Det kliar i själen efter att skriva något som betyder något. Så fort jag närmar mig datorn förvandlas suget till en spärr och plötsligt finns inget att skriva, att säga. På samma sätt förlöper mina dagar. Rastlösheten gror i bröstkorgen men när det närmar sig att faktiskt göra något vill jag bara gömma mig under täcket. Jag känner mig trött. Så otroligt trött. Han som betyder allra mest är på kontoret medan jag ligger i sängen – skamsen över min oföretagsamhet och lathet. Skamsen över att jag inte är den person jag vill vara, utan hans närhet. Inte ens i hans närhet alla gånger. När det är dags för middag rinner mina tårar för att min ork har tagit slut. Min energi har sinat och jag vill bara gå och lägga mig.

Ge mig vardagslyx och kärlek att dra energi ur. Ge mig en anledning att inte sova bort hela dagen. Ge mig kraft att gå ner på ICA och köpa mer mjölk när den är slut, istället för den nedslagenhet som drabbar mig.