Efter att nästan ha förlorat förståndet av irritation av alla otaliga reklampauser i mitt lyssnande på Amy MacDonald har jag nu införskaffat Spotify Premium. Inga fler reklampauser här inte. Åter till det rentav meditativa tillståndet, slutna ögon och enbart lyssnande.

Halvligger i Ektorpssoffan på min lediga onsdag. Njuter av doften av nytvättade kläder på torkställningen en bit bort och av ljudet av tvättmaskinen som surrar igen. Sträcker mig då och då efter några Dumlegodisbitar på bordet utmed mig. Nyckeln till att verkligen dra nytta av Dumles smaskighet är att enbart suga på chokladbiten, aldrig tugga fastän det närmast är reflexmässigt att göra just det. För om man lyckas låta bli att tugga, får man först smaken av chokladomslutningen under en längre stund och därefter kan kolafyllningen få sin stund i rampljuset. Underbart gott.

Trots att jag nu är inne på min andra arbetsvecka sedan semesterns slut (och även min andra lediga onsdag), så känns det som att allvaret började på riktigt först i måndags. Kanske har det att göra med att mina föräldrar var här förra veckan och fick semestern att fortfarande vara påtaglig. Jobbet var liksom aldrig i centrum för mitt medvetande.

Kanske har det också att göra med att vår medarbetare kom tillbaka till jobbet i måndags – förra veckan var det ju bara jag och Leif. Själva återvände vi till fikarummet i måndags också, och träffade de andra som har kontor på samma våning som oss. Förra veckan spenderades luncherna på kontoret framför Schulman Showavsnitt, allt för att dra nytta av att bara vara vi två. Nu har till och med ett nytt torsdagsfikaschema satts upp – det är vårt ansvar att stå för fikat imorgon. Funderar på att skippa att gå till ett konditori och bara handla något på ICA… Ibland känns ICA:s fikautbud mer lockande än ett konditoris eftersom det är så mycket större. Vi får väl se hur det blir.

Igår förvandlades förresten vårt företag till någon slags utredningsgrupp, då vi först åkte runt till olika våningar i huset för att hitta vem det var som väsnades så enormt mycket. Både iförrgår och igår förmiddag gick det nämligen knappt att tänka på kontoret pga ohyggliga borrljud i betong, vilket oroade oss en del eftersom två möten var inbokade under gårdagens eftermiddag. Vi hittade de skyldiga som försäkrade oss om att de alldeles strax var klara. Skönt att höra!

Därefter upptäckte jag och Leif ungefär samtidigt en underlig doft av bränt när vi satt inne på respektive kontorsrum… Jag tror att vi samtidigt skrev till varandra på GoogleTalk och undrade om den andra kände av röklukten. När vi gick ut i korridoren kunde ett rökaktigt dis anas och mitt hjärta började slå lite fortare av rädsla. En av de saker som jag är mest rädd för är att befinna mig i en brinnande byggnad, flera våningar upp, tillsammans med Leif. För man ska ju absolut inte åka hiss när det brinner, men Leif har ju inte direkt något annat val – och jag är så rädd att hissen ska stanna med oss inuti den. Eller att Leif har lyckats övertyga mig om att ta trapporna, att vi ses på nedervåningen, men att han aldrig kommer ner till mig…

Hemska tankar.

Hur som helst, så behövde jag inte oroa mig för det scenariot just denna gång för det visade sig bara vara en macka som bränts vid i fikarummets ugn. Inget brandlarm tjöt dock. Jag skickade ett mail till hyresvärden för att kolla så att det verkligen finns ett brandlarm på vår våning. Jag har ännu inte fått något svar, men jag hoppas sannerligen att det är positivt när jag får det. Antar att det är turligt att det inte fanns några automatiska sprinklers i alla fall, då hade en vidbränd macka kunnat skapa en hel del problem. Som det var nu, fick vi helt enkelt stå ut med doften av bränt under resten av dagen.

Vid hemkomsten igår gjorde vi förresten något som definitivt vittnar om att jag har flyttat hemifrån (vilket jag skriver som om det är någon slags nyhet, trots att jag flyttade hemifrån för två, eller är det tre, år sen…).

Vi köpte muffins och butterkaka som vi åt vid middagstid, medan vi väntade på att kyckling skulle tina. Vid niosnåret lagade vi vår favoritsoppa och åt den framför en ny collegeserie vi börjat följa vid namn Hellcats. Det var sannerligen en sån där klassisk baklängesmiddag, som jag inte riktigt kan minnas hände någon gång när jag bodde hemma. Fast… Hur trevligt och gott det än var just igår, så misstänker jag att det inte kommer att hända här heller så många gånger. Det var trevligt för att det var ovanligt. Som med så mycket annat i livet.

Till sist. Jag tror att jag kommer att åka dit i svordomsbataljens andra omgång. I mitt förra inlägg skröt jag lite triumferande om att Leif hade svurit så himla många fler gånger än mig, men nu har jag gått om honom med råge – och den andra omgången tar slut imorgon. Det är farligt för mig att spela Donkey Kong under svordomsbataljen, för jag dör så många gånger vilket väldigt lätt framkallar en svordom (ibland till och med två).

På tal om Donkey Kong, så ska jag nog passa på att spela lite för att samla ihop liv och mynt medan Leif är på jobbet.

För att undvika att utveckla en puckel på min rygg (trots att mitt bloggnamn är Puckla så vill jag faktiskt inte göra det…) och framför allt undvika att drabbas av ryggbesvär i framtiden, så har jag satt upp en utmaning till mig själv. Från och med idag så kommer jag att sätta en timer på 30 minuter när jag kommer till kontoret varje dag, och under dessa 30 minuter så ska jag sitta rak i ryggen. När timern ringer så sätter jag igång en ny timer på 30 minuter och får sitta som vilken hösäck jag vill, och därefter blir det nya 30 minuter med rak rygg. Och så kommer dagarna att fortlöpa.

Syftet med det här är så klart att kunna sitta rak i ryggen utan att behöva ha en timer igång som tvingar mig att göra det, men eftersom jag alltid har suttit så hopsjunket så är det ganska jobbigt att börja sitta rak i ryggen helt plötsligt. Det är inte direkt någonting som jag bara kan bestämma mig för och sen köra fullt ut på – framför allt för att det är så lätt att tappa koncentrationen på det när jag jobbar. Tidigare har det ofta hänt att jag bestämt mig för att ”nu ska jag sitta helt rak i ryggen alltid”, och inser efter några timmar att jag har sjunkit ihop medan jag har fokuserat på annat.

Jag tror att det kan vara en bra utmaning.

Ytterligare en utmaning är igång i mitt liv förresten – nämligen svordomsbataljens andra omgång som har startat! Leif vann ju den första omgången med två svordomar, men denna gång har jag börjat riktigt starkt. Leif har redan hunnit svära 6 gånger och jag bara 1 gång. Feels good.

Härnäst på läslistan:

Ibland går tiden extra fort. Framför allt då man har roligt. De senaste tre dagarna har mina älskade föräldrar varit uppe i Umeå och förgyllt min och Leifs tillvaro. Det har varit dagar fyllda av god mat (pappa lagade världens godaste oxfilé i måndags), uteserveringshäng (All star är bäst), promenad i solen, Deal or no deal (så jäkla kul och lömskt spel), travtips (gick inte direkt som önskat…), Geni (1-1 till mig och pappa), balkonghäng, whiskey (Jura, Clontarf och lyxwhiskeyn Mackmyra Special) och annat skoj… Men det bästa av allt är naturligtvis att få en riktig mamma- och pappakram. Känner man sig någonsin så trygg och lycklig som när ens föräldrar håller om en?

Dagarna har dessutom gått extra fort eftersom jag och Leif började jobba i måndags, vilket gjort att vi försökt varva väldigt effektiva arbetsdagar med roliga kvällar. Imorgon åker mamma och pappa hem och min semester är då slut på riktigt (åtminstone för ett tag) – det har ännu inte känts helt som att jag börjat jobba, eftersom de har varit här och gjort att vår semester verkat ännu längre.

På tal om semester, så är det väl ganska tydligt vilka av oss som redan har hunnit vara på Mallorca i två veckor på bilderna? Mamma och pappa är ju otroligt bruna! Jag tyckte att jag hade fått färg den här sommaren, men känner mig som ett lik utmed dem… Men snart är det vi som åker till Medelhavet.

Härliga tre dagar har passerat och jag känner, precis som alltid, att jag önskar att hela min fina familj kunde bo häruppe. Jag älskar ju dem.

Sista festen för semestern utspelade sig igår hemma hos Johan – grymt rolig var den. Junlis sista baluns tycker i alla fall jag var en riktig hit.

För att även göra semesterns sista söndag lite extra speciell så ville jag och Leif hitta på något annorlunda… Så nu är vi på Gammliavallen och kollar på när UIK möter Malmö – hittills leder UIK med 1-0 efter en halvt oförtjänt straff, men Malmö ligger på ordentligt. Det kan nog bli lite svettigt men… Heja UIK!

(Fast jag kan inte låta bli att önska att det här vore en Djurgårdsmatch lite grann…)

En O.P. och en drink senare är det nu dags att röra sig mot kvällens begivenhet hemma hos Johan. Ha en trevlig kväll, för det tänker jag sannerligen ha!

Jag är en sån där otroligt lyckligt lottad person som är omgiven av människor som jag älskar, och som jag verkligen tror älskar mig också. Jag är dessutom en sån där lyckligt lottad person, som får fira sin egen födelsedag flera gånger om.

Man kan säga att idag var min fjärde födelsedag detta år.

Jag firade först årets födelsedag några dagar i förskott då jag var hemma i Märsta och fick presenter av min storasyster, samt åt en fantastiskt god middag. Sen firade jag den för andra gången dagen innan jag och Leif åkte till Sundsvall för att gå på Gatufesten – fast då blev egentligen hela helgen ett enda stort födelsedagsfirande för mig, då vi skålade för min 23-åriga bemärkelsedag och jag fick dessutom två vackra klänningar av Leif. Därefter så har ju även en födelsedagsmiddag tillsammans med Johan och Fredrik på All Star hunnits med.

Och idag var alltså min fjärde födelsedag för året.

Jag vaknade imorse med otroligt gott humör – den tidigare stress och ångest som jag känt av tidigare i veckan, inför att börja jobba på måndag var som bortblåst. Jag kände mig bara väldigt tillfreds med livet, och ännu mer tillfreds med den trevliga kvällen som vi hade igår kväll. Vi spenderade den nämligen tillsammans med M&M, smakandes på likörer från kontinenten, spelandes sällskapsspel. Plötsligt hoppade Leif upp ur sängen och frågade om jag ville följa med honom ner på stan för att göra några ärenden, innan vi käkat frukost och jag anade på en gång att det var något lurt på gång.

Efter en runda på Åhléns (där jag köpte hårfärg – jag ska färga mitt eget hår mörkbrunt hemma, så att utväxten inte blir överhängande synlig men jag inte heller återgår till kolsvart), Clas Ohlson, Apoteket, Olssons Tyger, Swedbank och H&M så kom slutligen Leifs egentliga plan med ärendesrundan fram. Han ville att vi skulle gå till Game så att han kunde köpa Donkey Kong Country till mig i födelsedagspresent! Han hade ju egentligen tänkt ge mig min salongsfärgning i present, men eftersom jag nu har ångrat mig så fick jag ett spel istället – ett spel som jag verkligen vill ha.

Självklart har vi spelat det i några timmar under eftermiddagen – perfekt spel att stilla min Super Mario Galaxy 2-ångest med.

Efter ett idogt spelande så fick jag även äran att bestämma vilken middag som skulle lagas, och jag tyckte att eftersom det är min fjärde födelsedagsmiddag så måste vi ju lyxa till det lite. Därför har vi avnjutit potatisgratäng, lövbit, bearneaisås (hur stavas det?!) med den goda hemgjorda gelén som vi fick av Leifs mamma förra helgen. Som om inte allt detta lyx vore nog, så har vi dessutom sett den bästa filmen som jag har sett på flera månader, nämligen It’s kind of a funny story.

Jag grät flera, flera gånger – både av glädje och av sorg. Det är en sån där film som fångar upp allt det som man själv inte har en aning om hur man ska kunna uttrycka. Se den.

Dagen var äntligen här igår. Hela sommarens höjdpunkt, hela junlis höjdpunkt. Med andra ord, dags att göra myten till verklighet och käka Surf’n'turf på All Star! En rätt bestående av både hummer och oxfilé, och jag måste säga att det definitivt levererade. Otroligt gott var det. Men därtill så var sällskapet ännu bättre. Mårten och Malin har nämligen äntligen kommit tillbaka från sin rundresa på kontinenten och delade upplevelsen med oss. God mat, gott sällskap, det kan väl inte bli bättre?

Tyvärr så avslutades dock kvällen ganska hastigt och tidigt, för efter middagen så blev en mage elak och vi fick avbryta. Det blev därmed ingen planerad likörprovning därefter, men vi har stora förhoppningar om ett andra försök i en inte alltför avlägsen framtid.

I helgen väntar partaj hemma hos Johan – kanske kommer det att bli junlis egentliga höjdpunt? Ett officiellt och värdigt avslut på en fantastisk månad?

Psst! Vill du också hålla koll på om det är junli eller inte? Kolla in www.junli.nu!

Resultatet av experimentet i föregående inlägg? En total besvikelse! Jag tänker inte ens uppvisa resultatet med bilder, då det i princip inte syns någonting?!

Leifs hår är fortfarande lika svart som det var innan, och den ljusa utväxten i hårbotten kan man möjligtvis ana en lite mörkare, mer brunaktig nyans på, men det syns sannerligen inte mycket. Med andra ord, är hemmafärgning inte ett alternativ. Däremot så har jag börjat känna mig mer och mer feg, och börjat överväga att färga håret svart igen, medan jag ägnar typ hela vintern åt att fundera på vilken hårfärg jag egentligen vill ha… En riktig fegis alltså.

Decisions, decisions, decisions… Att det kan kännas som ett så stort och svårt beslut att färga håret är ju löjligt?

Men till mitt försvar, så måste jag säga att det inte enbart är själva färgbeslutet som känns jobbigt. Jag tycker att det är ganska olustigt att boka en tid hos frisören för detta mastodontjobb, för jag pratade med en frisör en gång som sa att det i princip är det tråkigaste som finns – alltså att avfärga någon svarthårig för att försöka få till en ljusare nyans. Det ska tydligen ta evigheters evigheter, och eventuellt flera omgångar med avfärgning. Och jag är inte den som uppskattar att tvinga människor att göra sånt som de ogillar… Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att gå till frisören för att toppa mig, då de ofta klagar över hur tråkigt det är att bara toppa hår hela dagarna.

På ett sätt kan jag ju förstå det, jag antar att de inte blev frisörer för att klippa en centimeter, utan för att få göra spännande frisyrer. Men samtidigt, kan jag ibland bli frustrerad och vilja be dem hålla tyst – det är ju deras jobb för tusan! Även om inte jag uppskattar alla mina arbetsuppgifter så är det inte som att jag skulle säga det till våra kunder. Underligt fenomen det där, med frisörer och deras klagomål. Är det något som andra också har upplevt?

Eller har jag någon slags olycklig magisk förmåga att få dem att öppna sina små missnöjda hjärtan för mig?

Jag har under en längre tid funderat på att färga håret till någon annan, mer naturlig färg, än svart. Eftersom jag trivs med att vara mörkhårig så lutar det väl främst mot någon typ av brun färg. Och just eftersom jag funderat på detta en längre tid, så har Leif givit mig denna hårfärgning i födelsedagspresent – eller rättare sagt, när jag väl beslutar mig för att boka en tid hos frisören så kommer Leif att stå för det som födelsedagspresent.

Men någonstans så känner jag mig egentligen inte redo för detta stora steg… Att färga håret till någon annan nyans än svart innebär med största sannolikhet stark blekning av håret, och jag är ganska rädd att det ska slita på håret så mycket att det förvandlas till något svintoliknande – eller ännu värre, att det blir grönt eller någon annan obskyr färg. Därför har jag skjutit upp bokningen av denna frisörtid. Dessutom så har jag väldigt svårt med att avgöra vilken nyans jag vill ha också – det känns som ett enormt svårt beslut, vilket egentligen är ganska löjligt eftersom det bara handlar om lite hår.

För att hjälpa mig på traven med denna komplicerade hårproblematik har Leif nu erbjudit sig att låta mig försöka färga hans hår brunt, på hemmaplan. Utan förberedande blekning dvs. På förpackningen så står det faktiskt att det även ger effekt på svart hår! Så strax ska detta spännande och hårresande experiment inledas.

Vem vet? Resultatet kanske blir så bra att jag inte ens behöver gå till en frisör själv, utan kan köra hemmafärgning också.

Vad tycker ni förresten av val utav färg? Tror ni att jag (och Leif…) skulle kunna passa i den bruna nyans som syns på bilden?

EDIT: Såg nu i efterhand att färgen på bilden som jag tagit är ganska kraftigt förvanskad till det röda hållet… Nyansen är faktiskt helt brun, den ser mer ut såhär:

Högläsning för Leif ur Alex Schulmans bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. De inledande kapitlen är fantastiska – precis som jag hoppats och trott att de ska vara efter att ha läst den magnifikt känslofulla ”Skynda att älska”.

Tidigare idag lyssnade jag på Alex Schulmans Sommarprat och jag inser att han har blivit en person jag verkligen beundrar och respekterar starkt. Förut har jag ogillat honom på grund av hans elaka blogg som han hade för något år sen, men jag har egentligen inte läst den själv, utan enbart baserat mina åsikter på vad andra har sagt.

Nu däremot, tycks det som att allting han gör är fantastiskt bra. ”Schulman Show” är högst underhållande och sätter fingret på fenomen i samhället som många andra missar, ”Skynda att älska” var som sagt en definitiv favorit i bokhyllan och hans senaste bok inleds fängslande. Den påminner, i sin form, om en av mina andra favoritböcker med namnet ”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling.

Tänk, att jag har ogillat Alex Schulman så starkt enbart beroende av vad andra har sagt om honom, när det nu visar sig att han rymmer en känsla för skrivande och berättande om kärlek som jag älskar. Till den grad att jag nästan inte kan få nog.

Det händer ofta nu för tiden, att jag omvärderar mina åsikter om saker och ting, efter att ha själv kommit i kontakt med dem direkt – istället för att enbart lyssna på vad andra säger. Jag vet inte om det är en brist hos mig, att jag ofta tenderar att ta till mig andras åsikter (främst gällande kultur), eller om det är en styrka, att inte vara rädd för att omvärdera dem.