Poängen för praktiken är inlagda, vilket innebär att det är dags att ansöka om att få ta ut min examen!

Jag är för övrigt bitter över att jag bara har G i betyg på de två första kurserna, för jag hade 50/50 – G på hälften och VG på andra hälften, vilket tyvärr blir ett G på kursen totalt. C:et på kandidatkursen i litteratur svider också… Samtliga B:n känns däremot som riktiga segrar för att jag inte vet någon som lyckades kamma hem A:n på litteraturkurserna.

Värt att nämnas:

Jag har klarat hela utbildningen utan en enda omtenta. En del av mig känner mig stolt över det, medan en annan del av mig hela tiden har sett det som en självklarhet - failure has not been an option. 

Jag vet inte om det beror på att det nu har gått flera månader sen jag satte min fot på litteraturvetenskapliga institutionen för sista gången, eller om det beror på vår stora nya bokhylla i vardagsrummet, att jag känner ett sånt enormt sug efter böcker som jag gör nu.

Jag lusläser DN:s boksidor på lunchtid och drömmer mig bort till en storbeställning från Bokus eller Adlibris. Högst upp på önskelistan är dels, som jag redan nämnt, Joyce Carol Oates dagböcker, och dels Ulf Lundells Sex pjäser. Att listan fortsätter i en evighet därefter kan jag intyga, men jag försöker att dämpa min längtan, för att även dämpa min besvikelse. Besvikelsen över insikten att jag inte har möjlighet att köpa alla böcker jag vill läsa.

Jag har sökt ett sommarjobb som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha – ett tips från en vän som kan visa sig vara guld värt. Jobbet går ut på att ta hand om ett lager på 20 000 antikvariska böcker på Hströms. Om mailet som jag sände iväg resulterar i ett jakande svar tillbaka kommer min sommar att vara räddad. Ekonomiskt, javisst, men jag tror även att det kan hjälpa till att släcka min intellektuella boktörst jag lever med varje dag numera.

Att få arbeta handgripligen med antikvariska böcker, romaner, kulturverk skulle vara ett privilegium. Jag kan inte göra annat än att logga in på min mail tusen gånger om dagen i hopp om att få ett snabbt och positivt svar.

Medan jag väntar på det fortsätter jag drömma om min bokönskelista och kastas mellan beslutet att trotsa ekonomin och köpa böckerna, och beslutet att göra det motsatta och istället stå emot.

Jag längtar tills mina föräldrar kommer upp till Umeå nästa vecka med flertalet av mina böcker hemifrån – jag längtar framför allt efter att få ställa upp mina fantastiska utgåvor av Tolkien i bokhyllan. Läste tidigare idag att det snart kommer ut ett nytt Tolkien-verk, naturligtvis redigerat av den framlidne Tolkiens son Christopher. Kan vara intressant, men naturligtvis aldrig överträffa det mästerverk som Tolkien gjort sig ett namn med.

Jag promenerar runt i affärer och mina ögon dras obönhörligen till pockethyllan och jag kan knappt lämna affären utan ett nytt fynd i varukorgen.

Jag såg en fullkomligt underbar utgåva av Idioten och Brott och Straff hos en vän för några veckor sen och förfärades vid min egna hemkomst då jag försökte söka efter Dostojevskij i någon av nätbokhandlarna och bara fann pocketversioner. Oavsett om det blir ett jobb på Hströms eller inte ska jag nog bege mig dit i hopp om att finna utgåvor av Dostojevskijs verk som är värda namnet.

Ännu ett mirakel, om ändå i mindre skala, är att jag läst klart Ideology och ett kompendium om ideologi, och därmed bara har en bok kvar på denna kurs. Med tanke på att den har varit så otroligt stressig så känns det otroligt skönt.

Återstående är dock det svåraste… Bourdieus Kultursociologiska texter – och att göra någon slags illustration av dessa texter som grupparbete tills på fredag. I och med att jag inte hunnit börja med den ännu blir det att gå upp tidigt imorgon och läsa läsa läsa innan jag åker iväg till universitetet.

Ack, så flitig man kan vara.

Något mindre mirakulöst som hänt på senaste är för övrigt att jag slutligen fick mitt uppsatsbetyg i fredags. Jag som hade höga förhoppningar och drömmar om det, blev ordentligt besviken när det visade sig vara ett C. Jag vågade knappt drömma om ett A (men gjorde det lite i smyg), men jag kände mig nästan säker på ett B. Så ett C känns som ett otroligt misslyckande…

Men det kanske är en prestation i sig? Att få B på B-uppsatsen och C på C-uppsatsen? Bokstavssynkronisera betyg med kurser…

Nej, jag är inte bitter… Inte alls.

Ögonblicket är här… Stunden är kommen… Jag har äntligen skickat in min absolut totalt slutgiltiga version av kandidatuppsatsen!

Glädjen är så total att jag inte ens tänker slösa ord på att försöka beskriva den.

Nu kommer en plågsam tid av väntan på mitt betyg – jag kommer att kolla i LADOK en gång i timmen ända tills betyget slutligen blir publicerat.

Här kommer mitt sista ”snart är uppsatsen klar”-inlägg.

Jag har ordnat alla detaljer som skulle rättas till, och jag känner mig nöjd med slutresultatet. Men jag måste läsa igenom den en gång till, annars kommer jag att ångra mig – denna omläsning tänkte jag dock spara tills ikväll. Vilket innebär, att ikväll ska den skickas in och då är det slut på uppsatsmomentet helt och hållet. Totalt!

Det känns som att jag har sagt det så otroligt många gånger att jag knappt tror det själv. Nästan så att jag inte vill skicka in den för att det känns så otroligt slutgiltigt. Tänk om jag skulle läsa om den en gång till efter att jag skickat in den och hittar något fel? Jag får helt enkelt låta bli att läsa den någonsin igen. Undrar om det har tagit så lång tid för mig att motivera mig själv till att rätta dessa sista saker just av den anledningen…

Någonting annat som är positivt är att jag inte har ”hjärtvärk” längre. Eller jag känner av det emellanåt men det är i princip borta. Skönt!

Tack vare att jag har en ängel till vän så har jag fått ett ”lead” på min efterlysning av boken Hermeneutik – en antologi… Den ska tydligen finnas i Uppsala universitets bibliotek. Detta är naturligtvis en fantastiskt nyhet!

Men… I och med att jag i princip aldrig varit i Uppsala (förutom kanske två gånger för länge, länge sedan) och inte har en enda aning om var någonting ligger, och inte heller har en endaste krona i plånboken till övers för resan dit känns det ändå lite svårt. Tyvärr gäller ju inte de finfina SL-korten dit (av naturliga skäl).

Att få veta detta gjorde dock att jag kände mig manad att leta efter boken i biblioteken runt om i Stockholms län en gång till. Kanske missade jag något när jag kollade igår?

På Medborgarplatsens bibliotek – utlånad, på Universitetsbiblioteket – utlånad/försenad, på Solnas bibliotek – utlånad… Det var en enda lång lista av utlånade titlar som hånade mig – fram till dess att jag snubblade in på Danderyds bibliotek! Där fanns den!

Tydligen ligger Danderyds bibliotek i Mörby Centrum, och dit tar man ju samma tunnelbanelinje som då man åker till Stockholms Universitet eller Stockholms stadion, så det borde jag ju fixa! Jag har tyvärr världens sämsta lokalsinne och saknar totalt förmågan att läsa kartor, så jag hoppas verkligen att jag hittar dit.

Med andra ord; imorgon är det jag som ger mig ut i det fiina Danderyd och söker rätt på den där jäkla boken! Jag tänker inte låta min kandidatuppsats befläckas av ett sådant detaljfel då den publiceras i DIVA-portalen.

Det är bara att hoppas att jag dels hittar dit i överhuvudtaget, dels att boken finns kvar när jag kommer… Så, håll tummarna!

Citatet som jag har misslyckats med att nota korrekt kommer ifrån Hermeneutik – En antologi (1977), med Horace Engdahl som redaktör. Och naturligtvis, är detta en bok som är väldigt svår att få tag i.

Först och främst har jag använt mig av en kompendiumtext, som är ett utdrag ur denna bok, varav läraren som kopierade upp detta tyvärr glömde att ta med den tillhörande litteraturlistan – därav anledningen till att jag saknar nämnda litteraturförteckning och inte kan åtgärda felet direkt.

Denna bok är utlånad på Stockholms universitetsbibliotek, och det finns redan ett flertal som står i kö för att få låna den – så att reservera den saknar mening. På Stadsbiblioteket tycks den heller inte finnas, enligt minabibliotek.se.

Sista utvägen då? Att köpa den så klart, tänker jag, bittert men ändå glad över att ha en lösning. Jag klickar mig in på adlibris och bokus, men får inga träffar (!). Panik! 

Det enda stället som den finns på är på Stadsbiblioteket i Umeå – av alla platser. Det hade kunnat vara en väldigt legitim orsak till att åka på blixtvisit dit och dessutom hinna kramas lite, men tyvärr finns varken tid eller resurser till det… Och på grund av vädret är det inte det lättaste för Leif att hjälpa mig med mitt problem. Hur ska det här sluta?

Fortsättning följer…

Det börjar bli riktigt jobbigt med kandidatuppsatsen nu…

Den känns så färdig som den bara kan bli, samtidigt som jag har en erratalista som bara ligger och väntar på mig – hånar mig – och behöver åtgärdas. Jag har arbetat med den tidigare idag, med de väldigt få detaljerna som behövt ordnas och hittade ett ”grovt formaliafel” som jag klassificerar det.

Dvs. jag har citerat en text, där texten jag citerat också är ett citat – utan att påpeka det i texten. Just eftersom jag är så trött och less på uppsatsen, på alla ständiga detaljer, känns det enormt avgörande. Som att nu är det omöjligt att få ett minsta bra betyg i överhuvudtaget. Jag vet att det inte är så – men det känns så.

Kanske är det allra viktigast att jag arbetar vidare på den nu, så att jag faktiskt kan skicka iväg den och slippa den, snarare än att lägga den åt sidan. För som sagt, då den ligger åt sidan, hånar den mig bara och jag kan inte släppa tanken på den. Uppsatsen är bra – och den förtjänar att göras så bra som möjligt ända in i det sista. Jag måste tro på det.

I och med att den fjärde oppositionsdagen är avklarad är även min sista litteraturvetenskapliga lektion avslutad. Som jag skrev igår; the end of an era.

Idag hade jag möjlighet att njuta av oppositionerna fullt ut, för jag hade inte längre något att oroa mig för i oppositionsväg för egen del (dvs. jag har redan genomfört en opposition och blivit opponerad på). Jag har nämligen insett vilket enormt underhållningsvärde det finns i oppositionerna!

Innan jag raljerar om hur otroligt komisk själva situationen är, måste jag bara påpeka att jag verkligen upplever att jag har lärt mig otroligt mycket den här veckan – mer än jag känner att jag lärt mig på länge. Så det bästa med oppositionerna är självfallet den kunskap de bringar – men det hindrar ju inte att man har lite kul på vägen…

Det är väldigt intressant att iaktta hur de olika opponenterna väljer att uttrycka sina synpunkter, och hur uppsatsförfattarna i sin tur reagerar på kritiken. Det är en väldigt pressad situation, och som både opponent och författare känner man kravet att prestera - vilket kan göra båda ordval, tonfall och gester lite smågalna.

Roligaste idag:

En av opponenterna kallade en del av sina egna synpunkter för ”CP-fel” i ett försök att förmildra sin kritik, vilket jag antar snarare bara slår tillbaka på henne själv, dels för att hon underminerar sina egna åsikter, dels för att ett sådant plumpt uttryck gör det väldigt svårt att ta henne på allvar. Även ”det är väl bara jag som är lost”, ”äsch, glöm allt jag sa” gör oppositionen väldigt konstruktiv…

En av uppsatsförfattarna stirrade ner i sina papper under hela oppositionen (som alltså pågick i 40 minuter) och hennes röst innehöll en något dåligt dold bitterhet då hon bemötte kritiken (fortfarande med blicken fäst i bordet). Bästa sättet att skapa en givande diskussion är ju att vägra ögonkontakt, inte sant?

Samma uppsatsförfattare opponerade senare på sin egen opponent – och ville också förmildra sin kritik, genom att lägga in ett litet nervöst skratt efter varje kommentar, samt säga ”det blir lite… liksom… tjoho!” då hon ville synliggöra vissa oklara resonemang. För alla förstår ju vad ”lite tjoho” innebär?

När den tidigare opponenten nu förvandlats till uppsatsförfattare fick hon ett maniskt uttryck i sina ögon och försökte ständigt fråga exakt hur hon skulle skriva, där hon föreslagits att göra vissa förändringar. När hon sedan råkade erkänna att hon hade undvikit att ta upp en väldigt vital aspekt för att hon kände att det kan förkasta hela hennes resonemang trampade hon också lite i klaveret… För det är ju det bästa sättet att lösa ett problem man stöter på – man förnekar att det finns och låtsas som ingenting?

Till saken hör förresten att morgondagen är den sista seminariedagen… Sedan är kandidatkursen i litteraturvetenskap avslutad!

Det känns ganska bisarrt, för det lär innebära att jag inte kommer sätta min fot på en litteraturvetenskaplig föreläsning eller lektion på, åtminstone, väldigt länge.

The end of an era.

Jag har ändå hunnit bli ganska hemmastadd i Humanistvillans små seminarierum – och med de andra litteraturvetarna. Vi har inte riktigt utvecklat den där klasstämningen, i och med att det har varit så mycket folk som kommit och gått under kursernas gång, men det har ständigt rått en skön inställning. Trots att man inte har skaffat sig några nya bästa vänner så har ingen behövt vara utanför och rasterna har fyllts med gemytligt småprat.

Så har det varit på alla kurser jag läst hittills – och samma sak lär hända nu under den avslutande terminen (vilken jag för övrigt ser fram emot, då jag längtar tillbaka till det liv och den rörelse som finns i Södra huset, men saknas i Humanistvillan).

Frågan är hur det blir på kulturjournalistiken i Umeå i höst… En tjuvtitt på schemat skvallrar om både lära känna-övningar och introduktionsmiddag. The future will tell…

Uppsatsen är inlämnad. Jag har varit på tre oppositionstillfällen, varav jag har varit opponenten på ett utav dem och varit författaren på ett annat. Jag önskar att jag kunde säga att allt är fullkomligt klart nu – men tyvärr så väntar även de allra sista formella detaljerna innan en slutversion kan skickas in. Och enligt vad jag förstår, så är det inte förrän den är inskickad som betyget publiceras. Betyget som jag börjar se fram emot att få se. Det kommer att vara så skönt när allt är helt klart!

Det känns självklart helt fantastiskt att vara färdig med allt det viktigaste – men det börjar bli lite tröttsamt med att det ständigt är någon liten detalj kvar. Den första december tänkte jag att jag var klar med uppsatsen – och det har gått en ganska lång tid sen dess, som präglats av en hel del arbete. Men nu är det verkligen slutspurt. De sista detaljerna tar förmodligen bara någon timme att rätta till, men det ska inte in förrän om två veckor så jag tror att jag kommer ägna denna dag åt att läsa de tre uppsatser som är tills imorgon istället.

Det kanske är läge att berätta hur oppositionerna har gått för mig?

Igår var jag författaren som lade fram min uppsats, för en opponents ögon att granska. Det gick ganska bra, och opponenten hade vissa konstruktiva idéer som hon kom med – det som mest kritiserades var vissa formaliafel (vilket jag var övertygad om att jag hade varit mer noga med… Klantigt!) vilket jag antar ger ett ganska bra betyg på resten av uppsatsen, som ju faktiskt är det viktiga. Handledaren sa bland annat i slutet av oppositionen att jag hade uppnått en välfungerande forskarprosa – det kändes stort!

Idag var jag opponent och jag tycker att oppositionen flöt på bra. Det blev en diskussion på ett naturligt sätt mellan mig och författaren, och jag lyckades låta bli att läsa mitt manus stelt och innantill, trots att jag satt uppe till halvett med det igår kväll. För en gångs skull hade jag nämligen haft ganska dålig framförhållning…

Men det som egentligen gör att jag känner mig ganska sprudlande just nu är inte det faktum att jag är klar med allt – utan att jag gick till studievägledaren för att få ett intyg på att min uppsats har lagts fram, inför registreringen nästa vecka, varpå följande diskussion utspelade sig:

SYO: Vad skrev du om då?
Jag: Jag skrev om makt som tema…
SYO (avbryter mig innan jag hinner förklara närmare): Ja! Just det! I Oscar Wildes sagor, eller hur??
Jag: Ja precis… (blir chockad av det plötsliga avbrottet och beskriver lite mer vad uppsatsen handlade om).
SYO: Var det mycket kvar att ändra förresten?
Jag: Nej, läraren sa faktiskt att det bara var väldigt få detaljer kvar, så det känns bra.
SYO: Ja jo, han sa det, jag tyckte att jag hade hört något om att det var en väldigt bra uppsats… (SYO:n ler lite småfilurigt som om hon har avslöjat lite för mycket)

Till saken hör att SYO:n är gift med min lärare/handledare – och det innebär att han i hemmets lugna vrå har talat väl om min uppsats, och påpekat att den varit riktigt bra! Det kan ju inte vara ett dåligt tecken åtminstone, inte sant?

(En liten, liten del av mig började nästan hoppas på ett A då, men det hoppet försöker jag skaka av mig, för det är ingen som har fått ett A på kandidatuppsatsen ännu, sedan det nya betygssystemet infördes för 2½ år sedan)

Som jag tidigare har berättat om har jag en förmåga att måla fan på väggen, att vara så nervös inför olika begivenheter och prövningar i livet att jag mår rent fysiskt illa – och mina tankar brukar kretsa kring det som jag har ångest inför i timmar, dagar, veckor innan det faktiskt sker (som denna seminarievecka till exempel).

Men min inställning till livet och dess prövningar har förändrats de senaste månaderna – främst sedan jag började skriva min uppsats. Kanske det mest ångestframkallande jag gjort på många år egentligen. Istället för att ständigt oroa mig för hur det skulle gå, så tänkte jag helt enkelt ”den 1:a december kommer min uppsats att vara klar, oavsett hur bra det går”.

Jag kände en säkerhet i att jag skulle klara av att skriva kandidatuppsatsen utan problem. Kanske skulle det bli en dålig uppsats eller en bättre sådan, men jag visste helt enkelt att den skulle bli klar, och den skulle bli klar i tid. Att tänka så gjorde skrivandet mycket enklare, för jag kunde känna trygghet i att hur jobbigt det än var att skriva uppsatsen så visste jag att det fanns ett slut på plågan.

Samma sak gäller dessa oppositioner. Jag är självfallet orolig för hur min uppsats ska opponeras imorgon, men istället för att spela upp seminariesituationen i huvudet hela tiden tänker jag ”om bara 14 timmar så kommer det jobbiga att vara över – hur det än går”. Det skänker ett lugn som är ovärderligt, att känna en säkerhet och trygghet i att något kommer att bli av - oavsett hur det sedan utspelar sig.

Visst, om 14 timmar kanske jag står där med en jättekritiserad uppsats, men det är något som jag måste hantera då – jag kan inte vara rädd för alla möjliga scenarion som kan ske, utan måste hantera dem då de väl blir aktuella – inte när de bara är fantasifoster från min sida. För, om 14 timmar, kan jag lika gärna stå där med en uppsats som fått bra och meningsfull kritik, samt har genomfört ett snyggt försvar av den!

 Allt jag vet är att när de där 14 timmarna har passerat så är en milstolpe i mitt liv över. Då är det 24 timmar kvar tills jag gör en opposition av en annan uppsats – och när de 24 timmarna är över så har jag genomfört en fullständig litteraturvetenskaplig kandidatutbildning. Och det är stort. Och det kommer att ske inom bara två dygn. Och jag är inte ens orolig.

Som den ångestknarkare jag är så hade jag inställningen imorse att jag var lycklig lottad som inte har mina oppositioner förrän imorgon och på onsdag, men när seminariumet väl börjat önskade jag snarare tvärtom. Jag blev så frustrerad över hur dagens opponenter/uppsatsförfattare inte förstod hur en opposition ska gå till. Och på kandidatuppsatsnivå borde man väl ändå ha genomgått ett par sådana?

Den ena uppsatsförfattaren verkade ha fått intrycket av att hon måste skriva om hela sin uppsats utifrån vad opponenten sa, snarare än att bemöta kritiken under själva seminariet och sa i princip bara ”okej… jag ska kolla på det”. Jag satt på mina händer för att inte räcka upp handen och bryta in med en liten anföring om hur oppositionen är till för att skapa en diskussion om uppsatsen, inte för att någon student ska ge en annan student helt nya riktlinjer för en redan skriven uppsats.

Den andra uppsatsförfattaren höll ett tio minuter långt föredrag kring vilka britter som fått Nobelpriset, under en 100-årsperiod då han egentligen bara skulle säga något kort om han upptäckt någon felaktighet själv i sin uppsats, som han ville förekomma opponenten genom att påpeka. Jag tittade på läraren med menande ögon och hoppades att han skulle avbryta talaren, men han bara skruvade på sig och rörde runt i sin kaffekopp – som att han ville avbryta men kände att det inte riktigt passade.

Jag är kanske, som jag sagt, en ångestknarkare – men något jag är ännu mer, så är det en regelföljare! Och när dessa människor verkade så förvirrade över hur ett uppsatsseminarium ska vara upplagt ville jag bara resa mig upp och ge alla en lektion angående det, eller helt enkelt lagt fram min egen uppsats – för att då kunna styra seminariumet mer. Som den sanna besserwissern jag är innerst inne.

Det värsta var dock inte detta, utan den personlighetsförändring som opponenter genomgår då de ska opponera på en uppsats. De blir så upptagna med att bevisa för läraren hur duktiga de varit på att finna felaktigheter, att de pekar på tusentals detaljer, och glömmer bort att den man kritiserar faktiskt är en människa.

Imorgon är det i alla fall dags för en kurskamrat att opponera på min uppsats. Jag känner mig ganska självsäker – jag har läst igenom den ikväll och funnit vissa talspråkliga fel och lite udda syntax, men själva undersökningen är väl genomförd, syfte och metod är klart redovisade och slutdiskussionen knyter tillbaka till nämnda inledning på ett smidigt och tydligt sätt. Jag har inte den där domedagskänslan som brukar vila över mig då jag ställs inför en prövning som denna.

Den uppsats som jag kommer att opponera på under det kommande onsdagsseminariumet handlar om Emily Brontes roman, Wuthering Heights och gör en narratologisk analys av denne, utifrån Genettes teorier. Jag har under kvällen (med hjälp av min ack, så trofaste Leif) arbetat med denna opposition och känner mig väldigt nöjd med arbetet som sådant.

För det första är det en uppsats som välkomnar opponenten/läsaren att arbeta med den. Den är tydligt skriven för att läsas, om man kan säga så, och resonemangen är lätta att följa – samtidigt som det finns ett flertal delar som skulle kunna förbättras. Vissa tendenser till talspråk, formaliafel och annat till exempel. För det andra handlar den om ett ämne som jag själv funderade på att skriva min uppsats om, vilket känns som en bonus i läsandet.

Det gäller att finna en balans mellan att nämna diverse detaljfel och att tala om uppsatsen och undersökningen som sådan. Det är självfallet den senare som är det viktigaste, och det är så lätt att fastna på detaljfelen för att de är lätta att hitta som opponent. Idag har jag främst arbetat med att försöka finna ”fel” eller eventuella problem i uppsatsen, samt orientera mig i ämnet, för att de kommande dagarna snarare arbeta med de positiva aspekterna med den.

En opposition är alltid nervkittlande – både att själv vara utsatt för den och att vara opponenten. Hur finner man den balans som jag nämnde ovan? Hur finner man balansen mellan att inte vara för snäll, men inte heller för hård, utan alldeles saklig? Att vara alldeles saklig fungerar sällan heller, för det är en så utsatt situation så man måste vara vänlig också. Vänlig, saklig, noggrann, men samtidigt inte alltför noggrann gällande vissa delar. Det är viktigt att veta vad som hör till själva seminariumet och vad man bör låta vara osagt, men ändå nämna på erratalistan. Det är en enda stor utmaning, med andra ord.

Och att sedan dessutom veta att oppositionen är en väldigt viktig del i betyget också gör ju inte saken mindre skrämmande (spännande?)…

Imorgon vid den här tiden kommer jag att befinna mig hemma i Stockholms norrort. Efter att ha suttit ensam på ett plan. Kommit ensam till en flygplats. För att till slut anlända till en tom lägenhet. Det känns väldigt underligt. Jag har alltid kommit hem till välkomnande öppna armar och aldrig behövt känna mig ensam – såsom Leif gör då jag åker härifrån. Han har ju sin tomma lägenhet, medan jag brukar ha mina föräldrar… Men inte denna gång.

De är nämligen på Kanarieöarna, vilket jag verkligen unnar dem, så jag får klara mig alldeles själv i några dagar. Någonting säger mig att Leif kommer att bli en aning telefontrakasserad på kontoret, då jag känner vilsen i världen utan vare sig honom eller mina föräldrar. Turligt nog så kommer min syster och hämtar mig på Arlanda imorgon, så jag behöver inte känna mig fullkomligt övergiven.

Självklart hade jag velat stannat kvar här i Umeå längre, men på måndag börjar allvaret på universitetet så det går icke. Då börjar oppositionerna – på tisdag ska en kurskamrat opponera på min kandidatuppsats, och dagen efter ska jag opponera på hennes. Jag har knappt börjat arbeta med hennes uppsats, men känner mig inte alls nervös inför det – det är den eventuella sågningen av min uppsats som är skrämmande. Med stor sannolikhet kommer det att gå hur bra som helst – men jag är en liten ångestknarkare så jag oroar mig över det mesta, hela tiden.

En sak är i alla fall säker: det ska bli skönt att få det avklarat.

Jag har för övrigt kikat en del på Kulturjournalistiken som jag förhoppningsvis ska börja läsa i höst – och det ser hur spännande ut som helst. Och perfekt utifrån vad jag kan och är intresserad av att kunna mer om! Det enda problemet är att det ser ut att vara väldigt mycket schemalagd tid, till skillnad mot allt det egna arbete som mina studier hittils har präglats av. Det känns som ett hinder för mina möjligheter att åka hem och hälsa på ofta… Jag försöker att inte ha ångest inför det ännu – men det är svårt att sparka ut tanken ur huvudet när den väl kommit in.