Spenderar min morgon på balkongen, försöker insupa varenda sekund sol nu när sommaren verkar ha kommit. Förvisso tvingas jag emellanåt vira in mig i min filt när vinden smyger fram med kyla – men så fort solen tillåts härska själv är det magiskt.

Min iPhone spelar Kentklassiker och harmonin från klangrummet förra veckan sitter kvar.

Den lediga gårdagen var också en harmonijakt. Från ögonblicket jag slog upp mina gröna hade jag siktet inställt på sommar. Efter en halvtimmes sömndrucket tillpiggnande på balkongen tog jag fram min fina cykel för första gången i år. Jag begav mig ut på en tur längs med älven och insöp lugnet, skönheten och just harmonin.

Nu återstår bara drygt en vecka tills semestern börjar och jag längtar så. Dels till allt roligt som kommer att hända, men framför allt till att bara få vara med Leif. Det har varit ett tungt halvår på många sätt jobbmässigt – och om det är någon som behöver och förtjänar att andas ut så är det han.

Någonting säger mig att allt dock kommer att vara mer än värt det när vi är i Sundsvall och ser Kent uppträda. Jag kan bara hoppas att de spelar någon av våra många låtar. Kanske vill jag allra helst höra Berg och dalvana? Romeo återvänder ensam? Längesen vi sågs? Eller kanske Hur jag fick dig att älska mig?

Kärlek och minnen i mängder.

Snart ska jag dock bege mig till kontoret för sista gången den här veckan. Är det bara jag som blivit överrumplad av att det helt plötsligt är midsommar imorgon?