Vi pratar om så mycket som vi inte hinner prata om i vanliga fall. I vardagen kommer så mycket emellan – och vi känner att vi behöver en flykt ifrån just den. Är det kanske den vi kör ifrån – vardagen som alltid är alldeles för nära in på?

Han pratar om tider som varit jobbiga i hans liv, och jag gör detsamma. Vi inser det som vi redan vet, att vi faktiskt inte vet var vi skulle vara eller hur vi skulle må utan varandra. Om inte jag skulle kunna ringa honom när paniken stundar sig, eller om jag inte skulle kunna dela mina upplevelser med honom – de skulle inte vara någonting värt.

Efter timmars resande och skivan på repeat åker vi ut till hamnen i Holmsund. Parkerar och tittar på färjan som lastas i mörkret. Några flimrande lampor ger dem ljus, och vi inser inte förrän senare att det finns en rörelsedetekterande lampa som tänds varje gång han eller jag rör oss i bilen.

En förstulen kyss – lampan tänds. Efter några sekunder slocknar den… Och det händer igen.

Livet känns avlägset och nuet är det enda som förnims. Vårt nu. Bara vi, under stjärnorna, som vi brukar säga när vi talar i telefon nätterna igenom. Världen sover, medan vi är vakna - som om vi har en egen dimension, en egen tid där bara vi får vistas. Där våra själars händer når varandra.

Vi åker iväg från hamnen till slut och vi kommer upp på motorvägen. ”Jag vill åka fort” säger jag. Jag vill skynda mig bort från att jag ska åka hem snart, jag vill skynda mig bort från verkligheten som försöker tränga sig på. Han sätter gasen i botten och lamporna susar förbi utanför bilen. Jag ler – för första gången på länge, tror jag.