Jag är på sista bossen i Tales of Vesperia och den är sjukt svår.

Sjukt på så sätt att jag blir sjuk av ilska och frustration av att spela den! Jag är så nära, så nära… Samtidigt som den är omöjlig! Leif kan vittna om hur arg jag blir - hur jag frustar och suckar och skriker i soffan när jag möter en fiende som jag inte kan slå. Det är inte en vacker syn. Men det är väl klart att man blir otroligt ledsen och arg när man misslyckas med att rädda världen, eller hur?

Tänk er allt det ansvaret på mina små axlar (…som pappa iofs sa blivit bredare för några veckor sen…)! Inte undra på att jag håller på att förlora förståndet av ångest och förtvivlan. Jag har de facto givit upp för ikväll, eller åtminstone för stunden, för jag måste återhämta min energi och mig själv ett tag. Så att jag kan ha fullt fokus på mitt mål vid nästa försök: Döda Alexei och rädda världen!

Just nu är Leif inne i duschen och jag känner mig halvt om halvt övergiven för andra kvällen i rad. Igår var han nämligen ute på middag med några kompisar medan jag fick sitta hemma alldeles ensam. Ensamheten hade nog inte varit riktigt lika störande om det inte vore för att jag hade Twin Peaks-maraton och kände mig livrädd vid minsta lilla knäppning i lägenheten (eller hos grannarna). Jag är en väldigt lättskrämd person - och stämningen i den serien skulle utan problem kunna skrämma ihjäl den modigaste av dem alla, det är jag övertygad om.

Jag blev riktigt rädd när jag, mot min egen vilja, såg framför mig hur Bob (ondskan?) från serien skulle krypa upp bakom soffan eller komma in i vardagsrummet från hallen. Man har ju hört så mycket om att man ska visualisera saker framför sig för att de ska hända – så då började jag tänka att det kanske även gällde läskiga och negativa saker, inte bara bra saker. Så, om jag föreställer mig att Bob kommer och attackerar mig tillräckligt många gånger så förhöjs risken för att det faktiskt händer?

Naturligtvis finns det en förnuftig (stor) del av mig som är fullt medveten om att det är omöjligt – men ibland kan det vara så svårt att skaka av sig en sådan där obehaglig känsla, när den väl har etsat sig fast i en. Jag överlevde i alla fall kvällen och kunde sova gott, utan mardrömmar.

Nu är bara frågan vad jag ska sysselsätta mig med medan Leif duschar; jag vill inte spela Tales of Vesperia för då blir jag tokig av ilska, och jag vill inte titta på Twin Peaks för då blir jag väl tokig av rädsla. Jag vill inte heller läsa en bok, för jag sträckläste John Steinbecks Möss och människor tidigare idag, och vill behålla känslan och upplevelsen från den boken. Den får inte grumlas av nya bokupplevelser, inte suddas ut av nya romanvärldar, inte ännu.