Ett svar till en vän i kärleksnöd:

””Hur fixade pucko och hennes kärlek det?”

Kanske var vi bäst på att just dela allting med varandra hela tiden – avstånd eller inte? Kanske var vi mästare på att ta vara på den lilla tid vi hade? Tänk dig att vi i över ett år bara träffades en dag åt gången (ungefär sex timmar…), med flera veckor, ibland månader emellan! De där ynka sex timmarna kunde vi ibland ägna åt att bara lägga oss och sova alldeles nära varandra i vattensängen…

Jag var alltså i Umeå i sex timmar – och under den tiden sov vi?! Det är ju helt bisarrt, när jag tänker på det nu. Men det var väl en av de få saker som vi inte kunde göra över telefon – att bara vara, utan några ord.

Nu i efterhand känns det helt bisarrt att tänka på – jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv såg ut på den tiden. Jag vet att jag knappt sov någonting, kanske två-tre timmar per natt, för att jag pratade med Leif hela nätterna… Sen gick jag till skolan, kom hem och pratade med honom på MSN ända tills mamma och pappa gått och lagt sig, för att sen prata tills vi nästan stupade.

Det är kärlek att kunna vara med någon oändligt mycket, och ändå bara längta efter mer.

Det gör mig ledsen att du skriver att du mår så dåligt av avståndet mellan er…

Jag tror att jag klarade mig ganska bra, just för att jag visste att en dag kommer jag att flytta till Umeå. Och den dagen kommer jag att lida över det avstånd som blir till min familj och mina vänner – oavsett vart jag var så skulle jag alltid sakna någon. Känna att någon del fattas.

Att sörja att ni inte kommer att ses på obestämd tid är ju omöjligt att inte göra, men jag antar att du måste försöka se det ”positiva”. Nu när jag åker hem till Märsta kan jag ibland tycka att det är mysigt, för jag ser fram emot att prata med Leif på MSN eller i telefon! Vi gör ju aldrig sånt längre – och det har varit en så stor del av vårt förhållande att jag kan sakna det nu. Fastän han är utmed mig hela tiden.

Sen så är man nästan mer intensivt tillsammans med varandra när man har ett avstånd mellan sig – när man pratar i telefon så försvinner resten av världen, och det finns ingen disk som ska diskas, jobb som ska göras eller annat. Det är bara du och din kärleks röst. När man sen bor ihop så finns det en hel vardag att ta hand om också, som man måste dela, komma överens om… På ett sätt är det lättare att bara hänge sig åt sin kärlek och åt varandra på avstånd.

Då när man väl träffas så kan man strunta i vardagen också, för att det bara gäller några dagar. Det går ju tyvärr inte att leva ett helt liv med skygglappar…

Det jag försöker säga är att det finns något alldeles magiskt och speciellt med att ha ett långdistansförhållande. Att dela varandras liv per telefon – så fort något hände så smsade jag Leif, eller han mig. Det fanns inte en minut på dagen som det kändes som att han inte var med mig – vad vi än gjorde så delade vi det. Det spelade ingen roll att det var 64 mil mellan oss.

Låt inte avståndet bryta ner dig, för det är egentligen bara ett alldeles underbart starkt bevis på hur mycket ni älskar varandra. Med kärlek klarar man allt, så jag är helt övertygad om att du kommer fixa det här – och att du kommer känna dig starkare och tryggare i er kärlek när ni kommer ut på andra sidan, än du skulle ha gjort annars.

Den tillit som jag och Leif har byggt upp till varandra efter dessa år är som kevlar. Den går inte bryta ner.

Vårt förhållande har varit så intensivt nära och passionerat under alla år, trots att det har varit så smärtsamt långt mellan oss. Och jag är verkligen glad över att vi gick igenom alla dessa år, och alla dessa prövningar – för nu är vi här. Vi bor tillsammans. Vi delar ett helt nytt liv.

Och det kommer ni två också göra en dag – men stressa inte fram det. För det finns så mycket skönhet i nuet. Tappa inte bort det!”

I fredags kommenterade jag kort Expressens val att publicera en debattartikel av Jimmie Åkesson i det här inlägget.

Att han därefter skulle dominera i svensk media hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag ansåg bland annat att Åkessons totala förnekelse av genusteoriers riktighet var ett av de stora felen med debattartikeln, men han har ju i början på denna vecka även skrivit en debattartikel i Aftonbladet, där han uttryckligen säger att muslimer är ett hot mot Sverige.

Denna artikel har väckt starka reaktioner i hela Sverige, med följden av att han fått ytterligare exponering i media.

Han har medverkat i SVT:s Debatt där han diskuterade artikeln med en folkpartist, och imorse medverkade han i SVT:s Godmorgon Sverige, där han och Maud Olofsson hamnade i en hetsig diskussion om samma ämne. Övriga svenska politiker har reagerat och responderat med ett tydligt avståndstagande, som man bland annat kan läsa om här.

Väl spelat av Åkesson att lyckas manipulera mediesverige på detta sätt för att få möjlighet att uttrycka sin ståndpunkt i ett flertal medier som når ett väldigt stort antal svenskar – Expressen, Aftonbladet, Debatt, Godmorgon Sverige… Frågan är hur detta kommer att påverka SD:s väljarsiffror?

I och med att bland annat Maud Olofsson snarare debatterade i affekt än i politisk ton kan säkerligen många potenitella SD-väljare tänka att stackars Åkesson blivit missförstådd, och nu råkat ut för ett mediadrev. Han har ju till och med själv sagt att han inte använde just de orden som Aftonbladet har publicerat – och kan därmed komma undan med kontroversiella uttalanden.

Dessa uttalanden är kontroversiella på så sätt att vi inte vill tro att det finns den typen av åsikter i Sverige och att de definitivt inte ska ha möjlighet att breda ut sig på stora kvällstidningars debattsidor – dock är det mindre kontroversiellt att de kommer just från denne Åkesson. Enligt Aftonbladet är det just detta som är anledningen till debattartikelns publicering – en möjlighet för svenska folket att se SD:s politik för vad den verkligen är. Ett politiskt ställningstagande av debattredaktören, som säkerligen diskuterades länge med den ansvarige utgivaren.

Med tanke på misslyckandet i publiceringen av Donald Boströms artikel om olaglig organhandel i Israel/Palestina kan man kanske tycka att Aftonbladet borde vara lite försiktigare gällande publicering av radikala tankar? På samma gång kanske detta är ett slags försök till revansch?

Aftonbladet tycks besitta en anda att tänja på gränserna, att utmana läsare, makthavare, allmänheten i stort genom oväntade och kontroversiella artiklar. De ger utrymme åt det som har förkastats av andra – för att de har nått en helt nivå av sensationslystnad eller för att de vill vara mer aktiva som opinionsbildare?

Som sagt, så har Åkesson även framträtt i SVT vid (minst) två tillfällen denna vecka, vilket dock förmodligen inte hade hänt om det inte vore för publiceringen av debattartikeln i första hand.

Låt oss hoppas att effekten av Åkessons öppna främlingsfientlighet och extremistiska konservatism får de svenska väljarna att nå insikt om att detta inte är en politik att satsa på.

I ett försök att förstå att Michael Jackson har gått bort, eller kanske snarare i ett försök att förneka det, vältrar jag mig i hans musik och de få dokumentärer om och intervjuer med honom som finns.

Jag och Leif såg alldeles nyss den skandalomsusade dokumentären som Martin Bashir gjorde om honom 2003, och jag förskräcks över vilken äckligt vinklad bild denne Bashir visar. I samma veva som dokumentären sändes chockades jag, och många med mig, över de uttalanden som Jackson gjorde just för att dokumentären blev introducerad som ett avslöjande av Jacksons underliga böjelser.

Och idag, när de glasögonen inte längre är påtvingade, ser jag honom som en godhjärtad, oskyldig och ganska naiv man som älskar att umgås med barn för att de inte utnyttjar honom, de inte sårar honom, för att de bara älskar honom som han är – till skillnad från media som spenderat lika lång tid som han har levat på att gräva fram hemskheter om honom. Precis som denne Martin Bashir gjorde.

Det enda bisarra i dokumentären är de egna tolkningar som Bashir gör om varenda rörelse Michael gör. När Michael handlar i en exklusiv butik försöker han förklara för Bashir att han älskar konst, att han älskar hantverket och alla små detaljer – att han fascineras av vad människan kan göra med sina händer. Vad ser Bashir? Att Jackson gör av med mängder av pengar i något slags vansinnestillstånd. Vem kan egentligen klandra honom, med tanke på de rikedomar han omgivits av sen barnsben?

Han håller handen med en av sina yngre vänner, som uppenbarligen känner sig lyckligt lottad och älskad av Jackson. Denne Gavin, vännen, skämtar med Jackson som med vilken annan vän som helst – men vad ser Bashir? ”The most disturbing part om Michaels life”. Jackson berättar att han låter barn sova i hans säng för att det är det mest kärleksfulla man kan göra – han sover själv på golvet, för att hans gäster ska få sova i hans säng. För att hans gäster förtjänar det bästa. Han erkänner även att han sovit i samma säng som barn tidigare – men vem har inte gjort det? Om Leifs syskonbarn kommer och ska sova över hos oss, får de inte sova i vår säng med oss då? Ska de sova ensamma i soffan i vardagsrummet eller i sängen i gästrummet? Det, om något, vore väl vansinne?

Jag måste säga att jag är förskräckt över att den där dokumentären kunde väcka sånt oväsen kring Jackson, när allt den visar är hur godhjärtad och älskvärd han är. Har någon lust att påminna mig om de anklagelser som riktats mot honom nu, så skulle jag bara vilja påpeka det som Leif sa häromdagen: ”Michael Jackson friades på alla punkter. Har ingen hört talas om att man är oskyldig till motsatsen bevisats?”.

För den som också har ett enormt Michael Jackson-behov i dessa tider rekommenderar jag intervjun som han gjorde med Oprah 1993, Living with Michael Jackson (av Martin Bashir) som gjordes 2003, och Living with Michael Jackson Part Two som är Michael Jacksons svar på den dokumentär som Bashir smutskastade honom i. Att titta på Bashirs dokumentär är naturligtvis på egen risk för att bli hiskeligt förbannad och ledsen över hur illa Bashir behandlar Jackson – men det är det värt, för att få uppleva Michaels godhet och äkthet.

Här är de första delarna till samtliga (hur skulle mitt liv se ut utan Youtube?):

Intervjun med Oprah (den går tyvärr inte att bädda in i inlägget)

Jag är ett offer för ytligheten – men bara till viss del. Jag försöker att stå emot den.

Exempelvis:

- Jag vägrar gå ut utan att ha sminkat mig runt ögonen (det tar ca 10-15 minuter med den föregående ansiktstvätten)
- Jag noppar mina ögonbryn
- Jag rakar mina ben
- Jag försöker alltid ha på mig, i mitt tycke, fina kläder (skulle aldrig vilja gå ut i mjukiskläder)

Samtidigt som jag:

- Inte använder något annat smink än kajal eller mascara, trots att jag har otroligt mycket ångest över de ärr från finnar som jag har på mina kinder
- Slarvar med att tvätta ansiktet morgon och kväll, fastän jag har märkt att det direkt påverkar huruvida jag får nya finnar eller inte (vilket alltså är mitt främsta ångestmoment gällande mitt utseende)
- Struntar i att fixa håret fastän jag hatar hur risigt det ofta kan se ut och skäms över det när jag träffar människor

Med andra ord. Jag har enormt mycket ångest på grund av mitt eget utseende och på grund av någon slags vision av hur jag önskar att jag såg ut – som jag till viss del följer som en slav (framför allt genom att jag vägrar att visa mig utan smink för någon annan än Leif och min familj) samtidigt som jag struntar i att göra vissa saker som jag egentligen skulle kunna, för att känna mindre ångest över mitt utseende.

En del av mig tror att det beror på lathet – jag orkar inte gå upp en halvtimme tidigare bara för att fixa håret och sminka mig mer. En del av mig tror att det beror på snålhet – jag vill inte lägga ännu mer pengar på smink och skönhetsprodukter än jag redan gör.

Men den största delen av mig tror och önskar att det beror på min egen självkänsla - och min egen vägran att låta ytligheten ta över mig totalt. Jag vägrar spendera så mycket tid och pengar åt att göra mig till någon annan än jag är, och jag står emot det skönhetsideal som överrumplar mig varje dag när jag går ut på stan. När jag ser alla uppiffade tjejer känner jag skam över att jag inte är lika fin som dem – samtidigt som jag känner mig stolt över att jag står emot idealet, åtminstone till viss del, genom att vägra fixa mitt hår och dölja mina ärr från finnarna.

Jag vill känna mig nöjd med mig själv som jag är, och jag kommer aldrig kunna göra det om jag gömmer den personen bakom fyrahundra lager spackel. Så jag försöker att inte dölja mig själv – och hoppas på att känna mig lite mer okej för varje dag som går. Och det gör jag faktiskt också. Jag kan till och med gå ut med soporna och ner i tvättstugan helt utan smink, trots att det finns en risk att jag springer på någon. Det kunde jag inte förut.

Det känns stort. Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort steg för min egen självkänsla och kärlek till mig själv.

Följande mail skickade jag tidigare iväg till några av våra svenska representanter i EU-parlamentet inför kvällens röstning gällande det så kallade telekompaketet:

”Hej!
 
Jag skriver detta mail med anledning av omröstningen angående telekompaketet som ska ske ikväll. Jag vill be dig att rösta för att ta med tillägg 138 (som nu kallas för tillägg 46) för att inte det fria Internet ska förstöras!
 
Det må vara ett skräckscenario som har målats upp, där möjligheten finns att telekombranschen och Internetleverantörerna ska kunna konkurrera med varandra likt kabeltv, genom att erbjuda den ena eller andra tjänsten – t.ex. att en leverantör erbjuder Wikipedia, medan en annan erbjuder Spotify. Jag hoppas i varje fall att det är ett skräckscenario – men om inte 138:an inkluderas i telekompaketet kan det tyvärr bli verklighet.
 
Våra rättigheter har blivit kränkta tillräckligt de senaste månaderna i Sverige, på grund av FRA, IPRED och den nya datalagringslagen… Det räcker nu. Det är dags för politikerna i EU att inse att Internet är en enormt stor maktfaktor i samhället – och i samma sekund som ett telekompaket utan 138:an antas, så kommer företagen att få den makten över medborgarna. Det närmaste exemplet som ligger till hands är bland annat Kina och deras reglerade Internet, som inte tillåter landets medborgarna att få utblick i resten av omvärlden, utan blir manipulerade från högre ort, genom enligt dem godkända, manipulativa sidor.
 
Jag bryr mig enormt mycket om Internetfrågor, för att Internet har blivit en så otroligt naturlig del av mitt liv, och hela min generation. Vi pluggar med hjälp av internet, vi lär oss, vi roar oss, vi kommunicerar, vi håller kontakten, vi föder vår nyfikenhet, vi föder vår kreativitet, vi hittar våra likar, vi debatterar, vi diskuterar, vi håller oss ajour med vad som händer runt om i världen.
 
Jag har läst Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet i tre års tid, och har lärt mig vikten av kultur i människors liv och vardag. Internet är en kultur som den europeiska befolkningen inte kan, och framför allt inte bör, leva utan. Det kan i vissa sammanhang vara svårt att argumentera emot ett fritt Internets vikt i relation till andra mänskliga rättigheter som exempelvis tak över huvudet, men om man istället ställer det i relation till den enorma kunskapsmängd som finns på Internet… Har inte alla människor rätt till kunskap? En mänsklig rättighet är skolgång. Har inte alla människor rätt till yttrande-, åsikts- och tryckfrihet? Alla dessa tre är mänskliga rättigheter – varpå Internet är det bästa forumet sedan tidernas begynnelse för att dessa rättigheter ska kunna nyttjas.
 
Bara bloggvärlden är ett utmärkt exempel på den enorma makt och inflytande som Internet har – att ge bort den makten till stora företag med en ekonomisk agenda är att ta död på, inte bara det fria Internet, utan den fria europeiska människan.
 
Med andra ord, vill jag verkligen böna och be dig om att inte kränka mina och alla mina medmänniskors mänskliga rättigheter, genom att rösta igenom 138:an.
 
Med vänliga hälsningar,
 
Mikaela Pettersson”

Och titta vad jag finner på Aftonbladet nu: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4960421.ab

En seger för nätintegriteten!

Ända sedan rättegången mot männen bakom Pirate bay startade har jag ivrigt följt med i debatten kring fildelningens vara eller icke-vara, kring upphovsrättsproblematiken och framför allt blivit förskräckt över den makt som de amerikanska film- och skivbolagen redan från början verkade tro sig ha över det svenska rättsväsendet.

I och med den dom som föll mot Peter Sunde, och de övriga, i fredags har den förskräckelsen visat sig vila på en sanning. Det enorma skadeståndet och, i sammanhanget, långa fängelsestraffet tyder på en förvridning av det svenska rättssamhället – där pengar står över rättvisan. För oavsett vad man tycker om fildelning och upphovsrätt, så har bevisen och diskussionerna under rättegången varit alldeles för knapphändiga för en dom – därtill med ett så starkt straff som följd.

Som följd av denna dom har jag, liksom väldigt många andra (10 000 enligt Aftonbladet), gått med i Piratpartiet. Den inskränkning av privatlivet och integriteten som har skett de senaste månaderna med FRA, och därtill den alltför höga maktposition som företag har givits enligt IPRED, har länge varit skrämmande - men i och med denna dom har bägaren nu runnit över för mig.

Jag är i varje fall lyckligt övertygad om att Peter Sunde och de övriga kommer, precis som han själv sagt på presskonferensen som går att se på Pirate bay:s hemsida, att frias och ses som hjältar i slutet.

Den här domen är inte ett uttryck från det svenska rättsväsendets sida som visar omvärlden hur negativt Sverige ser på fildelning - det kommer snarare enbart leda till en mobilisering av hela den generation som har förklarats kriminell. Kriminell för att den har anammat den nya tekniken och revolterat emot mossiga skivbolag som vägrar att förändra sig och att möta marknadens efterfrågan. Marknadsekonomins fundament är just utbud och efterfrågan – och vi efterfrågar inte längre CD-skivor, och för att få till en förändring är det vi konsumenter som måste samla oss och protestera emot monopolet som skiv- och filmbolag försöker bevara.

Det finns många etiska och moraliska problem i denna fråga, särskilt gällande musikers/artisters/författares rätt att få betalt för sitt arbete – men jag tycker att den frågan måste stå lägre än den allra mest grundläggande etiska frågan som gäller huruvida Internet ska vara reglerat eller inte. I den frågan har jag en klar och bestämd åsikt- Bevara Internet fritt!

De möjligheter och den frihet som har skapats genom Internet är revolutionerande, och den dag då vi inskränker denna frihet, inskränker vi även på våra övriga grundläggande rättigheter som innebär åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. För Internet är det yttersta förkroppsligandet av dessa rättigheter där var och en har möjlighet att påverka, delta och förändra.

Det är en revolution, en gåva, ett mirakel som inte får försummas för att några kommer att förlora vissa intäkter (vilket jag för övrigt enbart tror kommer att hända skivbolagen, och inte själva musikerna/artisterna/författarna).

Kort och gott. Jag har gått med i Piratpartiet – och jag är fast besluten att rösta på dem i EU-valet i sommar. Dessa frågor måste få en röst i EU – annars kommer skräckscenarion likt 1984 snart komma till oss, även i ofarliga och skyddade Sverige.

Allt som är 80-tal och innehåller Johnny Depp måste ju vara värt att se, inte sant?

Ungefär så gick i alla fall mina tankegångar nu när jag råkade beställa hem första säsongen av serien 21 Jump Street från CDON.com… Jag kanske har shoppingproblem ändå. Även om jag försöker att kämpa emot dem – när jag kände impulsen att köpa DVD-boxen tänkte jag faktiskt göra det rätta, och tänka över mitt beslut…

Först stängde jag ner fönstret med det lockande CDON.com, men hamnade strax där igen med tanken ”men det var ju så mycket rea… När jag väl bestämmer mig för att köpa serien kommer den ju vara dyrare igen!” (boxen kostade bara 80 kr + 29 kr frakt). Så då fungerade inte det argumentet.

Men eftersom jag vet att jag har dåligt med pengar, och att jag dessutom snart ska flytta till Umeå (och vi ska bege oss till IKEA inom en inte alltför avlägsen framtid för att köpa nya möbler) fortsatte jag att försöka tvinga mig själv att tänka efter ordentligt. Jag loggade in på min Internetbank, i tron om att saldot där skulle få mig att inse att jag inte har råd med alla dessa småutgifter som jag hela tiden drar på mig.

Och vad händer då? Jag har ca 300 kr mer än jag trodde på kontot! Då känns det snarare som ett tecken på att jag faktiskt BORDE köpa DVD-boxen.

I och med Pirate Bay-rättegången har många etiska frågor väckts till liv inom mig, och jag vill tänka att jag är en sån där som konsumerar otroligt mycket kultur på alla möjliga sätt – legalt, illegalt, för pengar, gratis… Med andra ord blev köpet av TV-serieboxen ett etiskt köp.

Det är en del i den stora kulturkonsumtion som jag ägnar mig åt varje dag. Jag köper böcker, jag går på bio, jag tittar på serier på TV/på nätet, jag går på teater, jag tittar på kulturprogram… Jag förtjänar att ladda hem ett avsnitt av Lipstick Jungle för att jag lägger så mycket pengar på kultur ändå!

…Eller hur var det nu?

Säga vad man vill om den senaste tidens debatt kring Konstfacks studenter, så kan konstnärer sätta huvudet på spiken ibland. Holländske konstnären Johan van der Dong ska sätta upp en telefonlinje som går till Gud; eller rättare sagt till Guds telefonsvarare, där man sedan kan tala in sitt meddelande till honom/henne.

Läs mer här.

Anledningen till att jag tycker att det är en klockren idé? För att det uppmanar till kontemplation och öppenhet med sina tankar och känslor. Det faktum att man ringer till just Gud anser jag vara tolkningsbart – det kan vara guden från någon av de monoteistiska religionerna, eller någon annan definition av hela begreppet Gud. Ödet? Universum?

Betänk Eckhart Tolles filosofi om att man måste bemöta universum med öppna armar, för att få samma bemötande tillbaka - och därmed nå sina drömmar. Är inte detta ett utmärkt sätt att genomföra det i praktiken?

Vad gäller min egen uppfattning av just Tolles filosofi, är jag inte särskilt beläst i den – utan har egentligen fått mestadelen av min kunskap från Oprah (som visserligen har ägnat mycket, mycket programtid åt det). Nära vänner till mig talar dock gott om idén, och det finns väl inte annat att göra än att hoppas att det fungerar för dem som tror på det.

För egen del ska jag nog befinna mig i det melankoliska betraktandet av livet ett tag till… Men vem vet vilka omvärderingar som sker i framtiden?