Jag har just beskådat en skönhet… En liten minidator med Windows XP - som gjord för mig att skriva på. Men inte är den min… Utan Jonas! Jag hann till kontoret i tid för att hinna se hans nyinköpta älskling – och jag känner att avundsjukan står mig upp till halsen. Fy mig. Så ha-galen ska man inte vara. Fast, man kan ju alltid drömma lite?

Som tack för att jag fick dregla över hans fina minidator gav jag honom ett par tummevantar som var kvarlämnade sen nyårsfesten hemma. Jag råkade nämligen veta att han tappade bort sina vantar på nämnda nyår och trodde att det var dessa som var hans. Det var det dock inte – men han behöll dem ändå.

Vi kan ju inte låta Välkommen AB:s anställda frysa om händerna på vägen till och från jobbet! Jag har tidigare lovat att komma förbi med bullar någon dag till de små arbetarna, vilket inte har skett ännu, men nu har jag ju bringat andra gåvor. Så jag är nöjd med min insats.