Morgnar som denna ogillas – då jag och Leif inte befinner oss på samma energinivå. Oftast är det jag som är pigg och rastlös, medan han är trött och vill sova någon timme längre än mig. Allt jag egentligen vill är att tvinga upp honom ur sängen eller åtminstone skaka liv i honom för att han ska prata med mig, lyssna på mig, vara med mig.

Men jag försöker att lägga band på mig och intala mig själv att om den jag älskar är trött, så ska naturligtvis den jag älskar få sova.

Medan jag kämpar i mitt inre för att inte tvångsväcka honom ligger jag i sängen, ovillig att lämna den. För om jag lämnar sängen och sovrummet är jag inte längre bara tillsammans med någon som sover, utan jag är i ett helt annat rum, som känns alldeles för långt bort. För även om den jag älskar snusar sött bredvid mig, så är han åtminstone nära.

Jag surfar mållöst runt på min Iphone och läser bloggar i mängder, ointressanta som intressanta – det spelar knappt någon roll vad de handlar om, bara det är ord som mina ögon kan följa och tyda. Jag tänker att jag egentligen borde ägna tiden åt att läsa nyheter och lära mig mer om min omvärld, men känner ett motstånd - jag vill inte fläcka ner en lördagsmorgon med att läsa mer om eländet. Jag vill blockera ut det. Ignorera det. Låtsas att alla miljarder människor i världen har ungefär lika komplicerade problem som jag – den de vill vara med allra mest befinner sig i drömmarnas värld och de måste hantera den tristess och ensamhet som följer utav det.

När jag inte längre orkar titta på dagens outfit-bilder och läsa vad alla har ätit till frukost pallrar jag mig till sist ut i vardagsrummet ändå. Jag intalar mig själv att jag nu bara måste vandra planlöst runt i lägenheten i en timme - sen är det fritt fram att väcka den sovande. Jag sätter mig vid datorn och börjar surfa. Och jag inser att jag ju redan har läst och sett allt det som jag denna morgon vill läsa och se. Min ensamma tristess gör sig påmind igen.

Jag lägger en filt runt axlarna, blickar ut genom fönstret och blir nedstämd av att se det gråa vädret. Jag har äntligen fått vårkänslor och jag känner mig nu närmast besatt av dem. Jag vill ha sol och värme – dagar som ropar glatt på morgonen. Jag vill ha en strimma solljus som lyser in över mitt ansikte när jag vaknar, och jag vill ha en gnistrande älv att sitta och äta en Subwaymacka vid. Jag vill vara ute för sakens skull. Jag vill ha spontana grillkvällar mitt i veckan – på en engångsgrill ute i sandlådan. Jag vill ta Bettan till Sundsvall och njuta av utsikten nere vid hamnen. Jag vill ha frihet.

När slasket regerar utanför dörren är instängdheten nära.