Efter att sotaren varit här och råkat dra ut strömkabeln till min älskade dator stod plötsligt monitorskärmen blinkandes ”No signal”… Då jag satte igång datorn stod de skräckinjagande orden fortfarande kvar. Jag hann känna paniken krypa längs med ryggraden… ”Tänk om datorn är trasig”, ”tänk om jag måste leva utan dator i flera dagar”, ”hur ska jag kunna ta reda på information? Blogga? Prata med Leif på MSN?”

I ett försök att behålla mitt lugn slet jag fram datorn ur dess hylla, där den är minutiöst ihopkopplad med alla kablar med minsta tänkbara marginal. Att röra vid datorn är att potenitellt dra ut någon sladd. Jag tryckte till alla kablar, i hopp om att det skulle ge monitorn liv – men icke.

Vad gör jag nu? Tänkte jag och nästan kastade mig efter min älskade telefon (nej, jag har inte alls ett ohälsosamt beroende av mina elektronikprylar) för att ringa Leif. Min räddare i nöden i alla lägen. Enligt vår traditionella devis ringde jag bara två signaler, och väntade därefter på att han skulle ringa upp (han ringer nämligen gratis till mig, medan jag inte gör det till honom) - men han ringde aldrig.

Med svetten pärlandes i pannan försökte jag aktivera min hjärna. ”Tänk, Mikaela, tänk… Vad kan det mer vara som gör att monitorn saknar signal, än att kablarna kan ha åkt ut?”.

Och plötsligt kom snilleblixten, som från en klar himmel! På själva monitorn finns en knapp med bokstäverna ”Sig.” – och när jag tryckte där uppenbarade sig de vackra färgerna som Windows XP:s operativsystem består av. Åh, du sköna uppenbarelse…

Snacka om att jag är nöjd att Leif inte ringde, så att jag fick lösa mysteriumet alldeles själv. Så stolt.