Om jag någonsin har sett ut som en ”riktig” stockholmare så var det idag. Då syftar jag till den fördomsfulla bild av stockholmare som människor runtom i landet ibland kan ha.

För att ni ska förstå vad jag menar så ska jag måla upp en liten scen för er:

Planen är att jag ska ut på stan och hämta biljetter till Fredrik Lindström på Folkets hus, och till West Side Story på Norrlandsoperan, plus eventuellt handla lite mat på ICA också (rättare sagt godis åt den hårt arbetande Leif). När jag väljer vilka skor jag ska ha till denna promenad en solig och vacker vinterdag som idag väljer jag… Partyskorna som det finns en bild på längre ner i bloggen! Relativt höga klackar (skyhöga i jämförelse med vad jag är van vid) och sulor utan en endaste liten räffla som skydd mot isfläckar alltså.

När jag promenerar ut genom porten märker jag att jag får ta väldigt korta steg för att försäkra mig om att inte ramla omkull. Jag ser med andra ord ganska styltig ut. Jag spänner tårna inuti i skorna så hårt för att bibehålla balansen att jag får ont efter bara några minuter. De första minuterna tänker jag att folk som ser mig inte borde tänka alltför dumma tankar om mig, för att de kanske tror att jag ska på något fancy möte eller iväg på någon slags ”finare” sammankomst. Det är dessa tankar som tröstar mig när jag vinglar fram på trottoaren, med blicken ständigt i marken för att kunna undgå varenda litet gupp som är en möjlig plats för mig att att bryta benen på.

Till slut tar jag mig fram till Vasaplan där snön är bortsmält och känner mig plötsligt lite cool: ”Här går jag i mina assnygga skor och känner mig kaxig” tänker jag och går in och hämtar biljetterna. På väg mot Norrlandsoperan går jag dock inte bara vingligt utan även halvt vilse, så kaxigheten är återigen som bortblåst. Jag ringer till Leif i hopp om lite vägledning om vart jag ska ta vägen, men innan han hinner svara ser jag Norrlandsoperan uppenbara sig framför mig. ”Jag börjar allt hitta här i Umeå”, tänker jag och blir några snäpp mer självsäker igen. Leif ber mig då handla lite godis på vägen hem och jag muttrar för mig själv, hur tusan ska det gå till?

Jag tar mig till ICA Bågen och handlar lite färdigmat och godis, och går återigen ut till det snöiga, för mig livsfarliga, underlaget. Nu känns det som att den eventuella illusionen av att jag ska iväg på en ”finare tillställning” är som bortblåst, då jag bär en ICA-påse i ena näven. Nu ser jag helt enkelt ut som en idiot med höga klackar som varit och handlat på ICA. För det finns väl ingen människa i sina sinnens fulla bruk som väljer högklackat när de ska handla på ICA en snöig, helt vanlig tisdag? De sista stapplande stegen hem börjar jag fundera över om jag inte kan gå hem den sista biten barfota… Men jag tänker att det nog är minst lika pinsamt och sväljer min stolthet, och fortsätter med mina ultrakorta steg hemåt. När jag passerar kontoret försöker jag smyga bakom en buss och hoppas innerligt att det inte är någon som tittar ut genom fönstren just då, och undrar vad tusan jag sysslar med.

Till slut tar jag mig i varje fall hem – och känner mig plötsligt ganska nöjd med min promenad. Anledningen till att jag valde dessa skor var ju faktiskt för att jag skulle testa om de i överhuvudtaget var möjliga att gå ute på stan med – inte om de var optimala, utan helt enkelt möjliga. Och varför skulle jag testa det? För att jag planerar att ha dem på lördag om vi ska till Scharinska så klart (anledningen till att ordet ”om” återkommer i dessa sammanhang är för att jag och Leif ännu inte fullt har räknat ut huruvida våra magnatplånböcker klarar av ytterligare en helg i lyx eller inte). Bevisligen gick ju skorna att gå med, något sånär hjälpligt, i och med att jag tog mig hem utan att falla en enda gång! Jippie!

Den här upplevelsen gjorde mitt ganska nedstämda jag bra mycket gladare. Vad annars än lite komisk förödmjukelse kan lysa upp en grådaskig vardag?

Jag kan inte ens uttrycka i ord hur otroligt skönt det har varit att ha sovmorgon idag – efter att ha gått upp klockan sex varje dag den här veckan. Det är något som jag sannerligen inte är van vid, med tanke på allt hemmaarbete som jag har ägnat mig åt ända sedan november. Och när jag pluggar hemifrån är jag inte sådär jättebenägen att gå upp klockan sex…

Tyvärr har jag inte kunnat sova ordentligt sedan jag kom hem från Leif i söndags. Jag vaknar en gång i timmen per natt nästan – fast inatt sov jag i alla fall tre timmar på raken innan jag vaknade första gången. Det blev såhär sist jag kom hem från honom också…

Jag tror att det är min kropp som får Leifabstinens - den förstår inte hur den ska kunna sova utan hans famn. Jag måste avvänja mig från honom de här första dagarna… Därför har det egentligen varit skönt att jag har haft så mycket att göra hela tiden. Då hinner jag inte sakna lika mycket.

(det ser för övrigt ut som att jag har fått mitt första ”journalistiska uppdrag”! Aah! Prestationsångest!)

Som jag tidigare har berättat om har jag en förmåga att måla fan på väggen, att vara så nervös inför olika begivenheter och prövningar i livet att jag mår rent fysiskt illa – och mina tankar brukar kretsa kring det som jag har ångest inför i timmar, dagar, veckor innan det faktiskt sker (som denna seminarievecka till exempel).

Men min inställning till livet och dess prövningar har förändrats de senaste månaderna – främst sedan jag började skriva min uppsats. Kanske det mest ångestframkallande jag gjort på många år egentligen. Istället för att ständigt oroa mig för hur det skulle gå, så tänkte jag helt enkelt ”den 1:a december kommer min uppsats att vara klar, oavsett hur bra det går”.

Jag kände en säkerhet i att jag skulle klara av att skriva kandidatuppsatsen utan problem. Kanske skulle det bli en dålig uppsats eller en bättre sådan, men jag visste helt enkelt att den skulle bli klar, och den skulle bli klar i tid. Att tänka så gjorde skrivandet mycket enklare, för jag kunde känna trygghet i att hur jobbigt det än var att skriva uppsatsen så visste jag att det fanns ett slut på plågan.

Samma sak gäller dessa oppositioner. Jag är självfallet orolig för hur min uppsats ska opponeras imorgon, men istället för att spela upp seminariesituationen i huvudet hela tiden tänker jag ”om bara 14 timmar så kommer det jobbiga att vara över – hur det än går”. Det skänker ett lugn som är ovärderligt, att känna en säkerhet och trygghet i att något kommer att bli av - oavsett hur det sedan utspelar sig.

Visst, om 14 timmar kanske jag står där med en jättekritiserad uppsats, men det är något som jag måste hantera då – jag kan inte vara rädd för alla möjliga scenarion som kan ske, utan måste hantera dem då de väl blir aktuella – inte när de bara är fantasifoster från min sida. För, om 14 timmar, kan jag lika gärna stå där med en uppsats som fått bra och meningsfull kritik, samt har genomfört ett snyggt försvar av den!

 Allt jag vet är att när de där 14 timmarna har passerat så är en milstolpe i mitt liv över. Då är det 24 timmar kvar tills jag gör en opposition av en annan uppsats – och när de 24 timmarna är över så har jag genomfört en fullständig litteraturvetenskaplig kandidatutbildning. Och det är stort. Och det kommer att ske inom bara två dygn. Och jag är inte ens orolig.

Som den ångestknarkare jag är så hade jag inställningen imorse att jag var lycklig lottad som inte har mina oppositioner förrän imorgon och på onsdag, men när seminariumet väl börjat önskade jag snarare tvärtom. Jag blev så frustrerad över hur dagens opponenter/uppsatsförfattare inte förstod hur en opposition ska gå till. Och på kandidatuppsatsnivå borde man väl ändå ha genomgått ett par sådana?

Den ena uppsatsförfattaren verkade ha fått intrycket av att hon måste skriva om hela sin uppsats utifrån vad opponenten sa, snarare än att bemöta kritiken under själva seminariet och sa i princip bara ”okej… jag ska kolla på det”. Jag satt på mina händer för att inte räcka upp handen och bryta in med en liten anföring om hur oppositionen är till för att skapa en diskussion om uppsatsen, inte för att någon student ska ge en annan student helt nya riktlinjer för en redan skriven uppsats.

Den andra uppsatsförfattaren höll ett tio minuter långt föredrag kring vilka britter som fått Nobelpriset, under en 100-årsperiod då han egentligen bara skulle säga något kort om han upptäckt någon felaktighet själv i sin uppsats, som han ville förekomma opponenten genom att påpeka. Jag tittade på läraren med menande ögon och hoppades att han skulle avbryta talaren, men han bara skruvade på sig och rörde runt i sin kaffekopp – som att han ville avbryta men kände att det inte riktigt passade.

Jag är kanske, som jag sagt, en ångestknarkare – men något jag är ännu mer, så är det en regelföljare! Och när dessa människor verkade så förvirrade över hur ett uppsatsseminarium ska vara upplagt ville jag bara resa mig upp och ge alla en lektion angående det, eller helt enkelt lagt fram min egen uppsats – för att då kunna styra seminariumet mer. Som den sanna besserwissern jag är innerst inne.

Det värsta var dock inte detta, utan den personlighetsförändring som opponenter genomgår då de ska opponera på en uppsats. De blir så upptagna med att bevisa för läraren hur duktiga de varit på att finna felaktigheter, att de pekar på tusentals detaljer, och glömmer bort att den man kritiserar faktiskt är en människa.

Imorgon är det i alla fall dags för en kurskamrat att opponera på min uppsats. Jag känner mig ganska självsäker – jag har läst igenom den ikväll och funnit vissa talspråkliga fel och lite udda syntax, men själva undersökningen är väl genomförd, syfte och metod är klart redovisade och slutdiskussionen knyter tillbaka till nämnda inledning på ett smidigt och tydligt sätt. Jag har inte den där domedagskänslan som brukar vila över mig då jag ställs inför en prövning som denna.

Varje gång ett flygplan reser sin nos mot himlen och lyckas lyfta sin tunga metallkropp för att flyga, riskerar hundratals människor sina liv. Precis som då man går ut genom dörren, kör bil, eller helt enkelt finns till. Risken känns dock mycket närmare då man sitter just i ett plan – känslan av att trotsa fysiska lagar, och att detta någon gång ska slå tillbaka på en finns i bakhuvudet.

Ibland tror jag att min tid till och med är kommen. Jag är inte flygrädd, men kan inte låta bli att höra ”tänk om…” fladdra förbi i mina tankar i startögonblicket. Snabbt övergår den rädslan till ett lugn, som jag inte finner någon annanstans, då flygbruset stänger ute omvärlden och flygplanet blir som en egen privat bubbla. Lite som att jag svävar på ett eget privat moln.

Idag trodde jag att det var över med mig. Att nu… Nu skulle olyckan ske. Nu skulle planet krascha. Efter att piloten annonserat att resan började närma sig sitt slut, att landningen skulle ske inom 10-15 minuter, började planet att skaka våldsamt. Metalliska skrapande ljud kombinerades med att vingarna tycktes svaja fram och tillbaka. Blåsten drog planet dit den ville medan piloten försökte hålla emot.

Förmodligen var det här hur vanligt som helst.

Men jag lutade tillbaka huvudet mot flygplatsstolen som jag satt i och iakttog planets rörelser i ett skräckblandat lugn. Genast började jag be till Gud, för att sedan i nästa sekund tänka ”jag tror ju inte ens på Gud, vilken hycklare jag är, som kallar på honom i ett tillfälle som det här”. Tankarna blev snabba och mina handflator svettiga. I mitt huvud kunde jag bara höra:

”Det här kan inte hända, det här kan inte hända… Jag tror kanske inte på Gud, men jag tror på kärleken och den kan inte låta mig dö nu. Inte efter att ha lämnat Leif, inte efter att ha känt mig närmare honom än någonsin inatt. Jag älskar honom, jag älskar min mamma och pappa, jag älskar min syster, jag älskar Emelie, jag älskar Norah, Yasmine, Asmira, Petra, alla mina vänner…” i en oändlig inre monolog.

En del av mig var säker på att det inte var någon fara, medan en annan del ville försäkra sig om att mina sista tankar skulle gå till de som förtjänar dem. Till det som är viktigt. Till de som betyder något.

Efter några minuter stannade det våldsamma skakandet och de höga ljuden upp, och det starka vinddraget susade utanför fönstren just när landningsställen snuddade vid marken. Och jag var hemma.