Det känns särskilt spännande att börja med den tredje delen, just för att jag ju vetat vad som ska hända i de två första efter att ha sett filmerna. Så nu är mina förväntningar tomma men höga.

Jag blir dock fortfarande illamående varje gång Bella behandlas som en liten hjälplös fågelunge – förvisso är hon väl hjälplös mot vampyrer, men det borde inte behöva betyda att hon ska lyftas runt som en liten docka av sin omåttligt mycket starkare andre hälft. Man kan ju tycka att hon borde klara av att hoppa upp i en pickup, sätta sig i soffan och andra fullkomligt triviala ting på egen hand…

Men jag kan säga följande: Twilight är definitivt mer välskriven än House of night vilket är uppfriskande, Bella verkar flåsa mest hela tiden och vara fullkomligt hjälplös som ett barn vilket är avskräckande, passionen och kärleken är emellanåt naiv men ändå fin.

Alla lampor och monitorn blixtrade som om de skulle explodera, samtidigt som ett högt transformatorljud ekade ut från mitt rum in till både Kristoffers och Leifs kontor. Ett litet skrik undslapp min mun, medan datorerna slocknade en efter en.

Ljudet tystnade och lamporna återgick till att lysa som vanligt efter bara några ögonblick. Men skräcken höll sig kvar; tänk om datorerna gått sönder? Vi försökte febrilt väcka liv i Leifs dator igen, men det enda som hände var att dess blå lampa lyste i några sekunder, för att därefter slockna.

Vi testade alla kontakter i väggarna som fanns tillgängliga, i hopp om att det skulle vara dem det var fel på – och inte datorn i sig. På det kanske fjärde försöket startade äntligen datorn upp, och brummade på ett välbekant sätt. Vaktmästaren var lika förbryllad som oss när vi berättade vad som hänt – och likaså elektrikern när även han anlände.

De undersökte alla kablar, alla proppar, allt de kunde tänka sig utan att hitta något fel. Förrän de fann en centralkabel som var en aning lös, och efter att de skruvat in den började allting fungera igen… Vi är dock fortfarande inte helt säkra på att faran är över redan. Kanske försvann problemen bara av en slump?

Igår var det ju bara strömstörningar under åtskilda tidsperioder… Så resten av dagen arbetade vi med andan i halsen. Allt för lite extra spänning på kontoret!

Det allra läskigaste under hela dagen var dock när vaktmästaren började gräva i ett eluttag som hade 400V i sig (istället för 230V) med fingrarna… Jag var beredd att ringa ambulans, eller rentav bevittna en död. Tack och lov gick det bra! Inga dödsfall på kontoret idag, phew.

Mitt resultat ser ut såhär:

Personligen tycker jag faktiskt att det stämmer in riktigt bra. Det är alltid svårt att se mina egna positiva sidor, som att jag eventuellt bidrar till ett positivt arbetsklimat, men det är ju bara att hoppas att det stämmer. Att jag tycker att testet stämmer baserar jag snarare på vilka nackdelar/utvecklingsområden som nämns, bl.a. att jag är i behov av trygghet och stabilitet, vilket ibland kan komma ivägen för mina karriärmöjligheter, och att jag handlar självständigt och säkert inom det jag är bäst på, medan jag är rädd av mig utanför ”specialistområdet” och gärna ber andra om mycket hjälp.

Topp 3 egenskaper som jag hoppas stämmer:

1. Att jag kan hjälpa andra att utveckla sina idéer
2. Att jag har lätt för att komma i kontakt med andra och föra livfulla samtal
3. Att jag är ansvarsfull inom de områden som jag är duktig på

När jag kom till jobbet imorse så blixtrade min monitor till i några ögonblick, samtidigt som ett illavarslande knastrande ljud hördes. Jag sköt min skrivbordsstol bakåt av rädsla, och väntade i några sekunder. Just som jag trodde att det underliga blixtrandet inte skulle komma tillbaka, och jag återigen placerade mig nära skrivbordet, så började istället lysrören ovanför mitt huvud att ilsket blinka och skräna.

Även detta varade endast i några ögonblick. Ungefär tillräckligt många ögonblick för att min puls skulle stiga och mina ögon vidgas, återigen av rädsla. 

Jag frågade båda Kriss och Leif om de upplevt något liknande under morgonen, men det verkar enbart vara mitt kontor (som ligger mitt emellan deras) som är drabbat. Efter att jag startat om datorn och släckt lamporna ett tag, så lades friden återigen över mitt rum. Men nu på eftermiddagen så gjorde lysrören ovanför mitt huvud väsen av sig igen, samtidigt som samma skrän ljöd. Och monitorn blixtrade nyss till i en millisekund…

Vad är det som händer? Bör jag frukta för mitt liv? Kommer lamporna eller monitorn (eller varför inte både och) att explodera? Är det en poltergeist som terroriserar mig?

Som om inte detta vore nog med äventyr för en måndag, så jag har dessutom ägnat stora delar av dagen åt att titta på före- och efterbilder av plastikopererade bröst (dvs. redigerat och lagt upp bilder på en av våra kunders hemsidor som sysslar med just plastikkirurgi). Tur att vi inte haft oväntat kundbesök! Om någon tittat in på mitt kontor under dagen så skulle de nog undra vad tusan jag håller på med egentligen…

Det är skönt att ha kursen att falla tillbaka på när arbetsuppgifterna sinar under arbetsdagen – som idag, det ramlar in mail från kunder som har problem som jag kan lösa, men så kan det bli lite dödtid emellanåt. Så nu är min dödtid istället pluggtid. Fiffigt och effektivt.

Men nu är det dock helg, och det blir inget pluggande under den! Däremot blir det en hel del Jersey Shore, säsong 2. Den serien är seriously fucked up. Underhållning på sjukt hög (låg?) nivå!

Förresten, så cyklade jag en mil på min träningscykel ikväll för första gången på väldigt länge. Jobb, sommar, lunginflammation har kommit i vägen för träningen – men nu är jag alltså igång igen. Känner mig stolt över mig själv, och längtar framför allt tills Leif är kry nog att göra mig sällskap i vårt alldeles egna gym. Tills dess tränar jag dock tillsammans med riktigt peppande musik – och det kan vara ett fullgott substitut under några dagar.

Ytterligare två saker som är härliga med att hösten är här: att underbara Kniven mot strupen på TV3 har börjat igen (in på tv3play nu, nu, nu om ni inte redan sett det) och självklart de mysiga höstkläderna.

Nu när jag ändå skriver om webbläsare så kan jag också informera om att jag tar min kurs i webbdesign på stort allvar – jag tar den på så stort allvar att jag även har tagit hem Chrome och Opera, bara för att kunna se så att koden jag sen skriver är så korrekt som möjligt (dvs. att den ser bra ut oberoende av webbläsare).

Såhär spännande är alltså livet utanför sjukhusets väggar…

På tal om kontroll, så har mitt tvångsmässiga kontroll- och ordningsbeteende återkommit sedan vi kommit hem. Av någon outgrundlig anledning så har jag sorterat några hyllor i vardagsrummets bokhylla (som jag planerat i flera månader, men varit för lat för att genomföra). Vad är det med mig och att vilja städa och få ordning när vi kommer tillbaka från sjukhuset?

Min egna teori baseras fortfarande på att jag behöver återfå känslan av att vara i vardagen – och att det är jag (vi) som bestämmer över den. Det är inte någon jäkla lunginflammation som styr våra steg, utan det är vi själva! Och på något sätt så hjälper sortering och städning mig med att känna just den känslan. Själen är bra underlig ibland.

Hittills så har vi ägnat våra timmar i frihet åt att (bortsett från ovanstående) käka kinamat, kolla på filmen The Joneses och självklart även på Fångarna på fortet. Nu när det senare är slut känner vi oss närmast villrådiga över vad vi ska hitta på härnäst – det är inga sköterskor som väntas komma in genom dörrarna när som helst och vi har hela lägenheten för oss själva. Så många möjligheter har plötsligt uppenbarat sig! TV-spel, filmer, serier, böcker… You name it. 

Men om jag känner oss två rätt så kommer vi nog att hitta på något jäkligt skoj, jäkligt snart. Det brukar liksom inte ta särskilt många minuter.

För övrigt så är det jäkligt skönt att vara hemma igen. Vi planerar att stanna här den här gången.

5 x Förfrågningar om mat/fika
2 x Inbärande av matbrickan
2 x Utbärande av matbrickan
4 x Mätningar av blodtryck, feber och saturation
2 x Penicillin
4 x Inhalationer
1 x Läkarrond
1 x Städning av rummet
1 x Alvedon
1 x Blodprov
3 x Sköterskor kommer in och presenterar sig vid sitt skifts början
2 x Någon kommer in och kollar läget

Enligt det här schemat så är det i snitt någon inne på vårt rum mer än var 40:e minut under de 17 timmar som går mellan 07.00 och 00.00. Inte konstigt att vi känner oss uppvaktade? Sen så tillkommer 2-3 gånger då vi ringer in dem av olika skäl också…

Dessutom så misstänker vi att vi har blivit deras favoritrum att besöka sen kupévärmaren kom hit, eftersom alla glatt kommenterar hur varmt och skönt vi har det. Så nu kommer de nog in några ytterligare gånger också…

Jisses Amalia. Just nu njuter vi dock av lugnet framför Fångarna på fortet!

Men dagar på sjukhus är inte tråkiga dagar!

Igår höll det exempelvis på att hända en olycka… Taklyften som jag hissar upp Leif i emellanåt stannade när Leif satt i den uppe i luften! Trots att den går på ström så har den en batterilampa som ilsket blinkade till. Vi lyckades krångla ner Leif i sängen igen utan lyftens hjälp – men det gör ju att det är lite extra spännande nästa gång vi ska använda den. Idag har vi nyttjat den en gång utan problem. Det mest komiska med det hela är att vi sa till om det till sköterskorna, men eftersom den fungerade när de kom hit, så gav de oss helt enkelt rådet att ringa på dem om Leif fastnar igen. Så för att få hit en vaktmästare måste vi först se till att den går sönder/laddar ur mer (och riskera att Leif fastnar i flygande läge). Men vad gör man inte för att få lite extra krydda i tillvaron?

Tidigare idag så kom en läkare från neurologen in på rummet för att prata med Leif om hans muskelsjukdom – det är ju egentligen ganska skrämmande att han inte har någon fast läkare för det och att han inte gör några regelbundna koller i överhuvudtaget. När nämnda läkare kom in så började vi båda pladdra på om Leifs dropp som verkade läcka, eftersom vi trodde att läkaren var en sköterska. När han till slut lyckades avbryta oss och förklara vem han var och vilket ärende han hade, så skämdes vi lite över missförståndet. Men han lugnade oss med orden ”Ingen fara, det händer ofta… Vi ser ju likadana ut allihop” och vi tyckte oss kanske höra en aning bitterhet i hans röst? Skämt åsido, så verkade han himla trevlig (och enligt mig såg han exakt ut som Matt Damon) och det ska bli intressant att se vad en ny utredning av Leifs sjukdom ska säga. Den utredningen kommer dock självfallet inte att göras förrän mycket senare i höst, när lunginflammationen är helt borta och livet börjar vara lite mer likt sig självt igen.

Andra spännande händelser och göromål under sjukhusvistelsen?

Den älskade kupévärmaren envisas med att trilskas och stänga av sig själv, så att jag med ojämna mellanrum (ibland efter några minuter, ibland några timmar) måste använda mina magiska händer för att få igång den igen.

Fönstren på vårt rum är så extremt otäta att alla dofter utifrån kommer in – jag önskar att det vore blomdoft och uppfriskande regn, men under morgonen har det mest luktat cigaretter och asfalt… Asfalt påminner i och för sig om min pappa så det är fint ändå.

Till sist, det mest dramatiska av allt: i boken som jag läser högt för Leif finns en del ”opassande” ord som kan låta ännu mer opassande tagna ur sin kontext – och två gånger har en och samma sköterska lyckats komma in i rummet just som jag har uttalat dessa ord (jag är alldeles för pryd för att skriva ut dem i bloggen). Jag misstänker att hon undrar vad vi är för konstiga typer…

1. Jag loggade för första gången in på studieplattformen där min kurs CSS-baserad webbdesign kommer att husera. Kursen började nämligen idag. Efter en aning för stor mängd information på en gång skrev jag ut det första momentets texter (utöver kursboken) och tog med till sjukhuset. Jag har inte ens hunnit ögna igenom dem ännu, men de bränner i mappen bredvid mig. Det här kan bli alldeles fantastiskt roligt, eller till och med raka motsatsen.

2. Jag anmälde mig till en skrivarkurs, eller kanske snarare en inspirationskurs för skribenter, på Folkuniversitet. Så om några veckor är det jag som tar tag i mitt skrivande igen… Under fyra träffar ska studenterna inspireras och skapa karaktärer från både egna och andras idéer. Jag har ju skrivit i tidigare inlägg att jag inte har känt mig så inspirerad och kunskapstörstig som nu på väldigt länge. Det finns trots allt liv i den där författardrömmen som följt med mig i så många år – det är bara så mycket annat som kommer i vägen hela tiden. Men nu tänker jag inte låta vardagen komma före drömmar längre.

Vid det här laget så har Leif somnat bredvid mig, och jag lyssnar till en klockas stilla tickande och Leifs droppande dropp. På sjukhuset får man aldrig sovmorgon, så det är nog dags för mig att sluta mina ögon också. Sov så gott, världen där ute. Du känns så långt borta här bakom de persienntäta fönstren.

Hon vände sig därefter även till mig, men frågade efter att hon presenterat sig huruvida jag skulle stanna hela natten. Då var det min tur att bli förvånad – jag har ju varit tillsammans med Leif på sjukhuset varje dag och varje natt, så varför skulle jag inte stanna nu?

När hon sedan lämnat rummet så talade jag och Leif om den underliga scenen som just hade utspelat sig. Alla andra sköterskor, och läkare också för den delen, har hittills bara varit positiva och knappt ställt någon fråga om mitt varande här på sjukhuset. Men så insåg vi sedan att vi kanske inte borde klandra sjuksköterskan som verkade så förvånad.

Här kommer hon till jobbet en alldeles vanlig måndagskväll, och stiger in på rummet hos en alldeles vanlig lunginflammationspatient – och möts av något helt annat än ett sterilt rum med en sjuk person i en tråkig säng. Nej, hon möts först av värmen och brummandet från kupévärmaren som stått vid dörren hela kvällen, av blicken på en extra säng som står intryckt i hörnet mot fönstret på det egentligen alldeles för lilla utrymmet, av mängder med godsaker ståendes på fönsterbläcket, och av sladdar överallt. En inkopplad bärbar dator, en extern hårddisk, laddare till telefoner… Och mitt i allt kaos ligger en kille i ena sängen och lyssnar till rösten av sin flickvän som ligger i den andra. Hon läser berättelser ur Fredrik Lindströms bok Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Kanske är inte det vad hon förväntade sig att mötas av då hon klev in på vårt rum. Kanske var det därför hon verkade lite förvånad?