Så, nu sitter jag här igen – febrigt självömkande en tidig helgmorgon. Hur kommer det sig att jag inte kan sova när jag är sjuk? Är det inte nu jag ska vara trött och sova mer än vanligt egentligen?

Jag misstänker att det var mina underliga feberdrömmar som satte stopp för vidare sömn. Innan läggdags igår lirade vi nämligen GTA IV, vilket förmodligen ledde till att jag vaknade vid sextiden imorse, orolig för att mitt förstånd övergivit mig. Jag var nämligen övertygad om att jag och Leif var på något slags hemligt uppdrag, där ingenting längre var som det borde vara. Jag trodde att jag var tvungen att ligga på ett särskilt sätt, använda särskilda ord, och till och med tänka på ett särskilt sätt för att inte någon maffialedare eller liknande skulle ”komma på mig”. Jag har ingen aning om vad denne möjligtvis skulle kunna ”komma på mig” med dock?

Det är för övrigt inte första gången som jag har feberdrömmar som innefattar att jag ska ligga på ett särskilt sätt. När jag hade körtelfeber för några år sen, och otroligt hög feber därtill, så irrade mina tankar runt i tron om att min kropp var ett sjukhus, som höll på att svämma över. Jag var tvungen att placera mina armar och ben på särskilda sätt för att alla stackars patienter skulle kunna ta sig därifrån oskadda… Där kan man snacka om ångest! Så många liv på mitt samvete… Det var sannerligen en lättnad att komma till sans då – och inse att den enda skada som min liggposition kunde skapa, var att jag fick en riktigt stel nacke.

Hjärnan kan verkligen spela en underliga spratt ibland. Det främsta sprattet den spelar mig just nu är, som sagt, att den försöker lura i mig att jag är pigg. Det känns som en prestation av mig att ens orka sitta upp framför datorn just nu eftersom min kropp känns tung, samtidigt som huvudet är piggt. Och sällskapssjukt…