Inkassera 55 poäng, ja tack!

Om två dagar åker vi till Mallorca och vi har inte hunnit fixa nånting! Vi vet knappt när flyget går på fredag!

För att råda bot på min stundande resfeber så ska jag försöka smita ifrån jobbet någon timme imorgon eftermiddag för att växla pengar, slå på en tvättmaskin (insåg idag att vi måste ha med oss kläder på semestern också?!), skriva ut resedokument osv. Jag har nog aldrig varit så oförberedd på en resa som den här. Jag skyller allt på jobbet som har fjättrat mig och Leif vid varsitt tangentbord de senaste veckorna. Men idag hade jag en bra dag på jobbet och fick bort riktigt mycket på min att göra-lista så jag har hopp om att få känna riktig semesterro när vi åker bort.

Förhoppningsvis så slipper jag drömma om jobb varje natt på Mallorca också. De senaste dagarna har jag bara drömt om jobb varje morgon så när väckarklockan har ringt, så blir jag helt irriterad över att jag under dagen måste göra om de arbetsuppgifter som jag ju redan gjort i drömmen. Mycket frustrerande.

Annars så ägnar jag min lediga tid åt att lira Wordfeud på iPhonen, mot Leif, min syster och random people. Ruggigt skoj när det går bra, mindre skoj när man blir utklassad… Jag skulle inte påstå att jag är en dålig förlorare, men jag ser liksom ingen mening med att spela ett spel där jag inte ens har en chans att vinna. Att spela ett spel där min motståndare inte har någon chans att vinna däremot, det är riktig underhållning.

Dags för lite sömn efter ännu en passerad måndag. Vad är det förresten som får måndagar att passera så himla fort? Den där långa listan på saker som man hoppats på att ordna är ju nästan längre vid dagens slut än vid dagens början, istället för tvärtom.

Underligt fenomen det där.

Nej, nu är det som sagt dags för lite välbehövlig sömn. Vi har otroligt mycket som behöver fixas innan vi sticker på fredag! Jag har knappt hunnit tänka på att vi ska åka bort eftersom vi har haft det så hektiskt de senaste veckorna – blev chockad imorse när jag insåg att det är redan nu på fredag. Tror nog att det kommer att kännas ungefär lika avlägset att en solsemester stundar ända tills jag sitter vid poolkanten med en paraplydrink i handen. Där och då kommer det nog däremot kännas ruggigt bra.

Men först, beta av den där långa listan jag nämnde. Jobba jobba jobba (och sova sova sova).

God natt!

Skål, folket! (ignorera gärna tvättställningen i bakgrunden…)

Jag har under några dagars tid fått ett akut sug efter gammal klassisk svensk underhållningstv. Därför såg vi exempelvis ett avsnitt av Fångarna på fortet igår, och jag fnissar som vanligt som ett barn då Gunde säger ”ingenting är omöjligt på fortet!” – jag ser verkligen fram emot när Mästarnas Mästare med Gunde sätter igång.

Ett annat program som jag sett fram emot och blev väldigt glad när jag fick veta att det börjar snart igen är Robinson. Jag tycker att det har varit ett riktigt bra program de senaste säsongerna sen TV4 väckte liv i formatet igen efter att det varit borta under några år.

Men nu när jag har sett nyheterna om att det nu är ett ”roligare” Robinson som ska ta form bland annat genom att tvinga de manliga deltagarna att vara nakna känner jag mig minst sagt oroad. Vad finns det möjligtvis för underhållningsvärde i det?

Och om det enbart är männen som av någon anledning tvingas vara nakna och bli filmade, så känns det ju ganska unket och sexistiskt. Faktum är att det på senare tid kommit fram fler och fler skämt som baseras på att män ser ”roliga” ut nakna, som någon slags motvikt till den sexualisering som sker av nakna kvinnor. Varför skulle det vara så mycket bättre och mindre sexistiskt att skratta åt nakna män än att säga plumpa kommentarer om nakna kvinnor och hur ”sexiga” de är?

Jag hoppas verkligen att denna påstådda rolighet inte får alltför stor plats i programmet, och att det går att se på ändå. Jag hoppas helt enkelt att det bara är ett oerhört patetiskt PR-trick för att få igång ”snacket” inför premiären. Om så är fallet, så har ju åtminstone jag hamnat i fällan i och med att jag skriver om det här och nu.

Jag är nu definitivt en Mac-bloggare åtminstone, då min första Photoboothbild officiellt hamnar på min blogg – alla bloggare verkar ju ständigt köra Photobooth (mest fascinerande är väl alltid att de känner behovet av att påpeka att de använder just Photobooth vareviga gång…).

En annan relevant fråga i sammanhanget är förstås varför man i överhuvudtaget tar s.k. Photoboothbilder med tanke på vilken pissig kvalitet de får…?

Innan jag går in på hur ovan jag känner mig att använda en Mac så måste jag ställa en viktig fråga – hur ska jag prata om denna nya lilla skönhet som jag har i mitt knä om jag inte vill säga dess fulla namn (MacBook Air)? Ska jag säga Macen (och hur skriver jag det i så fall, blir det Mac:en?)? Eller är det Booken (Book:en? som gäller? Eller kanske Airen (Air:en)? Nä, det sista kan det åtminstone inte vara… Jag känner att jag riskerar att verka som en riktig Mac-nybörjare ifall jag träffar någon Mac-människa och råkar använda fel lingo.

För det är faktiskt viktigt med sånt där. Tyvärr är det väl egentligen lite viktigare än det borde vara. Läste en intressant artikel som någon på Twitter länkat vidare till häromdagen (som jag gärna hade länkat till själv om jag minns vem) om hur dumt det egentligen är att vara så fast i sina övertygelser om vilka märken/prylar (och i princip alla andra övertygelser i världen för den delen) som är bäst. Det finns ju Mac-människor som i princip hånar PC-människor, det finns PC-människor som gör detsamma mot Mac-människorna, och så finns det där Open Source-älskarna förstås. Och av någon anledning så verkar alla hålla en liten grudge mot varandra, främst på grund av okunskap förstås.

Tidigare har jag varit något av en Mac-motståndare, just för att jag aldrig har haft en Mac och jag har enbart kommit i kontakt med dem vid några få tillfällen, som då jag pluggade kulturjournalistik på Umeå universitet – självklart så var ju denna medielinje tvunget att ha Macar i redaktionssalarna. Då växte mitt Mac-motstånd fram till viss del, för att jag var så ovan vid dem. Främst störde jag mig på att menyn till respektive program liksom hakar fast längst upp på skärmen istället för att höra ihop med sitt ”fönster”; den där menyn kan ju till och med hänga kvar efter att man stängt det öppna programfönstret. Väldigt underligt, enligt mig. Men jag antar att det har sin orsak, som jag också kanske kommer att finna nu.

Hur som helst, eftersom jag då kände mig osäker och vilse i Mac-världen så blev jag istället fientlig och tyckte att de var dåliga. Medan jag förmodligen hade varit en fullblodad Mac-människa ifall det hade varit en Mac som mina föräldrar köpte första gången det var dags att införskaffa dator hemma.

Sen kan jag också erkänna att jag kände detsamma inför iPhonen. När den första iPhonemodellen var som allra mest hypad kände jag bara stor fientlighet emot den. Jag skulle absolut inte ha någon, jag visste ju hur underliga Mac-datorer var, och därtill så känner jag ofta en instinktiv antikänsla mot alltför hypade grejer, vad det än må vara. Men resten vet ni ju… Leif köpte en iPhone och han fick inte röra sin egen iPhone på ett helt dygn för att jag var så fascinerad av den, och beställde en egen på en gång.

Efter det blev jag istället en motståndare till Android, för iPhone var ju definitivt den allra, allra bästa telefonen. Fastän jag knappt har testat någon Androidtelefon… Bara några minuter, då vår förra anställda hade en.

Med andra ord, så föll jag in i precis samma hjulspår igen. Snacka om att kunna missa möjligheter som alla olika plattformar/prylar osv. kan erbjuda! Jag har sen jag fick en iPad av Leif i julklapp och återigen blev förälskad i något som jag först ogillat bestämt mig för att det här går ju inte för sig. Jag kan ju inte hålla på och bygga upp förutfattade meningar och negativa tankar om saker som jag egentligen inte vet något om. Det knäppa är att jag verkligen försöker att leva efter den filosofin i livets övriga områden, men just när det kommer till tekniska prylar så har jag haft lätt att dra på mig dessa fördomar.

Så, helt enkelt. Från och med nu ska jag försöka välkomna jag alla tekniska innovationer med öppna armar (eller åtminstone inte döma ut dem när jag egentligen inte har någon förstahandskunskap om dem). Tänk, då kan jag ju se till att utnyttja det bästa av alla områden istället för att snöa in mig på ett enda, som kanske är grymt på ett område men sämre på ett annat.

Som jag skrev tidigare, så borde ju det för övrigt vara den självklara filosofin i livets alla avseenden.

Nu när jag ramlade in på ett väldigt långt och filosofiskt sidospår så kör jag bara en snabbis genomgång av vad som är mest ovant med den lilla skönheten i mitt knä: att @-tecknet inte skrivs med samma tangenter som på en PC, att det inte går att klicka med musplattan enbart genom att ”klappa” den med fingret lite snabbt utan man måste verkligen trycka ner ett särskilt område på den, att menyn till öppna program sitter i toppen av skärmen istället för i anslutning till programfönstret (som jag skrev tidigare) och att ibland försöker jag göra PC-kommandon som tydligen betyder något helt annat på en Mac. Det som däremot känns härligt än så länge är: den är lätt som en liten fjäder och otroligt behaglig att ha i knäet, tangentbordet är riktigt skönt att skriva på vilket jag i vanliga fall inte brukar tycka om laptops och den är rent grafiskt väldigt snygg.

Så var det med det.

Klockan har just passerat 00.00 och övergått i fredag. Intill mig har jag en tröttmössa vid namn Leif som snusar gott och (framför allt) välbehövligt efter en otroligt hård arbetsvecka. Vi gick och la oss redan vid 20 med tanken att sova en timme eller två, och därefter vara så pass galna att ta ett varsitt glas vin en torsdag kväll för att fira att veckans största utmaningar avklarats med bravur – men jag vaknade inte förrän alldeles nyss, fortfarande redigt trött, och att döma av de tunga andetagen som ljuder från tröttmössan så lär han inte vakna förrän imorgon bitti. Det där vinet får nog vänta tills imorgon.

Allting började med att vi först främst jobbade hela dagen i söndags, men det var inte förrän i måndags som den riktiga utmaningen började. Då började nämligen min älskade sambos monstermöte med vår största kund som sträckte sig ända från måndag morgon tills idag (torsdag) eftermiddag. Som om det inte är utmattande nog att ha möte så pass länge som fyra dagar i och med att man måste vara konstant skärpt och på alerten (kunden hävdade exempelvis själv att han var ”slut som människa” sista mötesdagen), så har dessutom jag och Leif jobbat flera timmar till varje kväll efter att kunden gått hem för dagen. I tisdags lämnade vi väl inte kontoret förrän efter åtta, och igår kom vi inte hem förrän tio (därtill har vi börjat jobba tidigare än vanligt i princip varje dag också).

Själv så hade jag möte med en annan kund i tisdags tillsammans med vår anställda i flera timmar också – trots att vi är ett så pass litet företag så körde vi alltså till och med parallella kundmöten! Då är det mycket som står på att göra-listan.

I övrigt så har det ju varit som att Leif inte varit på företaget i fyra dagar, då han har varit i allra högsta grad oanträffbar, vilket har lett till att jag i princip har fått sköta resten av företaget med att ro två nya mindre kundprojekt i land mot deadline, prata med kunder som haft problem med sin e-post, ge support på levererade webbplatser till diverse, skicka nyhetsbrev, och en hel del annat. Jag är också ganska slut som människa just nu.

Men jag är otroligt stolt över sättet som både jag och Leif har tagit oss igenom denna vecka – alla möten/projekt/kundkontakter och allt annat har gått otroligt bra! Allt vi behöver nu är lite sömn så är vi tillbaka på banan igen.

Extra nöjd är jag nog med att jag har möjlighet att vara ledig imorgon (läs: idag) och därmed får ta igen mig under en långhelg. Tyvärr har inte Leif samma tur… Men han ska kosta på sig en sovmorgon åtminstone, och det är definitivt det minsta han förtjänar. Och jag håller tummarna för att det kanske blir ett varsitt glas rött imorgon istället?

Äntligen fredag! Det känns otroligt skönt att en helg nu väntar – även fast denna helg med stor sannolikhet kommer innebära jobb på söndag för både mig och Leif. Vi har haft en stressig vecka bakom oss och har nog, om möjligt, en ännu stressigare vecka framför oss, så därför är en helg ett väldigt efterlängtat avbrott. Även om vi kommer att jobba på söndag så kan vi ju åtminstone ta sovmorgon, och det är värt en hel del. Och så har jag ätit sushi till lunch idag. Bara en sån sak får en ju på gott humör.

Denna dag har jag bland annat ägnat åt att registrera bloggar, skriva blogginlägg, pinga bloggar, fixa inställningar och allt möjligt (av jobbskäl alltså) vilket skapat en stor bloggabstinens hos mig. Så nu är jag här på min egen lilla blogg på min chokladrast (jag dricker ju inte kaffe…). Men det var nära att jag inte lyckades ta mig hit, då jag till en början hade glömt bort mitt lösenord. Jag har loggat in på tio-, tjugo-, trettiotal sajter idag med mängder med lösenord vilket gjorde mig helförvirrad när jag skulle komma ihåg mitt eget. Förvirring, förvirring, förvirring. Ytterligare en anledning till att det är bra med helg.

Idag var jag och Leif extra tidiga på jobbet så jag hoppas på att vi då också får sluta extra tidigt. Bara jobbhögen krymper lite till så… Planen är att åka och storhandla ikväll om orken och lusten finns där. Jag tycker det är så mysigt att storhandla, plus att jag saknar Bettan så jag håller tummarna.

See ya!

Hmm… Det är något som stör min fina älvsutsikt på kontoret. Tur att jag har bokat fönsterputsning!

Det är bra med ordentliga instruktioner – jag hade säkert aldrig fått ut papperna från kuvertet på bilden om jag inte blivit instruerad att använda tumgreppet.

Idag svängde vi förbi Nolia på mässans sista dag och jag lyckades plocka på mig fyra-fem påsar den första halvtimmen – sällskapsspel, kramkudde, julklapp till mamma och pappa (!) och ett set om 28 plastlådor (matlådor). Riktigt lyckad mässdag med andra ord.

Ganska komiskt var det för övrigt att säljaren som sålde matlådorna orerade om hur fantastiskt det var att dessa lådor tålde både att frysas in och att värmas i microvågsugn, som om det vore rena rama magin. Jag skulle ju nästan bli mer förvånad om det inte gick att frysa in en matlåda idag…

Därefter har kvällen har bland annat ägnats åt att börja kolla på serien The Killing med Joel Kinnaman i en av huvudrollerna, vår senaste Hollywoodexport. Det första avsnittet lovade definitivt gott, och gav bland annat en hel del Twin Peaksvibbar, så nu har vi laddat iPaden full för att fortsätta titta i sängen. Allt enligt teorin att det inte räknas som att vi är uppe sent så länge vi ligger i sängen, smart va?

Förresten så är det AMC som ligger bakom The Killing, som ju också skapat Mad Men och The Walking Dead. Med andra ord, inte särskilt överraskande att även denna serie verkar grym. På tal om Mad Men, så får jag grov Don Draperabstinens bara av att se AMC-loggan – det är riktigt synd att manus- och/eller lönetjafs tydligen ska gjort att det ännu dröjer länge innan Don, Sterling, Joan och gänget återvänder.

Nä, nu ska jag gosa ner mig intill Leif och kolla vidare!

Inledde dagen på ett väldigt trevligt sätt, nämligen med att hoppa in i Bettan för en liten tur upp till skulpturparken på Umedalen. Jag och Leif ägnade förmiddagen åt att ha möte med en av våra färskaste kunder som befinner sig där – riktigt skoj. Jag brukar sällan vara med på möten för att Leif är säljargeniet, men eftersom jag kommer att sköta främsta delen av detta uppdrag så blev det naturligt att jag följde med. Och nästa vecka ska jag vara med på ytterligare ett möte – jag kommer att bli rena rama mötesproffset snart. Leif är det ju redan, och har många fler möten uppbokade de närmaste veckorna.

Det är bara en sak som gör mig en aning förvirrad när det kommer till företagande… Hur ska man hinna jobba när man hela tiden ska ha möten? Det finns ju en tendens till att en stor del av kalendern blir uppbokad på grund av möten av alla de slag – dels är det säljmöten för att sälja in våra tjänster, dels är det möten för att planera våra uppdrag tillsammans med kunden, och någonstans bland allt detta brukar även en hel del försäljare försöka boka upp möten med oss också. Fast det är sällan vi har tid med dem. Trots att det tar en del tid från själva ”jobbandet” så är det ju i alla fall väldigt trevligt att träffa kunder och bygga upp en mer personlig relation till dem som vi annars mest bara mailar med (även om jag ofta blir väldigt nervös inför mötena… Katastroftänkaren i mig blir plötsligt väldigt alert).

Men ibland så måste man ta sig tid till lite roligare typer av möten också, så därför har jag bokat biljetter till föreställningen/seminariet Jäkla människa! till oss tre på företaget. En föreställning som behandlar olika mer eller mindre besvärliga människotyper som man kanske möter i yrkeslivet, och hur man ska bemöta dem. Kanske lär vi oss en hel del om oss själva och våra kunder, eller så är det helt enkelt några roliga timmars andrum från den vardagliga kontorslunken. Skoj!

Någonting säger mig att det kommer bli regn snart…