Mina arbetsuppgifter kan vara av varierande svårighetsgrad från dag till dag.

Som idag har jag exempelvis gjort ett schema för det gemensamma fredagsfikat som vi ska ha här på kontoret och nu håller jag på att installera om CS4 för andra gången idag (fråga inte varför…). Inte så jätteavancerat kanske – men definitivt arbetsuppgifter som inte är att förringa!

Fast nu ska jag inte gå händelserna i förväg – CS4 är ju ännu inte installerat och man vet aldrig vad som händer på vägen. Imorgon ska jag börja med ett nytt uppdrag som vi fått in, som bland annat går ut på att skapa interaktiva PDF-dokument. Det, däremot, är en hel del pillergöra!

Såhär kan det se ut när jag sitter och väntar på CS4-installationen

Nu tar jag mig lite friheter och skriver ett blogginlägg under arbetsdagens sista kvart.

Om man bortser från att min jobbdator inte riktigt pallar med de programvaror vi använder och att webbläsaren är antik, så har mina två första dagar på det nya kontoret varit härliga (och imorgon ska vi installera om min dator så att den får Windows7 – det kommer nog att råda bot på de få irritationsmoment som ändå har funnits).

Jag är framför allt fascinerad av hur långa dagarna har varit – och det menar jag inte på ett negativt sätt. Jag har länge haft en personlig rädsla för 9-17-jobb, för att det skrämmer mig att binda upp min tid. Att förlora min fritid. Att föreställa mig att jag enbart ska ha några timmar på vardagskvällarna med Leif låter som en mardröm (även om vi så klart är med varandra på kontoret också).

Så därför blev jag otroligt positivt överraskad igår när jag upplevde hur lång dagen blev efter en dags arbete. Dels så var det spännande och roligt att jobba på det egna kontoret, men framför allt så var det härligt att känna att kvällen kunde utnyttjas till så mycket.

Jag antar att det är ljusets förtjänst.

Vi tränade i en timme (rekord!) och satt sedan och pratade på balkongen i timmar. Jag känner en härlig frid i själen just nu. Jag har haft svårt att bara sätta mig ner och andas ut, att bara prata om allt möjligt, allvarligt som löjligt, för att jag har känt mig underligt stressad. Men, efter långpromenaden längs älven i söndags och efter långträningen igår kväll, kändes det som att en osynlig tyngd har släppt från mina axlar.

Jag antar att det också är ljusets förtjänst.

Dessutom så känns det helt fantastiskt att jag har vettiga arbetsuppgifter att utföra. Min framtid har ju sett en aning suddig och oklar ut de senaste månaderna, efter mitt avhopp från journalistiken – men den börjar utkristallisera sig nu. Jag har inte börjat på min bok ännu, och beroende på huruvida en offert som Leif skickade igår antas eller inte, så kanske det kommer att dröja ett tag med boken. För den offerten innehåller mycket jobb till mig!

Även fast det kliar i fingrarna efter att få börja skriva på boken, så kliar det minst lika mycket efter att få göra arbete som jag vet att Välkommen drar in pengar på. Idag sammanställde jag en lång specifikation över allt arbete jag gjorde åt en kund tidigare i år, vilket sammanlagt blev en summa på 26 000 kr. Snacka om att man känner sig värdefull när man kan fakturera de summorna. Nästan så att jag ryser lite av välbehag och stolthet. I företagssammanhang kanske det inte är så stort egentligen, för löner måste dras in osv. men det känns ändå häftigt att lilla jag har dragit in den summan (i samarbete med Leif förstås).

Nog om det. Nu är det bara någon enstaka minut kvar tills klockan slår 17.00 och det är dags att lämna kontoret för dagen. Funderar på om jag inte ska övertyga Leif om att vi ska äta middag på någon uteservering efter jobbet…

Jag har en svägerska som har tagit SM-guld. Det är det inte alla som har! Kolla in Dessan här:

www.dessanfransson.com

(självfallet är det Välkommen som sponsrar henne med den snygga hemsidan)

En annan länk värd att kolla in (för min skull i alla fall) är denna:

www.mydoctor.se

Det är nämligen min första layout som är ute i produktion! Jag har gjort flera hittills, men de är ännu inte i bruk då deras ägare ska fylla dem med en massa viktig information först. Det är i alla fall roligt att jobba med saker där man verkligen kan se ett resultat på det här sättet.

Som i Mydoctors fall – jag har jobbat hårt i några veckor dels med layouten, dels med att lägga in och redigera all deras information, och när det är klart finns denna faktiska sajt att nästan ta på (ja… virtuellt i alla fall?).

För övrigt så är jag och Leif grymma på att utnyttja vårt hemmagym! Vi är ganska stolta över oss själva faktiskt – vi tar en varsin cykeltur fyra-fem gånger i veckan och på något bisarrt sätt så känns det som att jag redan har gått ner något kilo. Att jag skulle gå ner i vikt var iofs inte en del av planen, för jag vill ju bara träna för att bibehålla och stärka min kondition, men det är ändå roligt att se att det ger effekt.

Till råga på allt har vi börjat äta nyttigare än någonsin också (åtminstone för att vara oss). Sushi till lunch två dagar förra veckan, och kycklingsallad till middag lika många gånger. Kors i taket! Det är annars något som brukar hända högst en gång om året… Nu räknar jag naturligtvis bort all skräpmat som vi också ätit – men med tanke på att intagandet av skräpmaten är konstant, medan intagandet av sallad/sushi är mer sporadiskt i vanliga fall, så ser jag det som en klar förbättring.

Nog om våra nya hälsosamma levnadsvanor.

Just nu sitter vi på kontoret och jag smygbloggar lite medan jag väntar på att Leif ska skicka några filer till mig som jag behöver för att kunna fortsätta jobba.

En sak man aldrig ska göra när man jobbar är att lyssna på partymusik. Varför inte? Kanske ni undrar. Man blir ju glad av den, får energi och blir helt enkelt på bättre humör. Det kan man ju tro att det inte finns några nackdelar med… Men det gör det – för man blir ju sjukt partysugen!

Vi har gjort det misstaget idag. Vi poppar partymusik på kontoret och jag kan knappt sitta stilla i kontorsstolen för att jag vill upp och dansa. När jag går till Leifs dator för att be om någon hjälp eller kolla på vad han har gjort, så tar jag ett danssteg eller två på vägen. Ibland skriver jag till och med fel på tangentbordet för att mina fingrar vill skriva i takt med musiken.

Då gäller det att vara alert och hålla sin partylust i styr… Det är ju faktiskt bara tisdag.

Men det behöver sannerligen inte betyda att ikväll är en alldeles vanlig kväll – nej, nej. Vi ska nämligen se West Side Story på Norrlandsoperan! Det kommer att bli hur roligt som helst. West Side Story är en sån där klassiker som man ska ha sett – åtminstone på film – men jag vet knappt något om den. Förhoppningsvis får den min mage att pirra och mina mungipor att peka tvångsmässigt uppåt. Det brukar vara ett bra betyg.

Idag är nog den första dagen sedan jag började jobba på Välkommen som jag känner mig riktigt, riktigt nöjd med min insats. Tidigare har jag behövt så mycket hjälp med mina arbetsuppgifter, jag har känt mig osäker på vilket ansvar jag har gentemot kunderna samtidigt som mycket självklart har varit roligt och utvecklande också.

Men idag hade jag en arbetsuppgift som kanske inte var så tekniskt svår men som jag ändå fann väldigt utmanande. Jag skulle sammanställa en manual till en kund (som vi tyvärr har blivit försenade med vår leverans till) och just eftersom vi legat efter i tidsplaneringen ville jag göra den allra bästa möjliga manualen.

Den skulle vara tydlig och lättanvänd, den fick inte missa några delar, vara specialanpassad efter kundens särskilda system och önskemål, samt dessutom bygga på en manual som jag gjorde för två år sen när jag sommarjobbade. Den förra manualen hör till en äldre version av systemet, så mycket behövde uppdateras och förtydligas. Som sagt, kanske inte en särskilt tekniskt svår uppgift men ändå utmanande då jag visste att den var tvunget att bli klar idag och den måste bli rätt på en gång.

20 välskrivna och stiliga sidor senare känns det som att jag lyckades!

Jag trivs riktigt bra på nya kontoret också. Att ha skrivbordet med datorn i ett burspråk är otroligt mysigt. Det känns som att jag har min egen lilla hörna att krypa in i och kan se ut på den blå himlen (och drömma mig bort till sviten på Plaza kanske?). Det är uppfriskande med solljuset som ljuskälla istället för lysrören. Här under kan ni se min utsikt – den kanske inte direkt visar den vackraste varianten av ”Umeås skyline”, men den släpper in ljus och känslan av att vara utomhus i den friska luften.

Att gå ut och köpa lunch tidigare idag var sannerligen en fröjd också – vilket fantastiskt väder vi har! (fast jag måste erkänna att jag faktiskt frös lite grann idag…). Jag uppskattar att det nya kontoret är ännu lite mer centralt än det förra, att vi faktiskt sitter i princip inne i centrum, istället för alldeles intill. Jag uppskattar pulsen.

Alldeles nyligen hölls ett vinlotteri på kontoret där vi sitter tillsammans med ett flertal andra företag – och gissa vad som hände?

Jag vann!

Så den här bunten med smaskiga viner ska jag kånka hem (med glädje!) senare idag:

Den här fredagen kunde inte ha börjat bättre!

Idag händer det grejer i stugan!

Leif har besök av en person från Stockholm, som ska bedöma huruvida han ska få sitt miljonkontrakt (som vi skålade i champagne för förra veckan) eller inte. Han satt uppe till klockan fyra inatt och skrev en sju sidor lång intentionsbeskrivning  inför projektet, som förberedelse till dagens möte. Det slutgiltiga beslutet ska tas på fredag, baserat på mötet, intentionsbeskrivningen och Leifs tidigare arbete tillsammans med kunden ifråga.

Spännande!

Personligen håller jag i detta nu att göra min första webblayout! Än så länge går det faktiskt riktigt bra. Jag känner dock hur jag börjar tappa fokus efter ett antal timmars arbete, så jag tar en liten bloggpaus. Denna paus kommer förmodligen även att bli en saftpaus – man måste ju hålla vätske- och sockernivån på topp när man arbetar, inte sant?

För övrigt så har jag fått ett mail om att den käre Xboxen redan är skickad! De är snabba på DustinHome. Frågan är bara hur Leif ska klara av att INTE spela medan jag är hemma över jul… Det är ju faktiskt vår gemensamma julklapp, då får ju inte den ena tjuvspela i ett sånt här tidigt skede…

Snacka om i-landsproblem. Nu till saften!

När denna första termin, på kulturjournalistiken vid Umeå universitet, börjar närma sig sitt slut har jag fått ordning på en hel del tankar som följt mig under hösten. Jag har bestämt mig. Jag ska inte bli journalist – så jag ska sluta på kulturjournalistiken.

Igår fattade jag det slutgiltiga beslutet, efter att ha funderat, gråtit, velat fram och tillbaka, tjatat i evigheter om hur jag otrivs för Leif. För att verkligen övertyga mig själv om att beslutet är det rätta gjorde jag och Leif det enda självklara – vi skrev en för- och nackdelslista!

För att vara extra noga så delade vi dessutom in de olika argumenten i färggrupper, och gav de grupperna olika mycket poäng för att ”kvalitativa” argument skulle väga tyngre än ”kvantitativa”…

Färgkategorierna är:

Betydande (för själen) (10 poäng)

Praktiska/ekonomiska argument (5 poäng)

Personliga rädslor (-1 poäng – denna kategori får minuspoäng eftersom det är rädslor som jag kanske egentligen borde kunna övervinna)

Övrigt (1 poäng)

Här är resultatet:

Varför ska Mikaela sluta? (det var Leif som skrev – så det är därför texten från och med nu blir skriven i tredjeperson)

Hon är olycklig
Tycker inte om de obekväma situationerna som utbildningen hela tiden försätter henne i
Hon får enbart beröm istället för nya kunskaper
Kostar pengar (lån för beröm och inget mer)
Svårt att se sig själv som framtida journalist
För mycket stress
Tycker inte om att göra saker halvdant – helt absurd tidsplanering av Kerstin
Mängder med saker/uppgifter som hon absolut inte vill göra (kommun/polis mfl)
10 veckors onödig praktik som hon redan har gjort
Sunkig b-uppsats hon redan har gjort
Alldeles för lite inriktning mot kultur
För stor inriktning mot lokalpress
Ständigt tjat om gnetjobb vid kommunfullmäktige
Leif blir ledsen av att se sin olyckliga flickvän
Hon gillar de delar av utbildningen som redan är avslutade och inte kommer att tas upp något djupare
Dålig handledning inför uppgifter
Vill hålla på med skrivande
Vill inte ägna sig åt en massa ringande till personer som inte vill prata med henne
Vill kunna jobba självständigt
Vill inte att hennes resultat ska vara beroende av andra (deras tillgänglighet/vilja osv.)
Vill jobba mer med webben och datorer
Är kulturvetare så kulturfördjupningen kanske bara blir en upprepning
Arbetstiderna verkar dåliga som journalist
Folk kommer inte att lita på henne när hon är journalist
Spara studiemedel till andra utbildningar

=144 poäng

Varför ska Mikaela inte sluta?

Får skriva en rolig uppsats
Tryggt att ha någonstans att gå varje dag
Upptäckte redigering och layout som både intresse och talang
Radio- och TV- momentet kanske är roligt (se punkt ovan)
Kanske blir mer inriktning mot kultur sedan
Rädd för vad andra ska tycka
Känner sig misslyckad när hon inte slutför något hon har påbörjat
Vet inte vad hon ska göra nu
Inkomst?
Är duktig på att skriva journalistiskt
Är duktig på att redigera/sätta rubriker
Skönt att syssla med något man vet att man är bra på
Svårt att veta om hon gör rätt val
Livrädd för arbetslivet/verkligheten
Trivs som student (dock inte på den här utbildningen…)
Börjar komma in i klassen
Spännande gästföreläsare (Kalle Jungkvist och Åsa Linderborg)

= 50 poäng

Som ni kanske märker så blev det en jordskredsseger för ”anledningar att sluta”-sidan. Och många anledningar emot att jag ska sluta handlar om saker som jag helt enkelt är rädd för – att lämna studiernas trygga vrå för att gå ut i den så kallade verkligheten. Och de rädslorna kommer jag nog alltid att dras med, fram tills dess att jag tar steget.

Just nu så tänkte jag försöka ta ett halvt steg ut i verkligheten. Leif har förmodligen jobb åt mig på halvtid på Välkommen, där jag ska kunna dra nytta av mina lärdomar om redigering och skrivande. Dessutom så har jag precis ansökt till en distanskurs i kreativt skrivande. Det är ju författare jag alltid har velat bli – jag halkade in på journalistiken för skrivandets skull (och jag har nu insett att journalistik inte nödvändigtvis innebär särskilt mycket skrivande). Jag är ju väldigt sent ute för att anmäla mig till kurser nu, så jag håller tummarna för att jag kommer in.

Fram tills dess så har jag några uppgifter till skolan kvar att göra, för att få de poäng som jag ändå har läst. Bland annat ska jag skriva en essä om tre reportageböcker – den enda uppgiften (utöver InDesign- och Photoshopmomenten) som jag tycker är rolig. Det känns mysigt. Lite som att återvända till litteraturvetenskapen - och som jag har saknat den under hösten. Jag ska förkovra mig i fantastiska böcker och sen få chansen att uttrycka mina tankar kring dem med det mest fantastiska verktyget i världen – språket.

 Mitt första ärofyllda uppdrag för Umeås studenttidning Vertex var att fota några vimmelbilder från Välkomstmässan i Universum idag. Framtiden kommer förmodligen innebära några fler, minst lika ärofyllda uppdrag, för Vertex – men resultatet från dagsverket finnes på Vertexs hemsida (klicka på bilden nedan):

Precis när vi skulle promenera iväg till kontoret tidigare idag öppnade himlen sig och regnet började ösa ner. Låt mig citera Leif för att ge en bild av hur otroligt mycket det regnade: ”Jag visste inte ens att det kunde regna såhär mycket i Sverige…”. Vi sprang båda ut på balkongen och fascinerades av vad naturen kan göra. Ena stunden var det strålande sol, och andra stunden fanns det risk för att drunkna på gatorna.

Inte helt otippat bestämde vi oss då för att jobba hemifrån istället, varpå min arbetspose ser ut ungefär som på bilden. Med kudde och täcke, bärbara datorn i knäet och musen på bordet intill.

Min uppgift för dagen är att göra en kartläggning av de bäst rankade träffarna på Google för sökord som bl.a. Webbutveckling. Jag kan avslöja att topp tio-listan för nämnda sökord var överraskande skrattretande, med sidor som knappt verkar ha uppdaterats sen IT-bubblan sprack…

Till den toppen ska vi ta www.valkommen.se för att rensa upp i en annars ogräsfylld djungel!

Min kära storasyster hade en gång ett fungerande Wii. Tyvärr så slutade det fungera under mystiska omständigheter. Jag och Leif har sedan länge sett det som vårt kall att laga denna nöjesmaskin. Vi har självklart ingen som helst tidigare erfarenhet av liknande saker, men… Hur svårt kan det vara?

För att förbereda oss inför det stora uppdraget gjorde vi följande saker:

- Vi lånade en Triwing-mejsel från Peo (dvs. en specialskruvmejsel för just Wii)
- Vi köpte Isopropylalkohol på Apoteket (för att rengöra det eventuellt skitiga laserhuvudet)
- Tittade på flertalet instruktionsfilmer på Youtube om hur ett Wii kan plockas isär

I fredags började det stora äventyret…

Vi började lite lätt med ett glas vin på fredagskvällen

Turades om att skruva upp skruvarna - det var ju teamwork som gällde! Dessutom så fick jag skruva ur de skruvar som satt lite hårdare… Mina muskler to the rescue!

För att hålla koll på vilka skruvar som skulle sitta var (vi skulle ju faktiskt skruva ihop den igen också) så gjorde vi ritningar, med beskrivningar av skruvarna i stil med ”svart, liten” eller ”svart, minsta” (…)

Vissa skruvar var dolda under klistermärken, men de hittade vi genom att sprätta upp nämnda klistermärken med ett rakblad

Till sist stötte vi på en skruv som omöjligen ville skruvas upp… Nöden har ingen lag – så vi plockade fram borrmaskinen istället! Jag var förvisso skeptisk mot idéen, men Leif var säker på sin sak

Skruven – Borren: 1-0

Borren gav upp på fler än ett sätt – batteriet i borrmaskinen tog slut och borren gick av… Så vi lade den på laddning och fortsatte istället idag. Då bytte vi till en större borr och det gick omedelbart mycket bättre - och fronten var därmed avtagen!

Toppen på Wii:et lossade med hjälp av Leifs flinka fingrar och bortskruvandet av de minsta skruvarna jag sett

Såhär ser ett halvnaket Wii ut

När vi lyfte upp konsolen märkte vi att det skramlade där i…

Vi spårade skramlet till DVD-läsaren som vi genast tog loss

Dags för Operation: Bryta sig in i DVD-läsaren

Lättare sagt än gjort… Men vi kunde skymta att någonting gömde sig där i – så demonteringen fortsatte

I jakt på det skramlande mystiska föremålet plockade vi bort ett kretskort – men det visade sig vara en återvändsgränd

Till sist hittade vi boven i dramat! Ett hårspänne! (min syster hade en inneboende hos sig under en period som hade en liten busig dotter som vi antar ligger bakom detta…)

För säkerhets skull gjorde Leif en rengöring av laserhuvudet. Om vi ändå har brutit upp hela konsolen och köpt Isopropylalkohol så…

Låt mig presentera MacGyver! Leif skulle skruva tillbaka en otroligt liten skruv långt nere i ett hål, där det var omöjligt att hålla i skruven med fingrarna. Om han tappade skruven så skulle den försvinna ner i Wii:ets innandöme. Lösningen: magnetisera skruven med hjälp av en extern magnet (a.k.a. kylskåpsmagneten som är formad som en kula) så att skruven sitter kvar på skruvmejseln medan den sakta sänks ner mot hålet

Jag fick äran att skruva dit de allra sista skruvarna – och jag gör det med andakt och allra största allvar

Som lösning till hålet vi borrade upp så använde vi gammal vanlig hederlig tejp – det blev inte snyggt, men det blev bra

Här har vi det, det ihopskruvade Wii:et! Och inga skruvar blev över!

Jag kopplade in spelet och vågade knappt hoppas att det skulle fungera… DET FUNKADE! Vi blev så glada att vi inte ens kunde fota ordentligt…

Jag måste säga att vi känner oss gaaaanska stolta och grymma just nu! Tyvärr så hade min syster inte skickat med SensorBaren hit, så vi kan inte ens spela som belöning för vårt hårda arbete…

En dag som reporter kan bestå av de allra mest udda liksom de mest alldagliga uppdragen.

I fredags var jag på ett home party för erotiska leksaker, där jag klämde och kände på de underligaste sakerna. I förrgår var jag på en whiskyprovning och fick njuta av rökig aromer och smaker – och idag?

Idag har jag ringt till Coop Forum för att ta reda på cirkapriset på ett antal fruktsorter och väntar nu på ett samtal från en butiksägare till en butik som öppnar i Umeå inom kort, för att få några korrigerande kommentarer på artikeln som jag skrivit.

Det är allt ett äventyr att jobba på en nöjestidning!

Något annat som är ett äventyr är vår renovering av lägenheten som nu äntligen är färdig! Mattorna är lagda och tapeterna är uppsatta… Återstående är att flytta tillbaka alla saker på sin plats. Lättare sagt än gjort (speciellt med vetskapen om att mamma och pappa kommer hit om TVÅ dagar flåsandes i nacken).

Vi har totalt städat ur Narnia, så att det nu är en fullkomligt användbar och ordnad skrubb – redo att fyllas med grejer (dock inte med så mycket grejer som tidigare att det inte längre gick att gå in i den). Vi har skurat och dammsugit efter mattläggaren och tapetseraren. Nu gäller det bara att komma på något riktigt bra system som gör att vi kan stuva undan alla grejer, utan att skapa ett nytt Narnia.

Drömmen: att var sak har sin plats – och fortfarande är lättåtkomlig vid behov. Jag har inte små ambitioner här i livet, inte sant?

Nu har jag varit ute och cruisat i både en Porsche och en fräsig Alfa Romeo för ett reportage till tidningen – och imorgon kväll ska jag på ett sex home party (dvs. ett party där sexleksaker presenteras och eventuellt säljs). Omväxling förnöjer, eller hur?

Jag tror dock att jag föredrar gamla Bettan. Härliga gamla Bettan. Volkswagen Passat anno 1996. Vi ska nog ta en tur med henne nu och njuta av det underbara cruisarvädret som vi har i Umeå ikväll.

Älven glimrar som om den vore fylld av diamanter och solen skiner med något av ett Parisliknande skimmer…

Citerar Håkan Hellströms Hurricane Gilbert:
”Visst känns det fint att vara vid liv en dag till?”

Jag vet inte om det beror på att det nu har gått flera månader sen jag satte min fot på litteraturvetenskapliga institutionen för sista gången, eller om det beror på vår stora nya bokhylla i vardagsrummet, att jag känner ett sånt enormt sug efter böcker som jag gör nu.

Jag lusläser DN:s boksidor på lunchtid och drömmer mig bort till en storbeställning från Bokus eller Adlibris. Högst upp på önskelistan är dels, som jag redan nämnt, Joyce Carol Oates dagböcker, och dels Ulf Lundells Sex pjäser. Att listan fortsätter i en evighet därefter kan jag intyga, men jag försöker att dämpa min längtan, för att även dämpa min besvikelse. Besvikelsen över insikten att jag inte har möjlighet att köpa alla böcker jag vill läsa.

Jag har sökt ett sommarjobb som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha – ett tips från en vän som kan visa sig vara guld värt. Jobbet går ut på att ta hand om ett lager på 20 000 antikvariska böcker på Hströms. Om mailet som jag sände iväg resulterar i ett jakande svar tillbaka kommer min sommar att vara räddad. Ekonomiskt, javisst, men jag tror även att det kan hjälpa till att släcka min intellektuella boktörst jag lever med varje dag numera.

Att få arbeta handgripligen med antikvariska böcker, romaner, kulturverk skulle vara ett privilegium. Jag kan inte göra annat än att logga in på min mail tusen gånger om dagen i hopp om att få ett snabbt och positivt svar.

Medan jag väntar på det fortsätter jag drömma om min bokönskelista och kastas mellan beslutet att trotsa ekonomin och köpa böckerna, och beslutet att göra det motsatta och istället stå emot.

Jag längtar tills mina föräldrar kommer upp till Umeå nästa vecka med flertalet av mina böcker hemifrån – jag längtar framför allt efter att få ställa upp mina fantastiska utgåvor av Tolkien i bokhyllan. Läste tidigare idag att det snart kommer ut ett nytt Tolkien-verk, naturligtvis redigerat av den framlidne Tolkiens son Christopher. Kan vara intressant, men naturligtvis aldrig överträffa det mästerverk som Tolkien gjort sig ett namn med.

Jag promenerar runt i affärer och mina ögon dras obönhörligen till pockethyllan och jag kan knappt lämna affären utan ett nytt fynd i varukorgen.

Jag såg en fullkomligt underbar utgåva av Idioten och Brott och Straff hos en vän för några veckor sen och förfärades vid min egna hemkomst då jag försökte söka efter Dostojevskij i någon av nätbokhandlarna och bara fann pocketversioner. Oavsett om det blir ett jobb på Hströms eller inte ska jag nog bege mig dit i hopp om att finna utgåvor av Dostojevskijs verk som är värda namnet.

Problemet med att vara effektiv och alltid attackera de arbetsuppgifter som gives på en gång, är att det verkar kunna leda till att det blir vissa luckor i aktivitetskalendern.

För att säga det på ett lite tydligare sätt: Jag har lite ont om arbetsuppgifter just precis nu. Vilket är en paradox för att jag har många arbetsuppgifter som väntar i slutet på nästa vecka – men frågan är vad jag ska göra fram tills dess? Idag försöker jag främst att få tag på en person som jag ska intervjua, men hans telefon är tyvärr avstängd. Jag har hittills ringt 11 gånger, och kommer inte att ge upp än på länge!

Nästa vecka kommer i alla fall bli en riktigt rolig utmaning, så jag ser fram emot den – och just nu ser jag fram emot att klockan ska bli 16.00 och jag ska gå hem; för Leifs systrar ska nämligen komma förbi och gratta honom (i förskott). Det är dags att lyxa till det med fika!

Med tanke på hur mycket min mage kurrar just nu, så känns det där fikabrödet så nära, men ändå så, så långt bort…