Då var det dags igen – att resa hem från Umeå. Hur kommer det sig att det känns jobbigare varje gång?

Känner att mina ord borde kunna uttrycka hur det känns, men de är inte tillräckliga. Snarare är framtidsångesten och knackar på dörren. Halva jaget skriker att hon vill flytta till Umeå nu på en gång, medan andra halvan känner att det kommer att vara för tidigt redan nästa år. Vad händer med min familj? Mina vänner? Mitt barndomsrum?

Samma sak känner jag förvisso nu, när jag är på väg hem till Märsta igen. Vad kommer hända i Umeå under tiden? Vad kommer jag att missa? Vad händer med Leif och vännerna (som jag numera betecknar som mina vänner också)? Hur ska jag kunna somna på kvällen och hur ska jag kunna kliva upp på morgonen?

Det blir snabbt en rutin som jag återvänder in i, och jag antar att tiden ofta går fort. Snart är jag här igen! Och någonstans uppskattar jag ju faktiskt all den tid med familj och vänner som jag får när jag är hemma – och att jag kan maximera tiden med Leif när jag är här. Så vad klagar jag över egentligen?

Något som verkligen kan trösta både mig och Leif i vår separationsångest är ju Halloweenfesten som är på väg. Den garanterar ju att jag reser upp inom en inte alltför avlägsen framtid – för det finns inte en chans att jag missar den! Dessutom är mitt schema väldigt glest planerat så jag har egentligen tid när som helst; problemet är bara att det krävs lite resurser också… (Som tur är så går företaget bättre än någonsin och Leif jobbar som en galning - så snart är han rik och köper ett privatflyg till mig!)

För övrigt: Är det inte dags att Livsmedelsverket inser att kött är ganska snuskigt och att vi inte kommer att komma ifrån det? Se det positiva: Lite skit rensar magen! Om inte alla vore så himla besatta av att varenda liten bakterie skulle vara utrotad överallt skulle vi inte ens ha lika mycket allergier och sjukdomar som finns idag, i och med att vi nu har ett så jäkla dåligt försvar. Men när det inte finns andra nyheter är Aftonbladet mästare på att skapa nya.