På Välkommen har vi anlitat en superkonsult som är otroligt skarp – och han kommer även med briljanta surftips. Som exempelvis ”How a Web Design goes straight to Hell”:
En genialisk comic strip om hur en webbdesigners arbete kan se ut - I can relate…
Låter Kent tala för mig istället:
Älskling det är livet som leker
Du leker med oss nu
Älskling det är livet som leker
Du leker med oss nu igen
Vem vet? Kanske kan språkgeniet Fredrik Lindström hjälpa mig att hitta orden igen ikväll?
Nästa söndagnatt är det dags för Oscarsgalan!
Jag och Leif laddar genom att se så många nominerade filmer som möjligt – vi har snart betat av varje film som är nominerad till bästa film, och kommer förhoppningsvis se några fler under veckans gång.
Mina favoriter hittills är:
An Education – fantastisk film berättad med mycket värme och kärlek, och en hel del värdefull visdom som kommer genom livet. Filmupplevelsen bjuder på tårar och glädje om vartannat – och ställer frågan om vad man är villig att uppoffra för att få uppleva det ljuva livet (moraliskt, känslomässigt…).
A Serious Man - ångest, ångest, ångest. Trots att den var otroligt smärtsam att se, då varje sekund är otroligt ångestladdad, så ligger den högt på min lista. Den behandlar teodicéproblemet med bravur – och gör det ganska svårt att inte ifrågasätta religionens vara.
District 9 – så snygg och i någon mån nydanande science fiction-film. Bara det faktum att den utspelar sig 25 år efter att jorden fått besök av aliens, istället för direkt då de anländer, ger den pluspoäng. Det första mötet har vi redan sett tusen gånger – och District 9 behandlar ju det som egentligen är intressant: Vad händer sen? Hur ska vi interagera med utomjordingar? Hur ska det mänskliga livet fortgå?
De nominerade filmerna håller otroligt hög klass i år – egentligen tycker jag att alla är fantastiska; Precious är smärtsamt stark och The Hurt Locker är definitivt den bästa krigsfilmen jag sett (och även en tankeväckande betraktelse över hur det vardagliga livet förlorar sin mening i ljuset av krigsupplevelser). Däremot var Avatar det största antiklimaxet jag upplevt på länge. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den kan vara nominerad i så många kategorier – självklart förtjänar den sina nomineringar gällande specialeffekter osv., eftersom den animerade världen är fasligt snygg. Synd bara att manuset är så fattigt.
Filmer som jag ser fram emot att se under veckan:
Inglorious basterds
Up in the air
The Imaginarium of Doctor Parnassus
Den största frågan av dem alla är kanske hur vi ska lyckas se galan live i år. Det krävdes många timmars letande, testande på olika datorer och mycket, mycket tålamod för att till slut finna en sajt som streamade galan förra året…
Det kommer för övrigt vara grymt kul att min älskade syster är här när det är dags för Oscarsgalan!
Är det pinsamt att jag tycker att den är lite små-catchy?
Trots att vi som bekant gjorde en storbeställning på TV-spel för en månad sen så håller vi ständigt ögonen öppna för nya guldklimpar. Hetast på inköpslistan just nu är spelet WET.
Det känns stilistiskt skitigt och rått – och vissa scener känns som tagna ur en scen ur en Tarantinofilm. Tänk Kill Bill! Det faktum att man återställer sin HP genom att dricka whiskey ur en flaska, som man sedan kastar upp i luften och skjuter sönder är nog för att övertala mig…
(det här var ju verkligen det mest passande inlägget att skriva efter föregående klagan över hur tekniken tagit över mitt liv…)
På Youtubes Adblitz channel kan man se alla reklamer från Superbowl, som ju är en av höjdpunkterna i sig under självaste NFL-finalen. Tyvärr får man ju inte se dessa i Sverige, utan får nöja sig med Youtube istället. Och lika bra kan väl det vara ibland?
Här är i varje fall min favoritreklam hittills. Stackars Jeffrey… (och det är ju underbart att Jeffrey är så lik EVE från Wall-E!)
Så har jag nu spenderat en halvtimme åt att flåsa och svettas på min träningscykel. Det var ett komplett träningspass med uppvärmning, intensivpass, nedvarvning och stretching. Jag blev röd som en tomat och halvt svimfärdig, så det känns som att det borde ha givit något – försökte hålla koll på pulsen också, som växlade mellan 115 från början ända upp till 150. (Johan, du är ju en löpningsgalning, så du kanske kan komma med några träningstips till en novis som jag?)
Bortsett från att bygga ihop träningscykeln, som vi gjorde i söndags kväll, så var detta alltså mitt första träningspass på den. Tyvärr så har vi inte lyckats hämta Leifs armcykel ännu, för att vädret har varit helt galet – alldeles för kallt och stormigt för en sådan exkursion ska kunna ta plats (bortsett från att det sätter käppar i hjulet för våra träningsplaner, så tycker jag om vädret – som jag har längtat efter en riktig vinter!).
Vad tror jag då om min framtid som träningscykelcyklist?
För det första, så tyckte jag att tiden gick otroligt långsamt… Cykeln har en sån där liten träningsdator, där man kan se vilken puls man har, hur långt man cyklat, hur länge och hur fort. Att se sekunderna ticka fram var olidligt för att de gick så långsamt! Åtminstone till en början. Det var desto roligare att titta på avståndet – det blev visst en hel halvmil! Det är väl ett resultat att vara nöjd med, för en förstagångstränare som jag? Dessutom tror jag att det kommer att bli roligare att träna när vi hämtar armcykeln så att jag och Leif kan peppa varandra.
För det andra, så kändes det som att det tog ett tag innan något hände. Innan hjärtat började slå avsevärt fortare och svetten började bryta fram i pannan. Dock tror jag att det nog är ganska bra – med tanke på att jag knappt orkade med de sista minuterna, när jag var uppe i varv. Jag var så seriös att jag följde instuktionerna i ett litet häfte som följde med cykeln, som beskrev de olika momenten uppvärmning, osv. Men någonstans så tror man att man ska köra så hårt man kan i en halvtimme – och det kan bli kanske tufft att klara av som nybörjare (eller för någon i överhuvudtaget – 100 meterslöpare är ju helt slut efter tio sekunder).
För det tredje så kändes det verkligen i kroppen efter ett tag! Jag blev sjukt törstig och närmast vimmelkantig. Nu är väl det senare kanske inte något att eftersträva, men det är ju skönt när man känner att det blir en effekt. Jag hoppas att jag har träningsvärk imorgon - som en slags bekräftelse på att det ger något.
Det fanns med andra ord både vissa brister och fördelar med cykeln, men jag tror ändå att det är den mest optimala träningen för mig just nu. Jag är alldeles för ointresserad av träning för att börja träna på gym eller göra något annat som kräver att jag tar mig ut från lägenheten, samtidigt som jag känner att jag vill röra på mig. Nu när jag bor så centralt i Umeå så rör jag mig inte alls lika mycket som jag gjorde när jag bodde hemma i Märsta – där blev det nästan alltid en halvtimmes promenad (fram och tillbaka i alla fall) så fort jag skulle någonstans. Det är ganska stor skillnad mot nu då det bara tar fem minuter.
Jag tror att jag kommer att utnyttja cykeln väl – och jag tror att det kommer att bli lättare att se till att använda den, när jag fått det till att bli en rutin.
Igårkvällen ägnades åt en hiskeligt massa roliga saker.
Först hade vi en trevlig tacoskväll med några homies (yo, wazzup liksom) efterföljt av filmtittande på projektorn. Filmval för kvällen blev Pandorum – lagom klaustrofobisk och dystopisk framtidsfilm om några människor ombord ett rymdskepp (som lämnat jorden för bygga bosättningar på en annan planet då jordens tillgångar i princip tagit slut). Den var obehaglig, och jag råkade kanske släppa fram ett litet skrik när diverse aliens hoppade fram i bild – men den var inte så pass läskig att jag trodde att det fanns aliens i Narnia (vilket annars händer oftare än jag skulle vilja).
Därefter skulle vi snabbt visa hur Voddler artar sig på vår storbild, och satte igång filmen A night at the Roxbury, helt av en slump. Jag hade aldrig sett den och jag ogillar dessutom Will Ferrell i vanliga fall så det hade inte varit mitt förstahandsval egentligen… Men den började så otroligt lovande att det slutade med att vi kollade klart på hela filmen. Och det är jag lycklig över, vill jag lova. Vilken guldklimp bland filmer! Det var 90-talsmusikromantik så det bara skriker om det. Men va tusan… Haddaway är ju grym, det är bara att erkänna!
Jag har lite ont i nacken idag efter att ha diggat med bröderna Butabi. Roligaste och konstigaste känslan som filmen väckte hos mig då? Att de otroligt korkade bröderna påminde mig om mig och Leif! Inte nödvändigtvis i avseende på deras intellektuella nivå (hoppas jag?) men på sättet som de umgås med varandra. De njuter av livet så fort de är med varandra, och det är inte så många andra som spelar särskilt stor roll. De behöver bara varandra för att ha en killer time. Det tycker jag är kärlek. Som Barney skulle ha sagt: LEGEND… wait for it… ARY!
Filmen fick mig på enastående partyhumör så jag var tvungen att plocka fram de små slattar av alkohol jag kunde hitta – efter att Fredrik gått så satte jag och Leif igång med vårt sedvanliga Youtubemaraton och kollade på lika enastående klipp som exempelvis det här:
”I could get more party, for the booze!”
Och klassikern:
Efter det började det gå utför… Några slattar Jäger, Sambuca, Minttu och Cola med vodka slank ner och jag började bli på danshumör, som bland annat resulterade i det här (hoppas att det går att länka till videos på Facebook – om inte så finns det en film vid namn ”Rumba (rumpa)” på Leifs logg). Vad tror ni att jag skulle ha fått för betyg från Tony Irving på den där rumpeuppvisningen?
När vår fantasi började tryta gällande att finna nya Youtubeklipp fastän vi ville fortsätta parta så kollade vi på The Hangover. Där kan vi snacka partyfilm också. Jag tror till och med att jag och Leif, någonstans i dimman, skakade hand på att: ”FUCK Barcelona i år – nu sparar vi pengar och drar till Vegas så fort vi kan!”
So sick. ”Not at the table, Carlos!”. För övrigt så såg vi halva Superbad också – den har hög partypotential också. En gång lirade vi ett drinking game till den, kallat ”Get superdrunk to Superbad” booya (ibland är jag en enda stor fantastisk länkkälla, inte sant?)!
Som ni kanske förstår blev det en lång natt för mig och min partykompanjon – jag tror att vi gick och lade oss klockan åtta imorse. Jag var uppe med tuppen (eller ja, nästan i alla fall) klockan elva och tänkte lira lite Tales of Vesperia, men möttes enbart av en massa skrämmande flimmer på projektorn när jag slog på förstärkaren, projektorn och Xboxen (anledningen till att jag nämner alla tre? För att jag inte vet vad som var källan till problemet).
Så istället för att få en hjärtinfarkt av rädsla för att någon av våra älskade prylar gått sönder så skriver jag detta avancerade blogginlägg (enligt mig själv i alla fall). Leif ligger och sover fortfarande så jag kan inte dela min skräck med honom… Förhoppningsvis är det dock ingen fara (även om jag just nu inte kan finna någon vettig förklaring till varför det såg ut som det såg ut, som inte innebär att något är trasigt). Det är dock ingenting att älta över nu – för idag är det lördag och ikväll är det Robinsonfinal!
Snöstorm utanför fönstret och färsk lön på kontot har ikväll inneburit: TV-SPELSBESTÄLLNING deluxe! Det här gänget med spel ska sysselsätta mig och Leif måååånga dagar:
Assassin’s Creed II (ett äventyrsspel där man får chansen att spela en lönnmördare. Najs! Dessutom avslöjar trailers och diverse gameplayklipp att scenerierna är intagande som få)
Grand Theft Auto IV (ett måste-ha-spel enligt Leif – jag får återkomma med ett eget omdöme)
Colin McRae: Dirt 2 (Leifs önskemål… Fast det är dags för mig att bli duktig på racingspel, så jag kommer nog spela en hel del också)
Bayonetta (helt crazy fightingspel som förhoppningsvis kan bli en riktig hit)
Star Ocean: The Last Hope (animeinspirerat RPG-spel – mitt önskemål!)
Tekken 6 (behöver inte direkt någon närmare presentation va?)
Blue Dragon (turnbaserat RPG – mitt önskemål!)
Asterix at the Olympic Games (sportspel med en lite mer humoristisk vinkling som nog kan förgylla ett gäng spelkvällar med vänner)
Prince of Persia (klassisk spelserie – denna gång påminner det överraskande nog om innovativa Super Mario Galaxy och är dessutom gjort med cel-shadingteknik!)
Någonting säger mig att vårt Xbox360 kommer att bli väl utnyttjat den närmaste tiden…
Efter att ha varit duktig och utfört några hushållssysslor (diskat en monsterdisk) väntar nu en hel dag som jag kan göra vad jag vill under… Men vad vill jag göra?
Valet står just nu mellan att lira lite mer Tales of Vesperia (jag och Leif fastnade på värsta superbossen igår kväll, som jag borde försöka besegra idag) eller att kolla på Twin Peaks (jag är nog en av de sista i världen att se den serien).
Life’s good! Men imorgon är det slut på latmaskandet – för då ska jag jobba!
För övrigt är jag väldigt glad över att min kära storasyster kommer hit och hälsa på i början på mars (tack mamma och pappa som gav henne flygbiljetter till Umeå i julklapp!)
Kom just på att jag kanske borde ringa henne och berätta att jag och Leif redan har bokat flyg till henne – det får gå före valet mellan TV-spel och TV-serie (jag känner mig vidunderligt fyndig idag, så jag kan inte låta bli att småfnissa lite åt att fastän vi inte ens har en TV, så är det enbart TV-fenomen jag väljer mellan).
Om man som jag gillar japanska RPG:n så är Tales of Vesperia (som jag spelat hela dagen idag) en riktig hit!
Det tar några timmar innan man som spelare utsätts för några riktiga utmaningar, då spelet hela tiden ger tydliga (alltför tydliga) riktlinjer om vad man ska göra och vart man ska gå. Därtill så tycks monstren vara lite väl enkla också.
Men om man orkar genomleva de timmarna (som trots allt är väldigt underhållande och påminner mer om en charmig tecknad film än om ett spel) så väntar ett riktigt äventyr. Till det äventyret har jag kommit idag.
Jag bäddade ner mig i soffan framför projektorn när Leif hoppade in i duschen (och sedermera gick till kontoret) för att inte ta mig därifrån förrän nu, fem timmar senare, eftersom det var så himla spännande. Jag kunde helt enkelt inte slita mig! Jag kan tillägga att monstren jag har mött sannerligen har gjort sitt allt för att stoppa mig – och de har varit nära många gånger…
Jag har nästan gått under i den varma öknen, jag har slagits mot den galnaste av dem alla i Blood Alliance (typ… mördarguild?), jag har kämpat mot osynliga monster i ett spökskepp… Men ingenting kan stoppa min guild, Brave Vesperia! (ja, jag har startat en guild, booya!).
Egentligen vill jag inte sluta spela nu heller men jag ska strax gå och möta Leif på kontoret – frågan är om jag lyckas övertyga honom om att vi ska spela ikväll…
Har nyligen upptäckt genialiska Musikhjälpen (trots att det redan har pågått i fyra dygn…). Och självklart har jag redan hunnit skänka en slant!
Tre radiopratare är instängda i en glasbur dygnet runt, i sex dagar, mitt på Avenyn i Göteborg. De är inte bara instängda dygnet runt - de sänder även radio/TV under hela tiden. Inte heller får de någon fast föda, utan får klara sig på diverse fruktjuicer och liknande.
Vad ska då detta vara bra för?
Ptjae, bara underhållningsvärdet i sig är ju tillräckligt. Men det handlar inte bara om underhållning, det handlar om att uppmuntra oss att skänka pengar såhär i juletider. När vi ändå spenderar så otroligt mycket pengar på julklappar så kan vi ju definitivt lägga några kronor på välgörenhet också, inte sant? Det är ett samarbete mellan P3, SVT och Radiohjälpen - de två första sänder dygnet runt medan det sistanämnda tar hand om pengarna. I år handlar samlingen om kampen mot malaria.
Så det funkar såhär: de sänder radio och musik dygnet runt, varvat med intervjuer av artister och andra kända personer som bara helt plötsligt dyker upp hos dem. Som lyssnare/tittare får vi önska låtar samtidigt som vi skänker pengar. Antingen kan man skicka en hälsning till en älskad och skänka 25 kronor, eller så önskar man en låt och skänker 50, 100 eller 200 kronor. Så lätt, så smart.
Eftersom jag är mysigt känslosam såhär i juletider så får jag några tårar i ögonen när jag ser barn dansa utanför deras glasbur, medan deras föräldrar skänker några slantar.
Snart ska jag bege mig ut i kylan – minus 20 grader i Umeå idag! Underbart!
Ett svar till en vän i kärleksnöd:
””Hur fixade pucko och hennes kärlek det?”
Kanske var vi bäst på att just dela allting med varandra hela tiden – avstånd eller inte? Kanske var vi mästare på att ta vara på den lilla tid vi hade? Tänk dig att vi i över ett år bara träffades en dag åt gången (ungefär sex timmar…), med flera veckor, ibland månader emellan! De där ynka sex timmarna kunde vi ibland ägna åt att bara lägga oss och sova alldeles nära varandra i vattensängen…
Jag var alltså i Umeå i sex timmar – och under den tiden sov vi?! Det är ju helt bisarrt, när jag tänker på det nu. Men det var väl en av de få saker som vi inte kunde göra över telefon – att bara vara, utan några ord.
Nu i efterhand känns det helt bisarrt att tänka på – jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv såg ut på den tiden. Jag vet att jag knappt sov någonting, kanske två-tre timmar per natt, för att jag pratade med Leif hela nätterna… Sen gick jag till skolan, kom hem och pratade med honom på MSN ända tills mamma och pappa gått och lagt sig, för att sen prata tills vi nästan stupade.
Det är kärlek att kunna vara med någon oändligt mycket, och ändå bara längta efter mer.
Det gör mig ledsen att du skriver att du mår så dåligt av avståndet mellan er…
Jag tror att jag klarade mig ganska bra, just för att jag visste att en dag kommer jag att flytta till Umeå. Och den dagen kommer jag att lida över det avstånd som blir till min familj och mina vänner – oavsett vart jag var så skulle jag alltid sakna någon. Känna att någon del fattas.
Att sörja att ni inte kommer att ses på obestämd tid är ju omöjligt att inte göra, men jag antar att du måste försöka se det ”positiva”. Nu när jag åker hem till Märsta kan jag ibland tycka att det är mysigt, för jag ser fram emot att prata med Leif på MSN eller i telefon! Vi gör ju aldrig sånt längre – och det har varit en så stor del av vårt förhållande att jag kan sakna det nu. Fastän han är utmed mig hela tiden.
Sen så är man nästan mer intensivt tillsammans med varandra när man har ett avstånd mellan sig – när man pratar i telefon så försvinner resten av världen, och det finns ingen disk som ska diskas, jobb som ska göras eller annat. Det är bara du och din kärleks röst. När man sen bor ihop så finns det en hel vardag att ta hand om också, som man måste dela, komma överens om… På ett sätt är det lättare att bara hänge sig åt sin kärlek och åt varandra på avstånd.
Då när man väl träffas så kan man strunta i vardagen också, för att det bara gäller några dagar. Det går ju tyvärr inte att leva ett helt liv med skygglappar…
Det jag försöker säga är att det finns något alldeles magiskt och speciellt med att ha ett långdistansförhållande. Att dela varandras liv per telefon – så fort något hände så smsade jag Leif, eller han mig. Det fanns inte en minut på dagen som det kändes som att han inte var med mig – vad vi än gjorde så delade vi det. Det spelade ingen roll att det var 64 mil mellan oss.
Låt inte avståndet bryta ner dig, för det är egentligen bara ett alldeles underbart starkt bevis på hur mycket ni älskar varandra. Med kärlek klarar man allt, så jag är helt övertygad om att du kommer fixa det här – och att du kommer känna dig starkare och tryggare i er kärlek när ni kommer ut på andra sidan, än du skulle ha gjort annars.
Den tillit som jag och Leif har byggt upp till varandra efter dessa år är som kevlar. Den går inte bryta ner.
Vårt förhållande har varit så intensivt nära och passionerat under alla år, trots att det har varit så smärtsamt långt mellan oss. Och jag är verkligen glad över att vi gick igenom alla dessa år, och alla dessa prövningar – för nu är vi här. Vi bor tillsammans. Vi delar ett helt nytt liv.
Och det kommer ni två också göra en dag – men stressa inte fram det. För det finns så mycket skönhet i nuet. Tappa inte bort det!”
