Det var en riktigt vild resa – att vara hemma menar jag. Och det är alltid lika härligt att kolla igenom alla kort. Så därför tänkte jag visa en liten bildserie av vad jag sysslade med där hemma egentligen – jag var ju inte direkt den flitigaste bloggaren…

Party på syrrans födelsedag!

Jag firade min systers födelsedag på Birger Jarl i Uppsala. En kväll som slutade med att alla fick gå barfota genom Uppsala för att de hade så ont i fötterna - förutom smarta jag förstås. Jag hade med mig mina Converse som backup, utifall jag skulle få för ont i fötterna (och som synes på bilden så fick jag det…).

Jag firade även Thereses födelsedag genom att göra en smarrig tårta till henne. Mmm… Den var riktigt god! Frågan är hur mycket Therese njöt av den – hon kanske var en aning bakis sen kvällen innan (nämnda kväll på Birger Jarl…).

Det blev mycket mys med hundarna i Thereses hundgård, så länge solen sken. Om det är någon som gillar att sola så är det Fenny… Ni ser ju hennes min! Det är ren och skär njutning.

Fast allra mest kanske hon trivs hos sin fina matte egentligen…

Det blev många turer till Ikea (som tycks väldigt exotiskt för oss Umeåbor… men hemma i Märsta så åker man dit var och varannan dag) – och även årets första mjukglass. Mums!

Några av inköpen på Ikea syns på bilden ovan – det fina bordet, krukan och de små ljusen bredvid mig och Bisse till exempel. Therese fick en fin balkong och jag fick mysa med Bison.

Jag och pappa var på derby och var minst lika glada som bilden ovan visar. Solen sken, Djurgården gjorde mål… Tror knappt att det kan finnas bättre sätt att spendera en söndag på.

Såhär glad blev jag när vi spöade råttorna med 2-1. En gnagare som körde förbi mig och pappa (plus ett gäng andra jublande djurgårdare) hoppade ur bilen vid rödljus och skulle börja kasta sten. Galning! Men det rörde inte oss i ryggen, för det var en sådan härlig dag, Djurgår’n vann, Djurgår’n vann!

Många äventyr utspelades på Medborgarplatsen. Till exempel middag och öl på Snaps (dess uteservering syns till höger i bild) med Yasmine och John. Framför allt vistades jag mycket här, för att jag gick från Södra station till tunnelbanan då jag skulle åka och hälsa på Emelie i Tyresö. För det hann jag också med!

Jag och Emelie (och John som inte syns i bild) käkade riktig god mat på en indisk restaurang på Söder. Och drack dessutom indisk öl, vid namn Bangla! Den var god – söt på något sätt?

Jag och syrran drog och såg Lady Gaga – Therese var ganska peppad!

Gaga herself, var kickass! Det var en av få gånger som jag verkligen önskar i efterhand att jag hade ståplats, för det var sån jäkla bra musik och bra tryck (framför allt psytrancen i pauserna då hon var och bytte kläder och scenen byggdes om). Om man hade varit nere på golvet hade det varit som rena rama festen! Men på den höjd som vi satt på vågade jag knappt resa mig den första halvtimmen för att jag fick sån svindel… Jäkla Globen! Den där lutningen måste ju vara livsfarlig! Jag undrar, seriöst, hur många olyckor som inträffat där?

The monster dance (spana för övrigt in min snygga Gaga-tröja).

Och vistelsen hemma avslutades med en kärlekskavalkad då kusin Ida och hennes älskade Benjamin gifte sig. Kärlek!

Och jag har även hunnit med en fullkomligt makalös möhippa, mängder med promenader och fikande med Petra, Yasmine, Asmira, Norah, Linda… Jisses. Så lyckligt lottad man kan vara (och så nostalgisk man kan bli).

Men nu är det fokus på detta:

Barfotadopp och grillning nere vid älven – soliga dagar.

Äventyr med racingbussen?

Kvällspromenader utmed älven.

Dags att förnya vår midsommarstång, och bygga en ny?

Massor med god grillad mat – naturligtvis grillad ute vid sandlådan utanför porten. Bättre än så blir det inte!

Shopping, fika, middag, fest, skoj nere på stan.

Middag för två.

Kärlekssemester till Sundsvall, med Bettan som vår modige springare.

Hoppande i hotellsängar.

Och massor, massor med kärlek!

Till att börja med måste jag bara säga: JAG ÄLSKAR ATT VÅREN ÄR HÄR!

Livet leker här hemma i Märsta och jag påminns varje dag om hur otroligt fina människor som har omgivit mig under hela min uppväxt. Dels min älskade familj, och dels alla mina närmaste nära vänner.

Under alla år som jag har gått i skolan så har jag i princip haft en enda vän i taget - en bästa vän. Just under skoltiden tyckte jag att det var lite tråkigt att bara ha en enda vän, eftersom det innebar att jag inte tillhörde det ”populära” gänget - vilket naturligtvis ledde till mitt självförtroende krympte en aning.

Men nu är jag bara tacksam över att mina vänskaper har sett ut just så. För jag har nämligen alla de bästa vännerna kvar nu – och istället för att ha en bästa vän har jag fem-sex stycken! Och hur många är så lyckligt lottade på vänskapsfronten egentligen?

I onsdags träffade jag den barndomsvän som jag har känt allra längst, Yasmine. När vi var små spenderade vi månader, eller kanske till och med år, till att dansa till antingen Macarena eller M.J:s Scream.

Ungefär såhär såg det ut när vi dansade Macarena…

Vi fikade och uppdaterade varandra om alla spännande saker som händer i våra liv. Eftersom hon har flyttat till Hultsfred och jag har flyttat till Umeå så är det alltid så härligt när vi äntligen får tillfälle att prata av oss! Något som jag älskar med Yasmine är att hon alltid har så charmigt konstiga idéer för sig.

Dagen efter träffade jag Norah, som jag blev riktigt nära vän med i gymnasiet. Hon studerar i Uppsala och har blivit den vän som jag mest diskuterar politik och åsikter med – hon läser freds- och konfliktvetenskap i Uppsala. Det kanske låter torrt, men för någon som är så konflikträdd som jag, är det befriande med en vän som jag kan känna mig så trygg med, att till och med politik känns som ett säkert ämne.

I fredags åt jag lunch med Emelie – som jag blev bästa vän med i högstadiet – och sen åkte vi hem till hennes föräldrar i Sigtuna (och till deras sagolika sjötomt…). Efter att vi skvallrat i timmar om allt och inget kom hennes föräldrar hem och behövde hjälp att göra i ordning inför hennes pappas 60-årskalas som ägde rum dagen efter. Så då sattes vi i arbete!

Jag lärde mig bland annat att skala räkor (som man kanske egentligen redan borde kunna i min ålder…), göra laxrosor och rulla in plastbestick i servetter på ett snyggt sätt. Jag tror att vi förberedde inför festen i fyra timmar! Efteråt blev det några glas vin med min fina Emelie och hennes mamma. Det var verkligen roligt att få prata med hennes mamma också – för jag har varit så mycket hemma hos dem under mitt liv, att de nästan känns som min andra familj. Jag blev lycklig över att se dem lyckliga, för jag har varit med under svåra, mörka tider i deras liv. När Emelies storebror Jonas dog för tio år sen (hur kan det vara så längesen när det känns som igår?) gick alla deras hjärtan sönder, medan jag såg på – och det värkte verkligen i mitt. Därför rann det istället tårar av glädje på mina kinder när hennes mamma berättade om hur hon äntligen funnit lugnet.

Som om inte alla dessa fantastiska dagar (och vänner!) vore nog var det dags att fira världens bästa systers födelsedag på lördagen.

Det såg ut ungefär såhär:

Efter en liten intim förfest hemma hos Ellinor (i mitten på andra bilden) bar det iväg till Birger Jarl i Uppsala. Och jäklar vad vi skakade rumpa där! Jag tror att vi befann oss på dansgolvet konstant från att vi kom dit kring klockan elva till strax innan stängning klockan tre. Det kan förklara varför alla knappt kunde gå när vi kom ut därifrån…

Jag hade turligt nog med mig ett par Converse så att jag kunde lindra mina stackars fötters smärta snabbt, medan både Therese och Ellinor hade så ont att de var tvungna att ta av sig sina skor och gå utan dem. Eftersom vi inte heller hittar särskilt bra i Uppsala vandrade vi då omkring där mitt i natten, på jakt efter Max, medan de båda skolösa med jämna mellanrum skrek ut sin smärta – som nu hade en ny källa: nämligen allt grus på marken.

Det var sjukt skoj! Det var nästan det roligaste på hela kvällen – och jag vet inte vad jag tänkte när jag försökte övertala Therese att använda min ena sko, så att vi båda fick ont i en fot var, istället för att hon skulle få ont i båda sina…  Någon underlig variant av syskonkärlek kanske? Hur som helst så lyckades vi hitta till Max, och sen få skjuts hem från Daniel (rena rama räddaren i nöden!) klockan fem på morgonen. Är det fest så är det fest!

(jag har för övrigt lånat korten från min älskade systers blogg)

Det var dock i söndags som Therese egentligen fyllde år. Så då bakade jag en tårta till henne på morgonen, för att hon och Daniel sen skulle komma hem till oss och äta tacos. Vi tittade även på en heminspelad film från när jag och Therese var små… Charmigt men pinsamt, kan jag säga att det var. Framför allt mitt fyraåriga jags kommentar: ”Mamma, mamma, filma min rumpa!” var extra skrattväckande. Redan då visste jag att det var kroppsdelen som jag skulle komma att bli mest nöjd med i mitt vuxna liv.

Min fina storasyster ska jag träffa redan imorgon igen – det vankas Super Mario Galaxy, men framför allt att njuta av det fantastiska vårvädret! Luften doftar på ett helt annat sätt nu – det känns som att jag inte upplevt denna friskhet på åratal.

Och idag har jag lyckats träffa inte mindre än två fantastiska vänner.

Jag blev hämtad av Asmira (som jag umgicks med precis varenda dag i mellanstadiet) klockan tolv i hennes fina bil. Jag har inte träffat henne sen hon både flyttat hemifrån, skaffat körkort och köpt bil så det var verkligen roligt att dels få se hennes lägenhet, och dels få en provtur i hennes bil.

Extra roligt var det att hennes bil precis såg ut att vara Bettans lillasyrra!

Vi passade även på att kolla på Saw VI… Vi såg nämligen fyran tillsammans på bio för några år sen, och tänkte fortsätta med den trenden. Så vi spenderade med andra ord två timmar av eftermiddagen åt att skrika av äckel… Det är intressant hur så konstiga saker kan vara så roliga. Sen tog vi en promenad i solskenet och jag kände mig som en skiva som börjat hacka, med tanke på hur mycket jag pratade om hur härligt vädret är. Men det får man göra när man har sommarabstinens, eller hur?

Till sist hälsade jag på finfina Petra (som måste se till att skaffa sig en WordPressblogg, så att hon enkelt kan blogga med sin iPhone!). Först och främst så myste jag med världens bästa kissekatt Smirre i en halvtimme. Jag var rädd att han inte skulle komma ihåg mig eftersom det var så pass längesen jag träffade honom, men när jag knappt kom in i hallen för att han ville bli klappad av mig, så kände jag mig lugnad. Min kärlek är fortfarande besvarad!

Han är väl för söt?

Sen spenderade vi tiden som vi alltid brukar – med att titta på roliga Youtubeklipp och prata om livet. Visst är det så  äkta vänskap är? Den är opretentiös och enkel. Lättsam och rolig. Det var dock något som var lite annorlunda med kvällen… Nämligen att vi hade sällskap av en tredje person! Petras själsfrände har ju flyttat in hos henne nu! Kärlek.

Och inte att förglömma: alla dessa dagar har naturligtvis även förgyllts av att vara hemma hos mina föräldrar. Imorgon firar de att de varit gifta i 25 år. Visst är väl kärlek någonting alldeles magiskt? Det ska vi sannerligen skåla för på fredag!

Nu sitter jag här vid deras dator, som är så oförskämt långsam att den är nostalgiskt charmig, och väntar på att min hjälte ska jobba färdigt för kvällen. Min själ känner sig, trots alla mina vänner, lite ensam efter de här dagarna hemma, eftersom jag knappt haft möjlighet att prata med han som betyder allra mest. Och utan hans röst blir mitt liv lite tommare. Just därför har jag ägnat kvällen åt att bestämma vad han ska få i födelsedagspresent…

Att den ovanstående rubriken innehåller så mycket som fyra utropstecken på rad innebär bara en enda sak: att jag känner mig ÖVERPEPP!

Överpepp är en känsla som ibland kommer över mig och Leif – en känsla av att man är så otroligt glad och peppad, ofta utan att egentligen ha något särskilt att vara peppad på. Det har sina rötter i vår resa till Paris (som allt annat fantastiskt här i världen) och framför allt våra tripper till Disneyland. Atmosfären där var så underbar att vi gick omkring i ett ständigt pepprus, som vi numera kallar överpepp.

Denna överpepp kan drabba oss när som helst, och få vilka följder som helst! En gång när vi åkte ner till Sundsvall var vi överpeppade hela bilresan, vilket sedan ledde till att vi levde rullan på casinot och shoppade järnet i Birsta. Vad man gör när man peppar? I princip ger man sig hän åt överpeppheten och omfamnar den – man njuter av att den rusar runt i kroppen.

Enda nackdelen med överpepp är att den också kan medföra en viss rastlöshet, vi är ju så peppade på allt utan att göra någonting egentligen… Men denna nackdel övervägs snabbt av det faktum att man i sitt överpeppade tillstånd enkelt kommer på mängder med roliga saker att göra.

Anledningen till att jag känner mig så himla peppad och glad idag är förmodligen för att jag och Leif har haft en helg då vi bara har tagit det lugnt och gjort det som fallit oss in! Inga tankar på jobb (förutom spännande diskussioner om framtiden) och inte heller några tankar på någon annan än varandra. Ibland behöver man en sådan helg. Då man bara får vara med den man älskar allra mest.

Vi firade att helgen var här i fredags genom att käka supergod middag på All Star – hittills har jag blivit besviken varenda gång vi ätit där, men efter att jag nu ätit deras oxfilé med pepparsås och potatisgratäng är jag frälst. För övrigt så firade jag även att jag äntligen hade fått ändan ur vagnen och dammsugit och skurat golven under dagen - ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Golven blänker så fint nu!

Under nämnda dammsugning fick jag ytterligare smakprov på hur viktigt det är att ta tillvara på och njuta av de små sakerna i livet. Dammsugarbehållaren var nämligen full, vilket är en anledning till att jag har skjutit upp dammsugningen tidigare, men jag tog tjuren vid hornen och tömde den. Det var inte en vacker syn och innebar en hel del manuellt grävande i äckligt gammal damm – men när behållaren väl var tömd… Satan så dammsugaren sög! Det var en ren fröjd att dammsuga upp dammråttor stora som regelrätta småhundar som ingenting.

Med andra ord är jag bland annat överpepp på grund av att våra golv är skinande rena, att helgen varit jobbfri och så klart för att jag och Leif fått rå om bara varandra. Mer då?

Jag har sett säsongsstarten av Babel (som jag har längtat efter Daniel Sjölins sköna programledarpersonlighet och att dränkas i litterära diskussioner), det är inomhus-VM i friidrott (snart är det dags för Christian Olsson!), vi har köpt underbara tavlor att sätta upp i hallen (själva tavelupphängandet misslyckades dock de två första försöken…) och självklart: SOLEN SKINER!

Just ja, jag är både emot att använda versaler och flera utropstecken på rad – men i mitt överpeppade tillstånd kan jag helt enkelt inte låta bli.

Jag kan hålla på i en evighet med att räkna upp roliga saker som händer just nu: vi lirar Prince of Persia för glatta livet och det är grymt roligt. Ett sant plattformsspel med mängder av roliga, klassiska utmaningar. Ibland behöver ett TV-spel inte vara mer än just ett TV-spel för att vara underhållande. Vi har insett att Mästarnas mästare är ett smart programformat på SVT (och även fått ytterligare insikt i hur komiskt självgod Patrik Sjöberg är). Det allra bästa med Mästarnas mästare är nog att det är både underhållning och allmänbildning på samma gång – det är en chans att ta del av klassiska sportframgångar och bragder som jag annars har missat på grund av min ålder.

Vi har äntligen kunnat fokusera på oss och vårt hem, istället för bara jobb, jobb, jobb. Vi har skrivit listor över saker som ska inhandlas (bland annat en diskmaskin som står näst på tur) och beställt gardiner till köket – jag är nämligen en riktigt listmänniska. Finns det något härligare än att pricka av en riktigt lång lista punkt för punkt?

Och visst nämnde jag att solen skiner?

Resten av dagen ska vi nog ägna åt något så simpelt som att färga mitt hår, kolla på friidrott och spela TV-spel. Och ibland är väl det den bästa typen av dagar?

”…Små lätta pussar /Din vågmaskin i lugna vatten”

”Det ultimata beviset på att jag finns: ett vykort som till och med är handskrivet!”

Ovanstående är några av de ord som jag och Leif har omgivit oss av ikväll. Vi har nämligen tittat igenom en låda där vi har samlat små lappar och kärleksbrev som vi har skrivit till varandra genom åren. Med lite tända ljus runtom kring oss, och Fanta i våra enorma Hard Rock Café-glas blev det med andra ord en riktigt romantisk Alla hjärtans dag!

Det första citatet är ett utdrag från en lapp som Leif skrivit till mig, någon utav de gångerna jag var här på besök för några år sedan, och det andra citatet är nog det allra första ”fysiska” som jag någonsin har skickat till honom (alltså långt innan jag själv åkte till Umeå). Det är nämligen ett vykort från Mellbystrand, som jag skickade i smyg när jag var där med mina föräldrar (jag tror att det var år 2004).

Vi har läst dikter som jag har skrivit, kort som följt med blommor som han har skickat, tittat på våra bilder från Paris och lyssnat på en skiva som jag brände och skickade till honom för några år sedan, med en liten beskrivning till varje låt – varför just den låten förtjänar att vara på vår kärleksskiva och vad den får mig att tänka och känna. Vi har till och med läst igenom MSN-konversationer som jag av någon anledning skrev ut när det begav sig. På dessa mailkonversationer heter Leif dock Maria, för att mina föräldrar inte skulle misstänka något om de fick se en skymt av monitorn. En av konversationerna är ett slags Romeo och Julia-skådespel, där vi talar i smäktande ordalag och jag bland annat ställer frågan: ”Varför är du Romeo?”

Några av låtarna som är med på skivan är till exempel There is no if med The Cure, Berg & dalvana med Kent och Av längtan till dig med Åsa Jinder. Mina ögon tåras fortfarande av lycka och mitt hjärta bultar av längtan när de tonerna ljuder – för att det ju är musik som vi lyssnade på när vi satt framför varsin dator 64 mil ifrån varandra varje natt i över ett år.

Jag är så lycklig över att jag har hittat Leif, och över att vi har haft de här åren tillsammans – och att vi naturligtvis kommer att ha resten av våra liv att dela också! Ibland blir jag nostalgisk över de gångna tiderna, med allt vår hemlighetsmakeri – så det var otroligt mysigt att återuppleva allt ikväll.

Sen kunde vi inte låta bli att planera ihop vår drömresa till USA och Las Vegas… Vi hittade grymmaste bilen vi ska hyra när vi kommer dit – frågan är bara hur länge vi ska stanna och hur vi ska bo. Jag ser The Mirage eller Caesars Palace framför mig, samtidigt som det kanske är bättre att hyra en lägenhet och istället stanna längre.

Jag vet i alla fall vad som ska motivera mig att stiga upp till jobbet imorgon när klockan ringer – alla våra drömmar. Jag har mycket att göra i veckan, och det känns roligt och motiverande efter föregående vecka, då jag hade en hel del ledighet.

Igårkvällen ägnades åt en hiskeligt massa roliga saker.

Först hade vi en trevlig tacoskväll med några homies (yo, wazzup liksom) efterföljt av filmtittande på projektorn. Filmval för kvällen blev Pandorum – lagom klaustrofobisk och dystopisk framtidsfilm om några människor ombord ett rymdskepp (som lämnat jorden för bygga bosättningar på en annan planet då jordens tillgångar i princip tagit slut). Den var obehaglig, och jag råkade kanske släppa fram ett litet skrik när diverse aliens hoppade fram i bild – men den var inte så pass läskig att jag trodde att det fanns aliens i Narnia (vilket annars händer oftare än jag skulle vilja).

Därefter skulle vi snabbt visa hur Voddler artar sig på vår storbild, och satte igång filmen A night at the Roxbury, helt av en slump. Jag hade aldrig sett den och jag ogillar dessutom Will Ferrell i vanliga fall så det hade inte varit mitt förstahandsval egentligen… Men den började så otroligt lovande att det slutade med att vi kollade klart på hela filmen. Och det är jag lycklig över, vill jag lova. Vilken guldklimp bland filmer! Det var 90-talsmusikromantik så det bara skriker om det. Men va tusan… Haddaway är ju grym, det är bara att erkänna!

 Jag har lite ont i nacken idag efter att ha diggat med bröderna Butabi. Roligaste och konstigaste känslan som filmen väckte hos mig då? Att de otroligt korkade bröderna påminde mig om mig och Leif! Inte nödvändigtvis i avseende på deras intellektuella nivå (hoppas jag?) men på sättet som de umgås med varandra. De njuter av livet så fort de är med varandra, och det är inte så många andra som spelar särskilt stor roll. De behöver bara varandra för att ha en killer time. Det tycker jag är kärlek. Som Barney skulle ha sagt: LEGEND… wait for it… ARY! 

Filmen fick mig på enastående partyhumör så jag var tvungen att plocka fram de små slattar av alkohol jag kunde hitta – efter att Fredrik gått så satte jag och Leif igång med vårt sedvanliga Youtubemaraton och kollade på lika enastående klipp som exempelvis det här:

”I could get more party, for the booze!”

Och klassikern:

Efter det började det gå utför… Några slattar Jäger, Sambuca, Minttu och Cola med vodka slank ner och jag började bli på danshumör, som bland annat resulterade i det här (hoppas att det går att länka till videos på Facebook – om inte så finns det en film vid namn ”Rumba (rumpa)” på Leifs logg). Vad tror ni att jag skulle ha fått för betyg från Tony Irving på den där rumpeuppvisningen?

När vår fantasi började tryta gällande att finna nya Youtubeklipp fastän vi ville fortsätta parta så kollade vi på The Hangover. Där kan vi snacka partyfilm också. Jag tror till och med att jag och Leif, någonstans i dimman, skakade hand på att: ”FUCK Barcelona i år – nu sparar vi pengar och drar till Vegas så fort vi kan!”

So sick. ”Not at the table, Carlos!”. För övrigt så såg vi halva Superbad också – den har hög partypotential också. En gång lirade vi ett drinking game till den, kallat ”Get superdrunk to Superbad” booya (ibland är jag en enda stor fantastisk länkkälla, inte sant?)!

Som ni kanske förstår blev det en lång natt för mig och min partykompanjon – jag tror att vi gick och lade oss klockan åtta imorse. Jag var uppe med tuppen (eller ja, nästan i alla fall) klockan elva och tänkte lira lite Tales of Vesperia, men möttes enbart av en massa skrämmande flimmer på projektorn när jag slog på förstärkaren, projektorn och Xboxen (anledningen till att jag nämner alla tre? För att jag inte vet vad som var källan till problemet).

Så istället för att få en hjärtinfarkt av rädsla för att någon av våra älskade prylar gått sönder så skriver jag detta avancerade blogginlägg (enligt mig själv i alla fall). Leif ligger och sover fortfarande så jag kan inte dela min skräck med honom… Förhoppningsvis är det dock ingen fara (även om jag just nu inte kan finna någon vettig förklaring till varför det såg ut som det såg ut, som inte innebär att något är trasigt). Det är dock ingenting att älta över nu – för idag är det lördag och ikväll är det Robinsonfinal!

det finns inga regler i kärlek

23 december publicerades mitt senaste blogginlägg…

Anledningen till att jag inte har bloggat på så länge är att tiden har runnit iväg. Fort fort fort. Som alltid i mitt och Leifs liv tenderar mängder med saker att hända på en gång - ibland små saker, ibland stora.

Jag jobbar numera på Leifs företag (som har fått en killer deal med sin största kund!), för tillfället framför allt med webbdesign. I fredags fick jag dock leka redovisningskonsult och syssla med diverse pappersarbete, betala räkningar, sortera kvitton, osv.

När jag var liten brukade jag fantisera om den dag då jag skulle jobba på ett kontor. Jag brukade föreställa mig vilka snygga dräkter jag skulle ha på mig, och hur viktig jag skulle känna mig – framför allt hur vuxen jag skulle vara. Så när jag gick och lämnade bokföringen till den egentliga redovisningskonsulten i fredags (som sitter i samma kontorskorridor som vi gör) kändes det lite som att det var på låtsas. Som att jag spelade teater likt jag gjorde när jag var liten, då jag noga antecknade varenda insättning och uttag i mitt lilla leksakskassaskåp. ”5 kr plus… 3 kr minus…”

I ovan nämnda kontorsanda tänkte jag ikväll ta itu med att sortera och sammanställa viktiga papper även hemma hos oss, men det slutade med att det ligger en hel bunt papper på ett bord i vardagsrummet – utan någon särskild ordning. Nu ligger de dock åtminstone på samma plats (tidigare har de varit spridda i diverse lådor och skåp), så jag antar att det får räknas som ett framsteg.

Under tiden jag sökte rätt på alla papper fann jag en plastmapp som innehöll några kärleksbrev från mig till Leif som han har sparat. I ett utav dem stod det ”De lyckligaste två dagarna i mitt liv är de två dagar jag fått vara med dig…”. Med andra var det skickat när jag bara smitit upp till Umeå två gånger – det känns verkligen som att det var längesen jag levde mitt lilla dubbelliv. Den tiden var otroligt jobbig, men samtidigt så kittlande och spännande.

Jag hittade även några vykort som jag skickat till honom redan innan vi träffades första gången – på ett utav dem stod det ”Det ultimata beviset för att jag finns – ett vykort som till och med är handskrivet”. Eftersom vi delade varandras liv i hemlighet kunde vi båda ibland tvivla på om den andre verkligen fanns. Ingen i min närhet visste om honom, vi pratade enbart på nätterna och jag levde närmast i dvala på grund av sömnlösheten. Han kunde lika gärna ha funnits i mitt huvud.

Det sista fyndet jag gjorde var något som gjorde mig allra gladast. Det var en CD som jag bränt ut till honom med låtar som betydde mycket för oss, en skiva som vi inte vetat vart den har varit de senaste åren. Vårt nya ljudsystem ska få bevisa dess storhet genom att spela de allra vackraste låtarna någon kväll framöver. Bland annat The Cures There is no if. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad som är det.

Vi pratade tidigare idag om att vi borde skaffa oss någon slags bok, eller kanske helt enkelt börja skriva i ett dokument, allting som vi planerar och drömmer om att göra. Saker som ligger närmast till hands i våra drömmar är:

- Ha en Dexterhelg
- Skaffa oss ett hemmagym (det är på gång! Imorgon eller på tisdag ska vi hämta en armcykel åt Leif, och därefter ska hantlar plus en eventuell träningsmaskin av något slag införskaffas till mig – på så vis kan vi träna tillsammans. Och vi har alltid varit bäst tillsammans)
- Se West Side Story på Norrlandsoperan
- Se Fredrik Lindström på Idunteatern
- Se Buddy Holly på Umeå Arena
- Åka till Barcelona
- Införskaffa ett enormt spelarkiv till vår Xbox (hittills i topp på inköpslistan utan inbördes ordning: Bayonetta, Assassins Creed II, Dirt 2, Tekken 6, Star Ocean: The Last Hope, Borderlands, Blue Dragon… )

Vilka av ovanstående punkter som sker och vilka som inte gör det, får framtiden utvisa.

Några drömmar som ligger lite längre bort i tiden är exempelvis:

- Åka till Tokyo
- Gå på en E3-mässa
- Bo i Las Vegas
- Bila genom USA
- Skriva en bok tillsammans

Innan jag började jobba på Välkommen hade jag en ganska lång (och härlig) ledighet, då jag kände att rastlösheten började kittla mig - så många av mina planer går ut på att uppleva och se saker. Men det jag oftast tänker på när jag önskar att något ska hända – det är att jag önskar att jag fick stressa ner. Andas ut. Jag är alldeles för duktig på att gå upp i varv. Förhoppningsvis kan det ändras nu, när jag har fattat mitt livsomvälvande beslut att inte läsa klart journalistiken.

Det kanske inte verkar så livsomvälvande att sluta på en utbildning, men med tanke på att jag planerat att läsa just kulturjournalistik redan flera år innan jag började på kulturvetarlinjen i Stockholm… Det innebär helt enkelt att många av mina drömmar och mina planer har fått en helt ny riktning.

Jag har sån tur som i varje fall har min kärlek vid min sida varje steg på vägen. Och han har mig på sin sida, nu när han utforskar helt nya världar som en framgångsrik företagare. Just nu känns vi ostoppbara.

Har nyligen upptäckt genialiska Musikhjälpen (trots att det redan har pågått i fyra dygn…). Och självklart har jag redan hunnit skänka en slant!

Tre radiopratare är instängda i en glasbur dygnet runt, i sex dagar, mitt på Avenyn i Göteborg. De är inte bara instängda dygnet runt - de sänder även radio/TV under hela tiden. Inte heller får de någon fast föda, utan får klara sig på diverse fruktjuicer och liknande.

Vad ska då detta vara bra för?

Ptjae, bara underhållningsvärdet i sig är ju tillräckligt. Men det handlar inte bara om underhållning, det handlar om att uppmuntra oss att skänka pengar såhär i juletider. När vi ändå spenderar så otroligt mycket pengar på julklappar så kan vi ju definitivt lägga några kronor på välgörenhet också, inte sant? Det är ett samarbete mellan P3, SVT och Radiohjälpen - de två första sänder dygnet runt medan det sistanämnda tar hand om pengarna. I år handlar samlingen om kampen mot malaria.

Så det funkar såhär: de sänder radio och musik dygnet runt, varvat med intervjuer av artister och andra kända personer som bara helt plötsligt dyker upp hos dem. Som lyssnare/tittare får vi önska låtar samtidigt som vi skänker pengar. Antingen kan man skicka en hälsning till en älskad och skänka 25 kronor, eller så önskar man en låt och skänker 50, 100 eller 200 kronor. Så lätt, så smart.

Eftersom jag är mysigt känslosam såhär i juletider så får jag några tårar i ögonen när jag ser barn dansa utanför deras glasbur, medan deras föräldrar skänker några slantar.

Snart ska jag bege mig ut i kylan – minus 20 grader i Umeå idag! Underbart!

Julen handlar ju om kärlek – att vara med sina nära och kära, och helt enkelt omfamna allt det som är vackert här i världen (alltifrån snön på marken till en älskades leende). Därför har jag och Leif två små turturduvor i vår julgran!

Jag har för övrigt redigerat bilden i en ascool photoshopapplikation till iPhonen. Legendary!

God jul allihopa!

(såhär såg bilden ut innan jag redigerade den)

För tre år sen, kring jul, hade jag och Leif en stor uppslitande diskussion om att vi aldrig skulle kunna åka utomlands tillsammans. Jag målade upp miljoner av hjärnspöken framför mig – vi skulle inte kunna flyga någonstans eftersom han inte kan gå på toa på flyget, vi kan inte vara säkra på att hotellet funkar för att jag inte orkar dra upp honom för trappor, och om det händer något är jag inte fysiskt stark nog att lösa det.

En eller två dagar efter det grälet bokade vi en resa till Milano. Det var en helt fantastisk upplevelse, då det bekräftade för oss att vi faktiskt kan göra precis vad som helst. Bara vi själva vill. Och bara för att vi hade det så underbart där så åkte vi till Paris året efter.

Vad som hände där är egentligen historia. Vi förlovade oss i Eiffeltornet, vi åkte flodbåt längs Seine, vi var på Moulin Rouge (där inte mindre än tre personer bar ner Leif för alla trappor), vi klättrade ända upp till toppen av Montmartre (de oändliga videosekvenserna där jag påpekar hur svettig jag är vittnar om vilken utmaning det var), vi var på Disneyland två gånger (och Leif blev bland annat inburen i taxin av en liten asiatisk kvinna som inte såg ut att ha särskilt mycket muskler… men den kvinnan kunde lyfta!).

Så typiskt oss.

En annan sån där typisk grej hände i augusti förra året. Vi kollade igenom våra finanser och kände att september månad skulle bli riktigt tung – att flyga hem för mig kostar massor med pengar, Leif hade många räkningar och mitt studiebidrag skulle komma sent. Vi var fullkomligt olyckliga över hur svårt det skulle vara att leva den månaden.

Någon dag senare (eller det kanske till och med var samma dag?) bokade vi hotell i Sundsvall, och tog lilla Bettan och stack på en gång. Samma kväll satt vi på casinot - jag pimplade drinkar och Leif spelade poker. Det är härligt att bara kunna ta kol på de där hjärnspökena som ibland övermannar en. Resan till Sundsvall var fantastiskt mysig och självklart hade vi inte några problem med att klara oss i september.

Senaste tillskottet på listan över saker som vi tror är omöjliga – och sen helt sonika gör ändå är följande:

Jag har de senaste dagarna handlat en hel del julklappar. Och då snackar vi EN HEL DEL julklappar. Sådär mycket julklappar att det började kännas omöjligt att köpa en Xbox tillsammans med Leif som gemensam julklapp till varandra (som vi sen tidigare har bestämt att vi ska göra). Stämningen blev lite spänd och vi trodde båda två att det nästan var kört för våra Xbox-drömmar.

Och vad gör vi några minuter senare?

Vi beställer naturligtvis en Xbox! Vi hittade ett grymt erbjudande på DustinHome, för en Xbox 360 Elite (fullHD, 120 GB) som klickades hem – och naturligtvis passade det in alldeles utmärkt i vår ekonomi.

Vi har liksom en förmåga att lösa alla problem som kommer i vår väg – antingen de är ekonomiska eller av andra slag. Planerad impulsivitet skulle jag vilja kalla just detta köp – för vi har ju i flera månader tänkt köpa denna Xbox, men att köpa den just ikväll ingick inte i den planen.

Snart är det vi som barrikaderar oss i vår lägenhet med varsin spelkontroll i händerna, framför storprojektorn!

Ett svar till en vän i kärleksnöd:

””Hur fixade pucko och hennes kärlek det?”

Kanske var vi bäst på att just dela allting med varandra hela tiden – avstånd eller inte? Kanske var vi mästare på att ta vara på den lilla tid vi hade? Tänk dig att vi i över ett år bara träffades en dag åt gången (ungefär sex timmar…), med flera veckor, ibland månader emellan! De där ynka sex timmarna kunde vi ibland ägna åt att bara lägga oss och sova alldeles nära varandra i vattensängen…

Jag var alltså i Umeå i sex timmar – och under den tiden sov vi?! Det är ju helt bisarrt, när jag tänker på det nu. Men det var väl en av de få saker som vi inte kunde göra över telefon – att bara vara, utan några ord.

Nu i efterhand känns det helt bisarrt att tänka på – jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv såg ut på den tiden. Jag vet att jag knappt sov någonting, kanske två-tre timmar per natt, för att jag pratade med Leif hela nätterna… Sen gick jag till skolan, kom hem och pratade med honom på MSN ända tills mamma och pappa gått och lagt sig, för att sen prata tills vi nästan stupade.

Det är kärlek att kunna vara med någon oändligt mycket, och ändå bara längta efter mer.

Det gör mig ledsen att du skriver att du mår så dåligt av avståndet mellan er…

Jag tror att jag klarade mig ganska bra, just för att jag visste att en dag kommer jag att flytta till Umeå. Och den dagen kommer jag att lida över det avstånd som blir till min familj och mina vänner – oavsett vart jag var så skulle jag alltid sakna någon. Känna att någon del fattas.

Att sörja att ni inte kommer att ses på obestämd tid är ju omöjligt att inte göra, men jag antar att du måste försöka se det ”positiva”. Nu när jag åker hem till Märsta kan jag ibland tycka att det är mysigt, för jag ser fram emot att prata med Leif på MSN eller i telefon! Vi gör ju aldrig sånt längre – och det har varit en så stor del av vårt förhållande att jag kan sakna det nu. Fastän han är utmed mig hela tiden.

Sen så är man nästan mer intensivt tillsammans med varandra när man har ett avstånd mellan sig – när man pratar i telefon så försvinner resten av världen, och det finns ingen disk som ska diskas, jobb som ska göras eller annat. Det är bara du och din kärleks röst. När man sen bor ihop så finns det en hel vardag att ta hand om också, som man måste dela, komma överens om… På ett sätt är det lättare att bara hänge sig åt sin kärlek och åt varandra på avstånd.

Då när man väl träffas så kan man strunta i vardagen också, för att det bara gäller några dagar. Det går ju tyvärr inte att leva ett helt liv med skygglappar…

Det jag försöker säga är att det finns något alldeles magiskt och speciellt med att ha ett långdistansförhållande. Att dela varandras liv per telefon – så fort något hände så smsade jag Leif, eller han mig. Det fanns inte en minut på dagen som det kändes som att han inte var med mig – vad vi än gjorde så delade vi det. Det spelade ingen roll att det var 64 mil mellan oss.

Låt inte avståndet bryta ner dig, för det är egentligen bara ett alldeles underbart starkt bevis på hur mycket ni älskar varandra. Med kärlek klarar man allt, så jag är helt övertygad om att du kommer fixa det här – och att du kommer känna dig starkare och tryggare i er kärlek när ni kommer ut på andra sidan, än du skulle ha gjort annars.

Den tillit som jag och Leif har byggt upp till varandra efter dessa år är som kevlar. Den går inte bryta ner.

Vårt förhållande har varit så intensivt nära och passionerat under alla år, trots att det har varit så smärtsamt långt mellan oss. Och jag är verkligen glad över att vi gick igenom alla dessa år, och alla dessa prövningar – för nu är vi här. Vi bor tillsammans. Vi delar ett helt nytt liv.

Och det kommer ni två också göra en dag – men stressa inte fram det. För det finns så mycket skönhet i nuet. Tappa inte bort det!”