april13
Till att börja med måste jag bara säga: JAG ÄLSKAR ATT VÅREN ÄR HÄR!
Livet leker här hemma i Märsta och jag påminns varje dag om hur otroligt fina människor som har omgivit mig under hela min uppväxt. Dels min älskade familj, och dels alla mina närmaste nära vänner.
Under alla år som jag har gått i skolan så har jag i princip haft en enda vän i taget - en bästa vän. Just under skoltiden tyckte jag att det var lite tråkigt att bara ha en enda vän, eftersom det innebar att jag inte tillhörde det ”populära” gänget - vilket naturligtvis ledde till mitt självförtroende krympte en aning.
Men nu är jag bara tacksam över att mina vänskaper har sett ut just så. För jag har nämligen alla de bästa vännerna kvar nu – och istället för att ha en bästa vän har jag fem-sex stycken! Och hur många är så lyckligt lottade på vänskapsfronten egentligen?
I onsdags träffade jag den barndomsvän som jag har känt allra längst, Yasmine. När vi var små spenderade vi månader, eller kanske till och med år, till att dansa till antingen Macarena eller M.J:s Scream.
Ungefär såhär såg det ut när vi dansade Macarena…
Vi fikade och uppdaterade varandra om alla spännande saker som händer i våra liv. Eftersom hon har flyttat till Hultsfred och jag har flyttat till Umeå så är det alltid så härligt när vi äntligen får tillfälle att prata av oss! Något som jag älskar med Yasmine är att hon alltid har så charmigt konstiga idéer för sig.
Dagen efter träffade jag Norah, som jag blev riktigt nära vän med i gymnasiet. Hon studerar i Uppsala och har blivit den vän som jag mest diskuterar politik och åsikter med – hon läser freds- och konfliktvetenskap i Uppsala. Det kanske låter torrt, men för någon som är så konflikträdd som jag, är det befriande med en vän som jag kan känna mig så trygg med, att till och med politik känns som ett säkert ämne.
I fredags åt jag lunch med Emelie – som jag blev bästa vän med i högstadiet – och sen åkte vi hem till hennes föräldrar i Sigtuna (och till deras sagolika sjötomt…). Efter att vi skvallrat i timmar om allt och inget kom hennes föräldrar hem och behövde hjälp att göra i ordning inför hennes pappas 60-årskalas som ägde rum dagen efter. Så då sattes vi i arbete!
Jag lärde mig bland annat att skala räkor (som man kanske egentligen redan borde kunna i min ålder…), göra laxrosor och rulla in plastbestick i servetter på ett snyggt sätt. Jag tror att vi förberedde inför festen i fyra timmar! Efteråt blev det några glas vin med min fina Emelie och hennes mamma. Det var verkligen roligt att få prata med hennes mamma också – för jag har varit så mycket hemma hos dem under mitt liv, att de nästan känns som min andra familj. Jag blev lycklig över att se dem lyckliga, för jag har varit med under svåra, mörka tider i deras liv. När Emelies storebror Jonas dog för tio år sen (hur kan det vara så längesen när det känns som igår?) gick alla deras hjärtan sönder, medan jag såg på – och det värkte verkligen i mitt. Därför rann det istället tårar av glädje på mina kinder när hennes mamma berättade om hur hon äntligen funnit lugnet.
Som om inte alla dessa fantastiska dagar (och vänner!) vore nog var det dags att fira världens bästa systers födelsedag på lördagen.
Det såg ut ungefär såhär:
Efter en liten intim förfest hemma hos Ellinor (i mitten på andra bilden) bar det iväg till Birger Jarl i Uppsala. Och jäklar vad vi skakade rumpa där! Jag tror att vi befann oss på dansgolvet konstant från att vi kom dit kring klockan elva till strax innan stängning klockan tre. Det kan förklara varför alla knappt kunde gå när vi kom ut därifrån…
Jag hade turligt nog med mig ett par Converse så att jag kunde lindra mina stackars fötters smärta snabbt, medan både Therese och Ellinor hade så ont att de var tvungna att ta av sig sina skor och gå utan dem. Eftersom vi inte heller hittar särskilt bra i Uppsala vandrade vi då omkring där mitt i natten, på jakt efter Max, medan de båda skolösa med jämna mellanrum skrek ut sin smärta – som nu hade en ny källa: nämligen allt grus på marken.
Det var sjukt skoj! Det var nästan det roligaste på hela kvällen – och jag vet inte vad jag tänkte när jag försökte övertala Therese att använda min ena sko, så att vi båda fick ont i en fot var, istället för att hon skulle få ont i båda sina… Någon underlig variant av syskonkärlek kanske? Hur som helst så lyckades vi hitta till Max, och sen få skjuts hem från Daniel (rena rama räddaren i nöden!) klockan fem på morgonen. Är det fest så är det fest!
(jag har för övrigt lånat korten från min älskade systers blogg)
Det var dock i söndags som Therese egentligen fyllde år. Så då bakade jag en tårta till henne på morgonen, för att hon och Daniel sen skulle komma hem till oss och äta tacos. Vi tittade även på en heminspelad film från när jag och Therese var små… Charmigt men pinsamt, kan jag säga att det var. Framför allt mitt fyraåriga jags kommentar: ”Mamma, mamma, filma min rumpa!” var extra skrattväckande. Redan då visste jag att det var kroppsdelen som jag skulle komma att bli mest nöjd med i mitt vuxna liv.
Min fina storasyster ska jag träffa redan imorgon igen – det vankas Super Mario Galaxy, men framför allt att njuta av det fantastiska vårvädret! Luften doftar på ett helt annat sätt nu – det känns som att jag inte upplevt denna friskhet på åratal.
Och idag har jag lyckats träffa inte mindre än två fantastiska vänner.
Jag blev hämtad av Asmira (som jag umgicks med precis varenda dag i mellanstadiet) klockan tolv i hennes fina bil. Jag har inte träffat henne sen hon både flyttat hemifrån, skaffat körkort och köpt bil så det var verkligen roligt att dels få se hennes lägenhet, och dels få en provtur i hennes bil.
Extra roligt var det att hennes bil precis såg ut att vara Bettans lillasyrra!
Vi passade även på att kolla på Saw VI… Vi såg nämligen fyran tillsammans på bio för några år sen, och tänkte fortsätta med den trenden. Så vi spenderade med andra ord två timmar av eftermiddagen åt att skrika av äckel… Det är intressant hur så konstiga saker kan vara så roliga. Sen tog vi en promenad i solskenet och jag kände mig som en skiva som börjat hacka, med tanke på hur mycket jag pratade om hur härligt vädret är. Men det får man göra när man har sommarabstinens, eller hur?
Till sist hälsade jag på finfina Petra (som måste se till att skaffa sig en WordPressblogg, så att hon enkelt kan blogga med sin iPhone!). Först och främst så myste jag med världens bästa kissekatt Smirre i en halvtimme. Jag var rädd att han inte skulle komma ihåg mig eftersom det var så pass längesen jag träffade honom, men när jag knappt kom in i hallen för att han ville bli klappad av mig, så kände jag mig lugnad. Min kärlek är fortfarande besvarad!
Han är väl för söt?
Sen spenderade vi tiden som vi alltid brukar – med att titta på roliga Youtubeklipp och prata om livet. Visst är det så äkta vänskap är? Den är opretentiös och enkel. Lättsam och rolig. Det var dock något som var lite annorlunda med kvällen… Nämligen att vi hade sällskap av en tredje person! Petras själsfrände har ju flyttat in hos henne nu! Kärlek.
Och inte att förglömma: alla dessa dagar har naturligtvis även förgyllts av att vara hemma hos mina föräldrar. Imorgon firar de att de varit gifta i 25 år. Visst är väl kärlek någonting alldeles magiskt? Det ska vi sannerligen skåla för på fredag!
Nu sitter jag här vid deras dator, som är så oförskämt långsam att den är nostalgiskt charmig, och väntar på att min hjälte ska jobba färdigt för kvällen. Min själ känner sig, trots alla mina vänner, lite ensam efter de här dagarna hemma, eftersom jag knappt haft möjlighet att prata med han som betyder allra mest. Och utan hans röst blir mitt liv lite tommare. Just därför har jag ägnat kvällen åt att bestämma vad han ska få i födelsedagspresent…
