Åh, hela världen är så underbar (när man är korkad, tom och glad…) – jäkla Krunegård att etsa sig in i hjärnan. Men det var inte honom inlägget skulle handla om.

Igår var jag på Debaser första gången (vid Slussen) och det är en sak som jag velat göra länge. När man läser Metro eller Sthlm City så står det alltid vilka häftiga artister som är där, vilket drag det är och jag har haft en romantiserad bild av vilka häftiga människor som brukar vara där. De alternativa, coola, djupa, kreativa, konstnärliga, själsunika människorna… Att jag dessutom gick dit med Yasmine som hade bekräftat att det är så gjorde att mina förväntningar verkligen steg.

Så när vi stod utanför och hackade tänder i kön tänkte jag att det här verkligen måste vara värt det (jag och Emelie brukar i princip aldrig gå ut någonstans där det är kö för att det är så tröttsamt att stå i den – bortskämda som vi är). Till slut kom vi in i en stor källarlokal som var sådär alternativ och annorlunda. Det var kallt, lite småsmutsigt, barer överallt och folk i flummarkläder. En scen med ett band hade allt ljus på sig och jag fick ganska blandade känslor. Det kändes som en sån där plats som har fått ett rykte om sig att vara coolt – så därför tycker alla att det är coolt och fortsätter att gå dit, utan att det egentligen är något speciellt. Fast… Jag tyckte att det var coolt.

Okej, nu är vi här,  tänkte jag, och vi gick in ett annat rum. Beställde lite whiskey till mig själv och vi satte oss längst in i lokalen, vid fönsterväggar som hade utsikt över vattnet. Mysigt – men kallt som tusan (det är nog första gången jag fryser i timmar på krogen)!

Vi satt och pratade länge – och jag tyckte att det var superhärligt. Det var en sån där kväll, som jag sagt att jag hade med Norah häromdagen också, då orden bara flyger ut i luften och man känner en säkerhet i att prata om vad som helst. Konversationen svävar som ett solsken över våra huvuden, utan några moln i närheten. Det var underbart. Det var egentligen tänkt att vi skulle gå ut och dansa men satt och pratade till efter klockan två. Några tårar avverkades, många skratt, mycket kärlek. Men klockan två, då jäklar var det dags för dans!

Efter att ha tacklat oss tillbaka till dansgolvet var det skönt att dansa till lite indie-pop, rockpop, pop (jag är lite osäker på såna här genrer, som ni kanske förstår) istället för all smäktande R’n'B som regerar på andra dansställen. Det tråkiga var att det var väldigt mycket musik som man inte kände igen… Och det var där jag förstod att jag inte längre tillhör de coola, alternativa kidsen. En gång i tiden hade jag förmodligen kunnat varenda låt, då jag spenderade nätterna till att leta efter ny musik – men nu har jag förvandlats till någon slags nostalgimusiker och lyssnar nästan bara på samma musik som jag gjorde för flera år sen. Inga nyheter där.

Men kanske är det positivt att jag inte hängde med i vilken musik som spelades – för annars passade jag lite för bra in i den där ”coola” skaran, som någonstans kanske inte är så cool utan bara medvetet har placerat sig själv i ett fack för sakens skull. Kreativa (i mina drömmar åtminstone), djupa (jag försöker kanske lite för hårt), kulturella (vad är det jag pluggar? just det…) osv. Så för att inte vara en total stereotyp så är jag ganska nöjd med att inte kunna låtarna. Jag ville bara lyssna på lite The killers – är det för mycket begärt?

Helt plötsligt förvandlades det här till ett halvgnälligt inlägg. Hur gick det till egentligen? Kanske för att jag försöker dölja det faktum att jag hade asroligt och tyckte att stället var ashäftigt. Den där ådran i mig som vill vara speciell och inte tycka som alla andra jämt- det känns så typiskt att just jag ska älska Debaser. Lokalen, stämningen, musiken, folket… Men vad ska man göra? Det var grymt. Jag kapitulerar för sanningen.

Sen kan vi konstatera att så fort jag och Yasmine ställde oss vid sidan av dansgolvet och bara tittade på när de andra dansade, så förvandlades killarnas blickar till osäkra mellanstadiekillars på skoldansen: ”Oj, oj, där står två tjejer, vi borde bjuda upp dem…”. De cirkulerade omkring oss i flera minuter för att till sist komma fram och staka fram några ord. Det var underhållande. Om inte annat är det ju bra för självförtroendet! Tror att det blev fem bud på att dansa med mig/oss i alla fall. Det är inte fy skam! Det är skamligt att jag var så nykter att jag tackade nej – det kräver ju faktiskt stake att våga fråga. Tycker att det var strongt av dem. Så, tummen upp för killarna på Debaser.

Efter den här recensionsaktiga diskussionen kanske ett betyg vore på sin plats?

Party på Debaser med Yasmine (förmodligen står sällskapet för den största delen av betyget egentligen) får fem av fem brödrostar (lite halvt motvilligt, men ärligt)!

(Observera att jag har uppgraderat mina häftiga brödrostar sedan http://puckla.blogg.se)

PS. Om jag inte hade varit så klantig att jag lämnade installationsdisken för min mobils drivrutiner i Umeå, så hade jag visat några kort från gårdagen också… Men nu blir det inte så. Kanske överlever ni med att enbart läsa mina fantastiska ord?