade bokföringen till den egentliga redovisningskonsulten i fredags (som sitter i samma kontorskorridor som vi gör) kändes det lite som att det var på låtsas. Som att jag spelade teater likt jag gjorde när jag var liten, då jag noga antecknade varenda insättning och uttag i mitt lilla leksakskassaskåp. ”5 kr plus… 3 kr minus…”

I ovan nämnda kontorsanda tänkte jag ikväll ta itu med att sortera och sammanställa viktiga papper även hemma hos oss, men det slutade med att det ligger en hel bunt papper på ett bord i vardagsrummet – utan någon särskild ordning. Nu ligger de dock åtminstone på samma plats (tidigare har de varit spridda i diverse lådor och skåp), så jag antar att det får räknas som ett framsteg.

Under tiden jag sökte rätt på alla papper fann jag en plastmapp som innehöll några kärleksbrev från mig till Leif som han har sparat. I ett utav dem stod det ”De lyckligaste två dagarna i mitt liv är de två dagar jag fått vara med dig…”. Med andra var det skickat när jag bara smitit upp till Umeå två gånger – det känns verkligen som att det var längesen jag levde mitt lilla dubbelliv. Den tiden var otroligt jobbig, men samtidigt så kittlande och spännande.

Jag hittade även några vykort som jag skickat till honom redan innan vi träffades första gången – på ett utav dem stod det ”Det ultimata beviset för att jag finns – ett vykort som till och med är handskrivet”. Eftersom vi delade varandras liv i hemlighet kunde vi båda ibland tvivla på om den andre verkligen fanns. Ingen i min närhet visste om honom, vi pratade enbart på nätterna och jag levde närmast i dvala på grund av sömnlösheten. Han kunde lika gärna ha funnits i mitt huvud.

Det sista fyndet jag gjorde var något som gjorde mig allra gladast. Det var en CD som jag bränt ut till honom med låtar som betydde mycket för oss, en skiva som vi inte vetat vart den har varit de senaste åren. Vårt nya ljudsystem ska få bevisa dess storhet genom att spela de allra vackraste låtarna någon kväll framöver. Bland annat The Cures There is no if. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det.

Vi pratade tidigare idag om att vi borde skaffa oss någon slags bok, eller kanske helt enkelt börja skriva i ett dokument, allting som vi planerar och drömmer om att göra. Saker som ligger närmast till hands i våra drömmar är:

- Ha en Dexterhelg
- Skaffa oss ett hemmagym (det är på gång! Imorgon eller på tisdag ska vi hämta en armcykel åt Leif, och därefter ska hantlar plus en eventuell träningsmaskin av något slag införskaffas till mig – på så vis kan vi träna tillsammans. Och vi har alltid varit bäst tillsammans)
- Se West Side Story på Norrlandsoperan
- Se Fredrik Lindström på Idunteatern
- Se Buddy Holly på Umeå Arena
- Åka till Barcelona
- Införskaffa ett enormt spelarkiv till vår Xbox (hittills i topp på inköpslistan utan inbördes ordning: Bayonetta, Assassins Creed II, Dirt 2, Tekken 6, Star Ocean: The Last Hope, Borderlands, Blue Dragon… )

Vilka av ovanstående punkter som sker och vilka som inte gör det, får framtiden utvisa.

Några drömmar som ligger lite längre bort i tiden är exempelvis:

- Åka till Tokyo
- Gå på en E3-mässa
- Bo i Las Vegas
- Bila genom USA
- Skriva en bok tillsammans

Innan jag började jobba på Välkommen hade jag en ganska lång (och härlig) ledighet, då jag kände att rastlösheten började kittla mig - så många av mina planer går ut på att uppleva och se saker. Men det jag oftast tänker på när jag önskar att något ska hända – det är att jag önskar att jag fick stressa ner. Andas ut. Jag är alldeles för duktig på att gå upp i varv. Förhoppningsvis kan det ändras nu, när jag har fattat mitt livsomvälvande beslut att inte läsa klart journalistiken.

Det kanske inte verkar så livsomvälvande att sluta på en utbildning, men med tanke på att jag planerat att läsa just kulturjournalistik redan flera år innan jag började på kulturvetarlinjen i Stockholm… Det innebär helt enkelt att många av mina drömmar och mina planer har fått en helt ny riktning.

Jag har sån tur som i varje fall har min kärlek vid min sida varje steg på vägen. Och han har mig på sin sida, nu när han utforskar helt nya världar som en framgångsrik företagare. Just nu känns vi ostoppbara.

När denna första termin, på kulturjournalistiken vid Umeå universitet, börjar närma sig sitt slut har jag fått ordning på en hel del tankar som följt mig under hösten. Jag har bestämt mig. Jag ska inte bli journalist – så jag ska sluta på kulturjournalistiken.

Igår fattade jag det slutgiltiga beslutet, efter att ha funderat, gråtit, velat fram och tillbaka, tjatat i evigheter om hur jag otrivs för Leif. För att verkligen övertyga mig själv om att beslutet är det rätta gjorde jag och Leif det enda självklara – vi skrev en för- och nackdelslista!

För att vara extra noga så delade vi dessutom in de olika argumenten i färggrupper, och gav de grupperna olika mycket poäng för att ”kvalitativa” argument skulle väga tyngre än ”kvantitativa”…

Färgkategorierna är:

Betydande (för själen) (10 poäng)

Praktiska/ekonomiska argument (5 poäng)

Personliga rädslor (-1 poäng – denna kategori får minuspoäng eftersom det är rädslor som jag kanske egentligen borde kunna övervinna)

Övrigt (1 poäng)

Här är resultatet:

Varför ska Mikaela sluta? (det var Leif som skrev – så det är därför texten från och med nu blir skriven i tredjeperson)

Hon är olycklig
Tycker inte om de obekväma situationerna som utbildningen hela tiden försätter henne i
Hon får enbart beröm istället för nya kunskaper
Kostar pengar (lån för beröm och inget mer)
Svårt att se sig själv som framtida journalist
För mycket stress
Tycker inte om att göra saker halvdant – helt absurd tidsplanering av Kerstin
Mängder med saker/uppgifter som hon absolut inte vill göra (kommun/polis mfl)
10 veckors onödig praktik som hon redan har gjort
Sunkig b-uppsats hon redan har gjort
Alldeles för lite inriktning mot kultur
För stor inriktning mot lokalpress
Ständigt tjat om gnetjobb vid kommunfullmäktige
Leif blir ledsen av att se sin olyckliga flickvän
Hon gillar de delar av utbildningen som redan är avslutade och inte kommer att tas upp något djupare
Dålig handledning inför uppgifter
Vill hålla på med skrivande
Vill inte ägna sig åt en massa ringande till personer som inte vill prata med henne
Vill kunna jobba självständigt
Vill inte att hennes resultat ska vara beroende av andra (deras tillgänglighet/vilja osv.)
Vill jobba mer med webben och datorer
Är kulturvetare så kulturfördjupningen kanske bara blir en upprepning
Arbetstiderna verkar dåliga som journalist
Folk kommer inte att lita på henne när hon är journalist
Spara studiemedel till andra utbildningar

=144 poäng

Varför ska Mikaela inte sluta?

Får skriva en rolig uppsats
Tryggt att ha någonstans att gå varje dag
Upptäckte redigering och layout som både intresse och talang
Radio- och TV- momentet kanske är roligt (se punkt ovan)
Kanske blir mer inriktning mot kultur sedan
Rädd för vad andra ska tycka
Känner sig misslyckad när hon inte slutför något hon har påbörjat
Vet inte vad hon ska göra nu
Inkomst?
Är duktig på att skriva journalistiskt
Är duktig på att redigera/sätta rubriker
Skönt att syssla med något man vet att man är bra på
Svårt att veta om hon gör rätt val
Livrädd för arbetslivet/verkligheten
Trivs som student (dock inte på den här utbildningen…)
Börjar komma in i klassen
Spännande gästföreläsare (Kalle Jungkvist och Åsa Linderborg)

= 50 poäng

Som ni kanske märker så blev det en jordskredsseger för ”anledningar att sluta”-sidan. Och många anledningar emot att jag ska sluta handlar om saker som jag helt enkelt är rädd för – att lämna studiernas trygga vrå för att gå ut i den så kallade verkligheten. Och de rädslorna kommer jag nog alltid att dras med, fram tills dess att jag tar steget.

Just nu så tänkte jag försöka ta ett halvt steg ut i verkligheten. Leif har förmodligen jobb åt mig på halvtid på Välkommen, där jag ska kunna dra nytta av mina lärdomar om redigering och skrivande. Dessutom så har jag precis ansökt till en distanskurs i kreativt skrivande. Det är ju författare jag alltid har velat bli – jag halkade in på journalistiken för skrivandets skull (och jag har nu insett att journalistik inte nödvändigtvis innebär särskilt mycket skrivande). Jag är ju väldigt sent ute för att anmäla mig till kurser nu, så jag håller tummarna för att jag kommer in.

Fram tills dess så har jag några uppgifter till skolan kvar att göra, för att få de poäng som jag ändå har läst. Bland annat ska jag skriva en essä om tre reportageböcker – den enda uppgiften (utöver InDesign- och Photoshopmomenten) som jag tycker är rolig. Det känns mysigt. Lite som att återvända till litteraturvetenskapen - och som jag har saknat den under hösten. Jag ska förkovra mig i fantastiska böcker och sen få chansen att uttrycka mina tankar kring dem med det mest fantastiska verktyget i världen – språket.

Min första dag hemma har passerat och det känns precis som det ska göra. Som att jag är hemma alltså.

Jag har umgåtts med pappa, tittat på friidrott med honom, som jag saknat ofantligt mycket, eftersom vi pratat väldigt lite i telefon – och jag har spelat spel och druckit en drink med mamma som jag saknat minst lika mycket.

Jag har pratat i en evighet i telefon med min syster fastän vi ska träffas imorgon – som om det var lättare att prata med varandra bara för att vi visste att vi var nära. Jag har suttit vid min gamla dator som är otroligt långsam och funnit ett nostalgiskt värde i det som jag i vanliga fall brukar störa mig så mycket på.

Jag har haft med mig min favoritkudde runt i lägenheten när jag suttit i vardagsrummet eller köket precis som jag gjort alla år som jag vuxit upp. Min filosofi är att allting känns mycket bättre med en kudde att kramas med och vila mot.

Jag har hunnit läsa ut en skrämmande men magisk bok (Vägen av Cormac McCarthy) och valt en av mammas böcker att börja med. Jag har hunnit förbanna min mens över att jag inte kommer att kunna ta ett efterlängtat bad i vårt badkar imorgon bitti på grund av den. Jag har hunnit njuta av att åka buss då jag reste från flygplatsen, och känt glädje då jag såg min mamma stå fönstret och titta efter mig.

Jag ser fram emot morgondagen då jag och min syster ska spela på Wii:et som jag och Leif lagat, vi ska testa zombiespelet som jag köpt till henne och jag ska ge henne en present som jag köpte i Sundsvall, bara för att jag tänkte på henne. Jag ser fram emot fredagen då jag ska träffa en av mina bästa vänner vars liv har förändrats så mycket på bara några månader, precis som mitt. För några månader sen var vi barn som inte hade något ansvar i världen, och nu bor vi tillsammans med våra respektive, med allt vad det innebär – mängder med kärlek framför allt.

Jag ser fram emot söndag då jag ska träffa min äldsta barndomskompis som flyttar till Hultsfred för att studera om en vecka. Trots att jag redan har flyttat själv så känns det sorgligt att vinka adjö till henne. Hon har alltid funnits här och jag har trott att hon alltid ska fortsätta göra det. Jag längtar tills jag ska åka och hälsa på henne i höst.

Samma kväll ska jag träffa Petra, en annan nära vän, och jag hoppas på att få höra mer om hennes nyfunna kärlek. Om ödet som tycks ha tussat ihop henne med den rätta.

Jag trivs så bra här.

Och ändå ville mina ögon tåras imorse när jag åkte från mitt ena hem till mitt andra. Just för att jag trivs så bra där också.

Om inte det är någon slags definition av lycka så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

På tal om lycka, kärlek, familj och vänner…

Såhär glad och chockad blev jag när min syster Therese och min vän Petra kom och ringde på dörren hemma hos mig i Umeå utan någon som helst förvarning.

Den första terminen på Kulturjournalistiken kommer ha mer inriktning på journalistik, och mindre inriktning på kultur. Enligt kursplanen som finns att läsa på utbildningens hemsida kommer de första momenten att se ut såhär:

MOMENT 1: JOURNALISTIKENS GRUNDER

Kursmomentet är en introduktion till journalistik som profession. Dels behandlas metoderna för research, skrivande och form, dels de lagar och regler som utgör ramarna för journalistiskt arbete och publicering.

MOMENT 2: JOURNALISTISKT SKRIVANDE OCH TEXTANALYS

Detta kursmoment koncentreras på skrivande och analys av journalistiska texter. Det övergripande målet är att skapa medvetenhet om hur nyhetsvärdering, textens innehåll, språk, disposition, skribentröst och läsartilltal samverkar med avseende på hur en artikel/motsvarande kan uppfattas av läsaren och vilka tolkningar som blir möjliga. I momentet ingår övningar i att själv producera väl fungerande text med betoning på nyhetsjournalistikens olika genrer.

Det är spännande att läsa en mer praktiskt inriktad utbildning på ett universitet, som ju är rena rama motsatsen till mina tidigare oerhört teoretiska studier i litteraturvetenskap. Dessutom är det extra motiverande att få en chans att arbeta med att förbättra skrivandet som hantverk.

Litteraturlistan bådar gott med titlar såsom:

• Din upphovsrätt och andras, av Kerstin Ahlberg (framför allt intressant med tanke på den hätska upphovsrättsdebatten som har blossat upp de senaste åren – och ännu mer under våren genom domen mot Pirate Bay och Piratpartiets framgångar i EU-valet)
• Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister, av Anders R Olsson (hur funkar egentligen alla dessa friheter som Sverige slår sig på bröstet för att vi värnar om? Hur ska jag förhålla mig till exempelvis publicering av namn och bilder?)
• Mediekultur Mediesamhälle, av Jostein Gripsrud (man brukar säga att vi lever i ett informationssamhälle, vilket i princip kan översättas med att vi lever i ett mediasamhälle, med tanke på att det är medierna som låter denna information färda fritt över världen. Internet är naturligtvis den regerande informationslänken som dessutom har blivit ett slags paraplybegrepp för olika webbplatser som tillhandahåller TV, radio, press osv. Med andra ord, samtliga tidigare största medier – hur påverkar det medierna och hur påverkar det oss?)
• Intervjuteknik, av Björn Häger (jag förväntar mig att lära mig mycket om hur frågor ska formuleras för att inte vara ledande, vilken förhållning man bör ha som intervjuare till sitt intervjuobjekt, och mer handfasta tips gällande anteckningar/inspelningar under intervjuns gång)
• Börja skriva, av Per Andersson-Ek (som nämnts tidigare så ser jag fram emot att få öva på skrivandet som hantverk, vilket denna bok förmodligen kommer att ha en del i, så naturligtvis tillhör den en av de böcker som jag främst ser fram emot att läsa)

Imorgon är det två veckor kvar tills jag ska möta resten av de blivande kultur- och vetenskapsjournalisterna i Humanisthuset. Den kommande veckan ska jag beställa en del av kurslitteraturen, och jag hoppas att den skickas ut snabbt, så att jag får en chans att förbereda mig inför kursstarten med att bläddra i böckerna och få en överblick över det som komma skall.

Jag känner på mig att de kommande två åren kommer att vara riktigt stimulerande, spännande, roliga och väldigt användbara.

De gånger som jag känner mig som mest ensam är tillfällen som nu – då jag ligger i Ektorpssoffan bara några meter bakom Leif men jag vet att jag inte får vara med honom. Klockan är sen och jag kan inte heller ringa någon annan, för den enda jag både brukar vilja och brukar kunna prata med vid den här tiden är ju Leif. Det var ju precis så vårt liv tillsammans började för fem-sex år sedan. Två ensamma själar fann varandra på ett så okonventionellt ställe som ett Big Brother-forum och fann sedan mer värme än de visste fanns i varandras röster på sprakande telefonlinjer…

Istället för att begrava mig i min ensamhetsnostalgi ska jag ta reda på information om lite matnyttiga saker. Jag funderar bland annat på att byta kontantkort från Comviq Knock-out till Telia Refill, för att det verkar som att Telia är det enda alternativet om man vill ha mottagning på fler ställen än mitt i stan. Och det vill jag ju. Som det är nu så försvinner både jag och Leif ifrån kartan så fort vi åker till hans familj och syskon eller på stora delar av våra resor till Sundsvall, Åsele eller någon annanstans. Och vi gillar ju road trips…

Dessutom så är jag intresserad av att kolla upp vad det finns för alternativ för att läsa någon kreativt skrivande-kurs på distans på någon folkhögskola. Jag har inte skrivit ett enda kreativt ord på flera månader känns det som – jag känner att jag behöver en spark i baken för att sätta igång igen. Då borde ju en kurs vara det perfekta sättet att återigen finna motivationen?

Som mina besökare förmodligen har märkt så har jag blivit ganska dålig på att uppdatera nu för tiden – framför allt så beror det på att jag känner att tiden inte räcker till. Jag hinner in hämta minidatorn, koppla in den (jag vågar inte skriva ett enda ord på den om den inte är inkopplad för risken att batteriet ska dö och allt jag gjort ska försvinna), och även skriva ett inlägg. Rättare sagt, jag känner inte att bloggandet är tillräckligt värdefullt eller motiverande för att jag ska lägga tid på det.

Det känns som att mina inlägg måste vara långa och beskriva mycket och vara skrivna på ett speciellt sätt om jag ändå ska vara så seriös att jag kopplar in datorn. Jag har tappat den spontana lusten helt enkelt.

Något som däremot verkar vara spontant och enkelt är att mobilblogga, att knäppa ett snabbt kort och skriva en kort text. Min syster och Petrus (som för övrigt var i Umeå i helgen, och det var grymt kul, jag blev otroligt överraskad och överlycklig!) har varsin mobilblogg och jag tycker att det är jätteroligt att följa dem…

Frågan är om jag också ska ge mig in på det området? Ska jag också börja mobilblogga? Fördelar är att det går fort, är enkelt, gör att jag och mina vänner borta i söder kanske känner oss närmare varandra eftersom de kan veta vad jag har för mig (precis som jag känner med nämnda syster och Petrus), nackdelar är väl att inläggen blir mindre ”meningsfulla” (hur meningsfulla de är i nuläget går i och för sig också att diskutera – speciellt när de är icke-existerande), att bloggen enbart kommer att vara intressant för dem som känner mig (antar jag) och att det kostar pengar att skicka upp bilderna. Nackdelarna går ju definitivt att leva med (det är ju bara folk som känner mig som läser bloggen i nuläget ändå så, och om jag plötsligt skulle få en impuls att skriva ett så kallat meningsfullt inlägg så finns ju faktiskt fortfarande datorn som alternativ), bortsett från pengafrågan…

Nu finns ju naturligtvis det ganska självklara alternativet att sluta blogga helt enkelt – om det inte är roligt så är det ju ganska meningslöst. Det är jag dock inte redo för ännu!

Jag gillar att ha den här kanalen där jag kan lägga upp videos som jag vill att andra ska ta del av, att kunna skriva av mig vid de tillfällen som det känns angeläget (som till exempel nu) och kanske till och med skriva av mig några känslor som jag vill berätta för andra men inte vågar säga face to face. Lite halvblyg som jag är så skrev jag ju faktiskt ett inlägg för inte så längesen om hur mycket jag önskade att min syster skulle komma upp och hälsa på mig, och voila! I helgen var hon här!

Kanske är det en diskussion jag bör ta med min sambo? Vi har faktiskt skaffat gemensamt konto med varsitt kort till och grejer. Jag är i full fart att ordna en tandvårdsplan till oss båda också – gissa om jag har vuxit upp helt plötsligt. Kanske är det därför jag uppskattade den fina visan som Jonk lärde mig i lördags ”Här är flaskan, den ska vandra, från den ena till den andra….” så mycket – ge mig lite barnslighet och dumhet, för tusan! (och lite tequila till det).

Men i alla fall. Om det ska bli något av mitt mobilbloggande så måste ändå Leif hjälpa mig att fixa så att det funkar, så vi får se vad som händer… Under tiden tycker jag att ni ska få chansen att njuta av dessa konstverk som min syster ritade på minidatorn i helgen (minidatorn har en pekskärm):

Det här är då jag… Den är mer lik än bilden som gatukonstnären i Montmartre målade i alla fall!

Så söt, eller hur? Min syster är en äkta djurvän och har därför naturligtvis förfinat konsten att rita en riktigt söt vovve.

Som rubriken på inlägget lyder: den här dagboken utklassar Noréns 1700 sidor självutlämnelse. Samtidigt är det en orättvis jämförelse då Oates och Norén skriver sina dagböcker med fullkomligt motsatta utgångspunkter – hon för att utforska medvetandet, det andliga, själen, han för att nedteckna vardagen på ett objektivt och mekaniskt sätt.

Låt vara att Norén misslyckas med sin målsättning och resultatet ändå blir en andlig och existentiell textmassa som ställer frågor om meningen med livet. Han kommer inte med några svar, men lägger fram argument för att frågan bör dryftas. Att Oates funderar kring meningen med livet, eller kanske snarare kring själens natur (icke-natur?) är bestämt och berättat på förhand, och ur texten framgår tydligt att hon är en ordkonstnär utan dess like, men även en filosof i grunden.

Hon tycks vara en tänkande människa. Konstant tänkande. Varje sida är fullspäckad med citat som är värda att läras utantill och användas som mantran – på samma sätt som Noréns dagbok kan blända sin läsare med en djup insikt.

Norén har med sina 1700 sidor dagboksanteckningar varit min favoritfilosof och en medmänniska i nuet, fram tills jag öppnat pärmarna i Joyce Carol Oates dagböcker. Att läsa hennes första dagboksinlägg väcker min skrivarlusta igen och jag längtar efter att inspirationen ska övermanna mig på samma sätt som den tycks övermanna henne.

För bara några minuter sedan sa jag till Leif att:
”Idag ska jag vara en seriös bloggare! Jag ska lägga upp bilder och dokumentera mitt liv in i minsta detalj. Bara för en dag. Bara för att testa.” (bara för att Leif jobbar som en tok och inte har tid med mig…)

Jag hämtade kameran, fotograferade boken som jag just läst ut, letade reda på USB-kabeln som jag skulle föra över bilderna från kameran till datorn med, kopplade in nämnda kabel, skapade en ny mapp för bilderna på minidatorn, och i detta nu väntar jag på att dessa bilder ska bli överförda.

I denna väntan inser jag också just varför jag sällan lägger upp bilder. Det är ju så satans omständigt! Läs igenom ovanstående händelseförlopp igen – det är ju tusen gånger krångligare än att bara klicka in sig på sin blogg och plita ner några ord om vad som än känns passande just då. Eller kanske lägga in något Youtube-klipp, som också är hur simpelt som helst.

Att det dessutom tar en evighet för bilderna att kopieras färdigt gör mig ännu mer skeptisk till att använda bilder i sin blogg (bortsett från Thereses och Petras bloggar, där de fotar något med sina mobiler och skickar det till bloggen på en gång – det är smidigt som tusan!). Vad är det jag försöker säga då?

Jag är en alldeles för lat bloggare för att lägga upp bilder ofta! Leif brukar säga att många som använder mycket bilder i så kallade textbloggar gör det för att de inte har så mycket att säga och tycker att det är enklare att lägga upp bilder – jag är snarare imponerad av deras ork och handlingskraftighet, som orkar fixa med dessa jobba överföringar dag ut och dag in.

Men nu har jag ju genomgått hela processen (bara 60 sekunder kvar tills bilderna är klara) så det ska bannemig bli ett fotoinlägg snart. Spänningen är olidlig!

Dagens skrivandeövning:

Hennes röst darrade, skakade, var tunn, raspig, ljus, ärrad, skärrad, hördes knappt, var dov, mjuk, hård, kall, försiktig, saknande, längtande, rädd, fylld av skräck, sorg, kärlek, mörker, djup, tveksam, pipig, falsettliknande, kiknande, tom, tömd, ångestfylld, kraftlös, maktlös, hopplös, genomskinlig, ohörbar, gråskalig, ensam, ekande, tvekande, döende, vansinnig, ljöd av galenskap, genomsyrades av känslor, människor, frågor, förmågor, känslig, känslosam, känslofylld, känslostyrd…

Jag har nästan tillräckligt stort ordförråd för att skriva en svår existentiell roman om en kvinnas ångest (eller åtminstone en novell…), eller vad tycks?

De senaste dagarna har jag haft ganska lite att göra på praktiken, så jag passade på att flödesskriva i en timme igår. Bara låta det som fanns i mitt huvud komma ut och associera fritt. Här kommer ett utdrag ur resultatet:

Jag sitter här som i en bubbla av långsam tid. Aldrig går tiden så långsamt som då jag sitter vid en dator utan att ha något att göra vid den, sitter på ett jobb utan att ha en uppgift att klara av, sitter långt bort från min älskade utan att kunna gå till honom. Jag ringde honom nyss. Egentligen borde jag kanske inte ha gjort det ens. Det är svårt att inte inbilla mig att alla hör varenda ord som jag yttrar, varenda ord som egentligen bara är åsyftade för hans öron, hörselgångar, vindlingar. Att ha ett jobb gör mig paranoid. Jag känner mig avlyssnad och bevakad. Om jag vill gå in på en sida på Internet som jag inte tycker är fördelaktig för det intryck som jag vill att andra ska ha av mig, så gör jag det inte. Jag tror att någon ska gå bakom mig och se vad jag tittar på. Kanske gå in i loggen över sparad Internethistorik. Kanske är det någon som kan se vad jag skriver just nu? Om jag vill ringa ett privat samtal går jag iväg till samma loftgång som jag går till då jag gör intervjuer. Då jag ringer någon i jobbet talar jag obehindrat och känner mig övertygad om att ingen hör vad jag säger, eller åtminstone inte har några tankar om det. Som om det spelar större roll hur jag låter då jag sitter kvar vid mitt skrivbord. Mitt skrivbord. Så hemma som jag redan känner mig här – så länge det känns som att jag har suttit här. Vid denna skärm, vid detta tangenbord, med denna mus, i denna stol, med denna nackvärk och med dessa kisande ögon för att skärmen är suddig. Med dessa sprittande fötter som vill sparka av sig skorna. Som inte kan sparka av sig skorna idag för att jag har hål i strumporna. Vi måste köpa fler strumpor. Jag måste se till att hålla bättre ordning på mina strumpor.

Jag tycker personligen allra bäst att läsa texter som den ovan. Texter som behandlar en vardag, ett liv, som behandlar en människa, en äkta person. En själ. Nu kanske inte texten ovan är det bästa exemplet på en sån text, då jag har så otroligt mycket att lära och behöver lägga ner så mycket mer tid än jag gör på mitt skrivande. Någon dag kanske det är jag som har skapat en 1700-sidors dramatikerdagbok.

I nuläget gör jag mitt bästa för att kämpa emot och mota bort skrivkrampen som har övermannat mig under en längre tid. Då kan fritt associerande flödesskrivande vara en taktik.

Iiih, det är jobbigt att skriva korta artiklar när det känns som att man vill få med tusen intressanta saker!

Varför kan jag inte vara lite mer kortfattad för?

Fast i och för sig… Det är väl inte mitt fel att de jag intervjuar är så vältaliga och intressanta… Jag vill bara göra dem och deras upplevelser rättvisa!

Hur spenderar man bäst en lördag, om inte med att handla nya saker till lägenheten?

Snart ska vi därför ge oss ut på stan – och ge oss ut i det shoppingmekka som de jag pratade med igår påstod att Umeå är. Fast de kanske menade mer i just modehänseende… Men ändå.

Det känns som att det snurrar runt, runt, runt i mitt huvud just nu vilket gör att inspirationen att skriva blir lidande. Eller inspirationen finns där, men inte lugnet och orden. Jag kanske överanvänder dem när jag skriver artiklar om dagarna, till tidningen? I och för sig så är det ett helt annat språk, än det jag själv vill nyttja i inspirationens tecken.

Värt att nämnas är åtminstone att jag nu sitter vid det nya skrivbordet, som står där det ska stå och det känns hur bra som helst. Den här lägenheten börjar bli ett hem – ett gemensamt hem. Och det är så det ska vara. Det är så det måste vara. Jag kan omöjligen trivas på en plats som känns som någon annans hem. Det måste ju vara vårt.