Igårkvällen ägnades åt en hiskeligt massa roliga saker.

Först hade vi en trevlig tacoskväll med några homies (yo, wazzup liksom) efterföljt av filmtittande på projektorn. Filmval för kvällen blev Pandorum – lagom klaustrofobisk och dystopisk framtidsfilm om några människor ombord ett rymdskepp (som lämnat jorden för bygga bosättningar på en annan planet då jordens tillgångar i princip tagit slut). Den var obehaglig, och jag råkade kanske släppa fram ett litet skrik när diverse aliens hoppade fram i bild – men den var inte så pass läskig att jag trodde att det fanns aliens i Narnia (vilket annars händer oftare än jag skulle vilja).

Därefter skulle vi snabbt visa hur Voddler artar sig på vår storbild, och satte igång filmen A night at the Roxbury, helt av en slump. Jag hade aldrig sett den och jag ogillar dessutom Will Ferrell i vanliga fall så det hade inte varit mitt förstahandsval egentligen… Men den började så otroligt lovande att det slutade med att vi kollade klart på hela filmen. Och det är jag lycklig över, vill jag lova. Vilken guldklimp bland filmer! Det var 90-talsmusikromantik så det bara skriker om det. Men va tusan… Haddaway är ju grym, det är bara att erkänna!

 Jag har lite ont i nacken idag efter att ha diggat med bröderna Butabi. Roligaste och konstigaste känslan som filmen väckte hos mig då? Att de otroligt korkade bröderna påminde mig om mig och Leif! Inte nödvändigtvis i avseende på deras intellektuella nivå (hoppas jag?) men på sättet som de umgås med varandra. De njuter av livet så fort de är med varandra, och det är inte så många andra som spelar särskilt stor roll. De behöver bara varandra för att ha en killer time. Det tycker jag är kärlek. Som Barney skulle ha sagt: LEGEND… wait for it… ARY! 

Filmen fick mig på enastående partyhumör så jag var tvungen att plocka fram de små slattar av alkohol jag kunde hitta – efter att Fredrik gått så satte jag och Leif igång med vårt sedvanliga Youtubemaraton och kollade på lika enastående klipp som exempelvis det här:

”I could get more party, for the booze!”

Och klassikern:

Efter det började det gå utför… Några slattar Jäger, Sambuca, Minttu och Cola med vodka slank ner och jag började bli på danshumör, som bland annat resulterade i det här (hoppas att det går att länka till videos på Facebook – om inte så finns det en film vid namn ”Rumba (rumpa)” på Leifs logg). Vad tror ni att jag skulle ha fått för betyg från Tony Irving på den där rumpeuppvisningen?

När vår fantasi började tryta gällande att finna nya Youtubeklipp fastän vi ville fortsätta parta så kollade vi på The Hangover. Där kan vi snacka partyfilm också. Jag tror till och med att jag och Leif, någonstans i dimman, skakade hand på att: ”FUCK Barcelona i år – nu sparar vi pengar och drar till Vegas så fort vi kan!”

So sick. ”Not at the table, Carlos!”. För övrigt så såg vi halva Superbad också – den har hög partypotential också. En gång lirade vi ett drinking game till den, kallat ”Get superdrunk to Superbad” booya (ibland är jag en enda stor fantastisk länkkälla, inte sant?)!

Som ni kanske förstår blev det en lång natt för mig och min partykompanjon – jag tror att vi gick och lade oss klockan åtta imorse. Jag var uppe med tuppen (eller ja, nästan i alla fall) klockan elva och tänkte lira lite Tales of Vesperia, men möttes enbart av en massa skrämmande flimmer på projektorn när jag slog på förstärkaren, projektorn och Xboxen (anledningen till att jag nämner alla tre? För att jag inte vet vad som var källan till problemet).

Så istället för att få en hjärtinfarkt av rädsla för att någon av våra älskade prylar gått sönder så skriver jag detta avancerade blogginlägg (enligt mig själv i alla fall). Leif ligger och sover fortfarande så jag kan inte dela min skräck med honom… Förhoppningsvis är det dock ingen fara (även om jag just nu inte kan finna någon vettig förklaring till varför det såg ut som det såg ut, som inte innebär att något är trasigt). Det är dock ingenting att älta över nu – för idag är det lördag och ikväll är det Robinsonfinal!