Poängen för praktiken är inlagda, vilket innebär att det är dags att ansöka om att få ta ut min examen!

Jag är för övrigt bitter över att jag bara har G i betyg på de två första kurserna, för jag hade 50/50 – G på hälften och VG på andra hälften, vilket tyvärr blir ett G på kursen totalt. C:et på kandidatkursen i litteratur svider också… Samtliga B:n känns däremot som riktiga segrar för att jag inte vet någon som lyckades kamma hem A:n på litteraturkurserna.

Värt att nämnas:

Jag har klarat hela utbildningen utan en enda omtenta. En del av mig känner mig stolt över det, medan en annan del av mig hela tiden har sett det som en självklarhet - failure has not been an option. 

Sista dagen på praktiken är avklarad och praktikrapporten är redan inskickad. Med andra ord så är jag härmed en kulturvetare (eller det kanske inte räknas förrän man har examensbeviset i handen?).

Underligt nog så känner jag mig inte så upprymd och glad som jag trodde att jag skulle känna mig. Helt plötsligt så måste jag börja oroa mig för om jag verkligen kommer in på utbildningen i höst (som jag i princip har intalat mig själv om att jag kommer göra hur lätt som helst), helt plötsligt måste jag börja engagera mig i de sista detaljerna i lägenheten så att den blir färdig någon gång (det är enklare att skjuta upp saker man borde göra när man har något annat som åtminstone är viktigare)… 

Kanske befinner jag mig i någon slags bubbla av förvirring för tillfället bara? När det sjunkit in känns det kanske bättre? (…eller när PMS:en börjar sjunka tillbaka…)

Ikväll är det i alla fall dags för stor släktträff på Leifs biologiska fars sida. Spännande och skrämmande på samma gång – man vill ju göra ett så gott intryck som bara är möjligt.

Följande mail skickade jag tidigare iväg till några av våra svenska representanter i EU-parlamentet inför kvällens röstning gällande det så kallade telekompaketet:

”Hej!
 
Jag skriver detta mail med anledning av omröstningen angående telekompaketet som ska ske ikväll. Jag vill be dig att rösta för att ta med tillägg 138 (som nu kallas för tillägg 46) för att inte det fria Internet ska förstöras!
 
Det må vara ett skräckscenario som har målats upp, där möjligheten finns att telekombranschen och Internetleverantörerna ska kunna konkurrera med varandra likt kabeltv, genom att erbjuda den ena eller andra tjänsten – t.ex. att en leverantör erbjuder Wikipedia, medan en annan erbjuder Spotify. Jag hoppas i varje fall att det är ett skräckscenario – men om inte 138:an inkluderas i telekompaketet kan det tyvärr bli verklighet.
 
Våra rättigheter har blivit kränkta tillräckligt de senaste månaderna i Sverige, på grund av FRA, IPRED och den nya datalagringslagen… Det räcker nu. Det är dags för politikerna i EU att inse att Internet är en enormt stor maktfaktor i samhället – och i samma sekund som ett telekompaket utan 138:an antas, så kommer företagen att få den makten över medborgarna. Det närmaste exemplet som ligger till hands är bland annat Kina och deras reglerade Internet, som inte tillåter landets medborgarna att få utblick i resten av omvärlden, utan blir manipulerade från högre ort, genom enligt dem godkända, manipulativa sidor.
 
Jag bryr mig enormt mycket om Internetfrågor, för att Internet har blivit en så otroligt naturlig del av mitt liv, och hela min generation. Vi pluggar med hjälp av internet, vi lär oss, vi roar oss, vi kommunicerar, vi håller kontakten, vi föder vår nyfikenhet, vi föder vår kreativitet, vi hittar våra likar, vi debatterar, vi diskuterar, vi håller oss ajour med vad som händer runt om i världen.
 
Jag har läst Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet i tre års tid, och har lärt mig vikten av kultur i människors liv och vardag. Internet är en kultur som den europeiska befolkningen inte kan, och framför allt inte bör, leva utan. Det kan i vissa sammanhang vara svårt att argumentera emot ett fritt Internets vikt i relation till andra mänskliga rättigheter som exempelvis tak över huvudet, men om man istället ställer det i relation till den enorma kunskapsmängd som finns på Internet… Har inte alla människor rätt till kunskap? En mänsklig rättighet är skolgång. Har inte alla människor rätt till yttrande-, åsikts- och tryckfrihet? Alla dessa tre är mänskliga rättigheter – varpå Internet är det bästa forumet sedan tidernas begynnelse för att dessa rättigheter ska kunna nyttjas.
 
Bara bloggvärlden är ett utmärkt exempel på den enorma makt och inflytande som Internet har – att ge bort den makten till stora företag med en ekonomisk agenda är att ta död på, inte bara det fria Internet, utan den fria europeiska människan.
 
Med andra ord, vill jag verkligen böna och be dig om att inte kränka mina och alla mina medmänniskors mänskliga rättigheter, genom att rösta igenom 138:an.
 
Med vänliga hälsningar,
 
Mikaela Pettersson”

Och titta vad jag finner på Aftonbladet nu: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4960421.ab

En seger för nätintegriteten!

Idag har jag med mig frilanstelefonen hem för att jag måste ringa några samtal efter ordinarie arbetstid. Bland annat ett till trummisen i Jorn… Nämnda trummis verkar dock ha mobilen avstängd, så det blir inte så mycket av med det.

Jag har dock hunnit prata kultur med MADE-festivalens curator, som var en väldigt intressant person. Jag kände, när jag pratade med henne, att jag har gått precis rätt utbildning och även fått rätt praktik. Jag har läst Kulturvetarlinjen och delar hennes fascination och beundran inför kulturens förmåga att tangera den mänskliga verkligheten på ett förståeligt, men samtidigt abstrakt sätt. Framför allt delar jag hennes övertygelse om kulturens vikt i det mänskliga livet, för att  skapa medvetenhet och insikt.

Jag praktiserar på en nöjestidning och får dels mitt skvallerintresse och kändisintresse uppfyllt med några intervjuer i veckan, samtidigt som jag får möjlighet att prata med otroligt intressanta personer, som denna curator. På onsdag ska jag springa förbi Norrlandsoperan och fotografera henne också, för bilder är minst lika viktiga som texter i en tidning – en kunskap som jag hittills har fått på praktiken (tillsammans med mycket annat som främst består av personlig utveckling, gällande mod och ansvarsfullhet).

För övrigt:

Härligt att få respons på piratinlägget. Att bekänna politiska åsikter är alltid en känslig fråga – men att till och med få en kommentar från partiets ordförande visar på det engagemang som partiet står för. Ett engagemang som jag delar.

Kan någon förklara för mig hur det kommer sig att jag imorse tyckte att det kändes fullkomligt fruktansvärt att gå till tidningen – när den känslan sen totalt vände om när jag kom dit?

Jag skyller på hormonerna. Man vet aldrig vad de hittar på!

Idag har jag i alla fall pratat med Lina Hedlund från Alcazar, och hon var jättetrevlig. Tror att det blev en lite halvtrevlig artikel om deras kommande spelning på brännbollsyran. Det känns ganska självgott att sitta här och skriva att jag tycker att mina artiklar blev bra, men det handlar om att jag känner mig nöjd med genomförandet av den uppgift som givits mig. Vilket jag måste göra efter att ha läst om artiklarna tusen gånger och ändrat en bokstav eller två…

Jag skriver ju av naturliga skäl inga djuplodande och kritiskt granskande artiklar, utan känner mig nöjd när jag anser att jag har hittat en bra attityd i mina nöjesartiklar.

Om jag inte säger till mig själv att artikeln är bra så kommer jag aldrig kunna sluta korrekturläsa den. Och då blir ju självklart ingenting mer gjort än att jag bara sitter och läser, läser, läser.

För övrigt så känns det som att jag borde hålla mig borta från tangenterna tills vidare för kvällen, då jag är så otroligt hungrig. Tror att alla mina hjärnceller ligger och halvsvälter i någon hjärnvindling. Det problemet kommer snart att åtgärdas dock – jag och Leif ska nog gå och käka nachotallrik på Stars, för gamla goda tiders skull.

Jag ska faktiskt ha ett möte på Stars imorgon förresten! Med ”Galleria-Mia”. Eftersom jag ska ha mötet klockan tio imogon förmiddag, så har jag med mig superkameran hem, för att ha den redo imorgon. Värsta reportern, inte sant?

Update ang. min kommande vecka:

- På måndag ska jag ha en telefonintervju med Jimmy Jay från H.E.A.T.
- På tisdag ska jag följa med matpatrullen till Balder för att testa lite mat.
- På onsdag kommer någon från Alcazar att ringa mig för en telefonintervju.
- På torsdag åker jag hem över påsk (och för min systers födelsedagsfirande).

Phew! Annat som gör mig extra glad idag:

- På annandag påsk ska jag göra ett reportage om lågkultur som möter högkultur, i egenskap av min kommande kulturvetarexamen – det kan nog bli en intressant diskussion och artikel om jag får som jag vill.
- Det finns en chans att jag får spela i brännbollsyran med tidningens lag! Hoppas, hoppas!

Nu är dock inte det ovanstående det mest intressanta, utan det faktum att det är helg nu! En helg som kommer att bjuda på mycket äventyr. Det börjar med att vi  ikväll åker till Gräsmyr för att fira Leifs syster Thereses födelsedag (och vi har köpt världens bästa present till henne…), och hämtar samtidigt hans pappas bil som ska få äran att köra oss ända ner till Sundsvall imorgon.

Det enda problemet jag har för tillfället är att jag inte riktigt vet när jag ska hinna sova? Det finns nämligen ett par tunga ögonlock som inte är lika exalterade över den här planeringen som jag skulle vilja att de var…

För övrigt drar jag mitt strå till Välkommen-stacken också genom att vakta Leifs telefon – om den ringer, då är det jag som svarar!

Dagens bästa: att jag har överlevt min första vecka ute i verkligheten.

Dagens sämsta: Glasterrorismen i kycklingen. Ehm… Och fortfarande IPRED.

…Eller jag kanske snarare borde skriva: ”I’ve got the access!”. Jag har med andra ord äntligen fått min nyckelbricka till redaktionen, så att jag slipper be någon i växeln ringa till chiefen varje gång jag ska in (dvs. på morgonen, på lunchen, efter eventuella ärenden).

Därtill har jag ägnat förmiddagen åt att bekanta mig med en systemkamera, för att själv kunna ta lite foton under intervjuer, istället för att ständigt dra runt på en fotograf – det kan ju vara smart att spara till vissa större jobb och intervjuer. Jag börjar bli haj på att ta detaljbilder, men jag vete tusan hur den kunskapen ska kunna hjälpa mig i intervjusituationer.

Annars då?

Dagen har bjudit på en intervju och omvandlandet av denna intervju till en artikel för en annonsbilaga, som UmeåC ger ut, som heter CentrumNytt - artikeln handlar bland annat om det kommande sommararrangemanget Sommar i City.

Det känns som att jag börjar få ganska bra koll på vad som händer här i stan – som en och annan infödd.

Jag förstår inte hur folk klarar det. Hur de klarar att ha heltidsjobb och på samma gång ha ett fungerande socialt liv, och framför allt kärleksliv. Jag känner mig dränerad på energi efter bara tre dagars arbete - och jag har lyxen att börja kl. 09.00 och sluta kl. 16.00. Det är förvisso riktigt roligt att arbeta på tidningen, och jag känner redan att jag har utvecklats en hel del – från att ha behövts bli pushad för att ringa några samtal igår, har jag i princip suttit i telefonen hela dagen, utan några som helst bekymmer.

Det jag längtar efter är dock att ha tid och ork att vara med Leif. När jag kommer hem och vi har ätit middag kan jag inte göra annat än att sova några timmar (ja ja, ett sätt att undvika trötthet är att gå och lägga sig tidigare, men det är en förändring som är svår att göra på studs), för att sen kunna vara med min kära sambo. Men igår till exempel, då var ju han tvungen att jobba på kvällen, vilket jag också hjälpte till med, vilket ledde till sängdags vid kl. 03.00 ungefär.

Det är både spännande och skrämmande på samma gång.

Vårt förhållande och våra liv håller på att förändras så radikalt från vad vi är vana vid. Vi är vana vid att kunna vara uppe hela nätterna och prata i timmar jämnt, men jag är rädd att det blir svårare och svårare att hålla den underbara traditionen vid liv. Det är fullkomligt fantastiskt hur bra det går för Välkommen just nu, och det är en framgång som Leif verkligen förtjänar och jag tycker personligen att det är roligt att göra något annat än att läsa olika böcker och teorier hela tiden – att verkligen göra något handfast som mynnar ut i något annat än bara ett betyg.

…Mitt tvåsidiga påskpryluppslag publicerades till exempel i Bil&Bostad idag. Ett väldigt, väldigt litet steg för mänskligheten kanske, men ett roligt steg för mig.

Nu ska vi dock gå och lägga oss och verkligen prata och vara nära - med tanke på att vi båda har hunnit ta en tupplur under dagen så är vi ganska pigga, och har äntligen en chans att bara få vara med varandra. Det är ju faktiskt det som är det allra bästa jag vet.

Dagens bästa: Kombinationen mat från Mias, Big Bang Theory, godis, Star Wars och Leif.

Dagens sämsta: IPRED-lagen.

Morgonen började lagom motiverande med en hel del magont, och därmed följande beslutsångesten: kan jag verkligen sjukanmäla mig andra dagen? Jag bestämde mig för att kämpa emot de fysiska hindren och begav mig till praktikplatsen på den lokala nöjestidningen, och försökte hålla god min den första timmen. Sedan fick jag alldeles för mycket att göra för att ens hinna reflektera över eventuellt magont, så smärtan försvann av bara farten.

Efter lunch började chiefen, som vi kan kalla honom, propsa på att jag skulle ringa Björn Rosenström för en kort ”Hallå där, du som ska spela på brännbollsyran…”-intervju. Igår sa jag att jag ville vänta med telefonintervjuer och andra samtal fram tills dess att ett rum, som är mer avskilt än själva redaktionen, skulle bli tillgängligt för mig. Jag var tillräckligt nervös inför att göra alla samtal redan, så det skulle definitivt underlätta att åtminstone kunna göra dem i lugn och ro – fast som gammal telefonförsäljare så sitter det väl i ryggraden att prata med vem som helst, om vad som helst.

Chiefen såg då till så att en av de som jobbar på Apberget, i samma lokaler som oss, öppnade upp sitt låsta datorrum (där det ännu inte finns några datorer, men en hel del larm inför ankomsterna av datorerna) för att jag skulle kunna sitta där inne. Och då var det igång…

Först och främst upptäcker jag att jag glömt numret till Björn Rosenström ute vid min arbetsplats, och försöker febrilt tänka ut en plan för hur jag ska lösa det problemet, utan att kvinnan från Apberget ska behöva öppna den låsta och larmade dörren för mig igen. Jag öppnar dörren och försöker försynt ropa ut till de andra praktikanterna för att be dem hjälpa mig, men de hör mig inte, varpå jag lägger ett block i dörröppningen och springer till min dator. Just när jag börjar skriva ner numret börjar det pipa…

Eftersom ett telefonnummer inte tar särskilt lång tid att skriva försöker jag febrilt skriva ner de sista siffrorna, men innan jag hinner återvända till rummet – och på så vis stänga av larmet – kommer chiefen utspringandes från sitt kontor och Apbergaren utspringandes från sitt, varpå jag tafatt försöker förklara att jag råkade glömma telefonnumret…

Väl tillbaka i det larmade rummet upptäcker jag till min fasa att jag nu har glömt en annan vital sak – en penna! Jag tog med mig pennan till min dator när jag sprang för att skriva ner numret, men lämnade kvar den där då kalabaliken bröt ut vid larmets ljudande. Den här gången öppnar jag dörren och ropar högt och tydligt till de andra praktikanterna som, tack och lov, hör mig. När jag fått en penna eskorterad till mig tar jag ett djupt andetag, och ska börja ringa runt (för jag skulle även ringa och boka ett möte med flertalet andra engagerade i brännbollsyran och festligheterna kring den).

Första numret jag ringer ska påstodligen gå till IKSU:s växel, där en viss brännbollsgeneral ska hålla till – men jag får enbart höra ljudet av hänvisningstoner, dvs. numret finns inte. Jag ringer till en annan person, men kommer fram till någon vid namn Carola, som uppenbarligen inte har en aning om vad jag talar om, när jag säger vart jag ringer ifrån och varför. Tredje numret jag ringer, till Björn Rosenström, leder till Brottsoffermyndigheten. Jag ringer alla nummer två gånger, för att försäkra mig om att jag verkligen slagit rätt. Ja, det nummer som jag har till Björn Rosenström verkar tydligen gå till Brottsoffermyndighetens telefonsvarare…

Uppgiven och ganska less beger jag mig till chiefen och säger att samtliga nummer måste vara felaktiga. Då skruvar han lite på sig och säger att han visst glömt säga att man måste slå en nolla, innan själva telefonnumret. Hur den lilla förändringen nu än kan få Björn Rosenströms mobilnummer till att kopplas till Brottsoffermyndigheten, det har jag inte en aning om.

Tillbaka vid min dator känner jag ett behov av att varva ner innan jag börjar med samtalen igen, då de senaste väldigt förvirrande minuterna varit ganska påfrestande. Jag väljer att arbeta på mina frågor till bl.a. H.E.A.T. och andra medverkande i festivalen tills klockan slår 14.30 – då går nämligen en av skribenterna/redaktörerna på tidningen hem, vilket innebär att jag kan låna hans kontor för att ringa mina samtal – och slippa den larmade dörren.

Som prick över i:et glömmer jag naturligtvis några telefonnummer när jag går in i det rummet också – men de är åtminstone enkla att gå ut och hämta. Dock är väl mina ständiga minnesluckor en mindre indikation på vilken nivå av stress och nervositet jag kände över att ringa dessa samtal (och inte blev det bättre av att precis allting redan gått fel en gång).

Det första samtalet ledde denna gång till IKSU:s telefonsvarare, vilket innebär att jag åtminstone kommit rätt, men jag fick tyvärr inte tag i brännbollsgeneralen. Nästa samtal kommer fram och leder till ett bokat lunchmöte imorgon på en lunchrestaurang mitt i stan – det ska bli spännande! Och det tredje samtalet… leder denna gång inte till Brottsoffermyndigheten utan till en man med göteborgsdialekt som säger ”Tjena, det är Björn”.

Och det är dessutom rätt Björn. Phew! Vilken lättnadens suck jag drog när det samtalet över, som för övrigt varade i 11 minuter. En trevlig och pratglad karl verkar han vara, och jag känner mig riktigt sugen att själv gå och se hans och Det Jävla Bandets spelning på Yranfredagen – det enda tråkiga är att intervjun med honom inte ska få så stor plats i tidningen, så jag kan knappt ta med hälften av vad vi pratade om. Han hade en härlig inställning och verkade verkligen se fram emot att spela här, och den positiva energin är det alltid nyttigt att ta tillvara på (trots den hätska nätdebatten ang. hans sexistiska låttexter…).

Sista timmen av arbetsdagen spenderades därför till att skriva ner nämnda intervju och försöka få någon fason på både längd, språk och attityd. Så, med andra ord, slutet gott, allting gott – men vissa dagar kan man ju alltid önska gick lite bättre.

Vi får se vad morgondagen har förberett för mig. Denna kväll ska däremot ägnas åt att ta det lugnt – och att försöka att inte tänka på allt som ska göras och hur det borde göras (vilket skrivandet av detta blogginlägg inte direkt gör lättare). Tyvärr så måste Leif jobba ett tag nu, så jag är övergiven… Med dessa hektiska dagar hade det ju varit ganska skönt att bara kunna vara med varandra på kvällen.

Jag vet åtminstone att jag definitivt kan koppla bort jobbet i helgen då vi drar till Sundsvall för IKEA, casino och cykelköpande!

Första dagen på praktiken är nu avklarad (liksom en söndag som i princip fullkomligt spenderades nere i tvättstugan, samt en lördag med magnatfödelsedagsfirande). Som första uppgift fick jag leta reda på roliga prylar att göra ett pryluppslag på inför påsk, i Bil&Bostad. Det låter förmodligen som en ganska passande uppgift för en nykläckt praktikant, men det faktum att jag fick sätta igång med detta utan att ens ha träffat chefredaktören, och med bara en-två timmar på mig… Så kändes det ganska viktigt och ansvarsfullt.

Bluebox hade för övrigt de överdrivet roligaste påskprylarna – som till exempel en äggklocka som spelar olika låtar beroende på hur hårdkokt ägget är…

När chefredaktören senare äntrade redaktionen hade vi en ”briefing” (efter en väldigt trevlig lunch tillsammans där diverse dieter och även existentialismen hann avhandlas), där det visade sig att jag till stor del kommer att ansvara för en bilaga i tidningen, som ska handla om den kommande brännbollsyran.

Jag ska bl.a. göra intervjuer med H.E.A.T och Björn Rosenström , samt det legendariska brännbollslaget Pyroman på plan. Jag kommer även att ha kontakt med IKSU:s brännbollsredaktör för att få närmare information om planerna för yran och också prata med en av arrangörerna för Nordic Rock-festivalen. Dagen har ägnats åt att göra efterforskningar på nämnda artister och spåna fram lite frågor till intervjuerna.

Som vuxen och som nästan färdigutbildad kulturvetare vill jag kalla min första dag ett spännande första steg in i tidnings- och kulturvärlden, där jag får chansen att få ett smakprov på hur en kommande framtid ser ut – med mycket eget ansvar, många bollar i luften och varierande arbetsuppgifter.

För att istället göra en betraktelse ur en 20-årings synvinkel som just fått veta att hon ska få intervjua kändisar… kan jag även säga att det känns riktigt roligt, mycket bara för att kontoret påminner väldigt mycket om Lauren och Whitneys praktiksituation i de tidiga säsongerna av The Hills. Jag sitter förvisso inte inne i en garderob… Det må vara en pubertal och barnslig betraktelse – men man ska ju ha barnasinnet kvar, inte sant?

Okej, okej. Ibland måste man acceptera sina sämre sidor också… Jag hade storslagna planer på att föda min blivande make med amerikanska pannkakor och slet i köket – med ett resultat som inte riktigt var lika storslaget som planerna. Jag ger mig själv pluspoäng för att jag dukade upp det väldigt fint, tände ljus och verkligen försökte, men pannkakorna blev inte så jättegoda… De var lite småsmetiga i mitten, fastän jag även ställt in dem i ugnen i fem minuter på 150 grader efter stekningen. För att inte vara alltför hård mot mig själv kan jag även ge mig själv poäng för att de var himla fina; gyllenbruna och runda i formen.

För att väga upp detta misslyckande har jag däremot skrivit klart min tenta i Kultur, estetik och media. Det känns riktigt bra – och dessutom viktigare än att kunna laga amerikanska pannkakor. Jag kan inte uttala mig angående om det är ett av mina bästa verk direkt – det kommer imorgon när jag läser igenom den och letar efter eventuella felaktigheter. När man har varit så insnöad i sitt skrivande som jag har varit de senaste timmarna finns det ingen mening med att försöka läsa igenom den redan nu, för jag är förmodligen förblindad. Så nu är jag ledig!

Nu är det bara Leif som har sitt jobb kvar ända in på småtimmarna… Det är bara att hålla tummarna för att det går vägen – men det tror jag verkligen att det gör också.

Den mest aktuella frågan för tillfället är därmed: vad ska jag göra nu?

Jag har packat ner allting som finns i bokhyllorna i vardagsrummet i kartonger, jag har städat ur Narnia, jag har lagat mat, jag har skrivit min tenta… Det står förvisso en disk i köket som väntar på mig, men det finns gränser för hur duktig man kan vara på en dag, inte sant? Så nu vill jag ju hitta på något roligt!

Jag har sett alla avsnitt av Gossip girl som finns, vilket i princip är den enda serien som jag tittar på utan Leif… Så serietittande är uteslutet. Förutom möjligen att titta på lite 21 Jump Street, men jag har råkat packa ner den DVD-boxen i en kartong också, i väntan på de nya bokhyllorna. Fråga mig inte hur jag tänkte när jag gjorde det…

Efter den småskaliga pannkaksmiddagen börjar det kurra lite i magen, så jag kanske bör ge mig ut i köket på ett toastäventyr? Småfranska, ost och salsasås… Mmm…

Läsningen är överstökad, så nu väntar endast skrivandet av tentan – vilket jag har planer på att skjuta upp till morgondagen. Det känns som att jag har en ganska tydlig bild av hur detta skrivande ska läggas upp dessutom, så jag har en bra känsla. Nästan så att jag har en lite för bra känsla inför tentan, det ska väl inte kännas så här bra? Det är väl meningen att ångesten och stressen ska förfölja en dygnet runt, eller?

Vi får väl se hur känslan gestaltar sig imorgon, då skrivandet, som sagt, ska sättas igång.

Just nu funderar jag på om jag ska försöka vara en duktig sambo och diska medan arbetsmyran Leif sitter som klistrad framför sin programmering…

Eller vem försöker jag lura? Jag är ALLTID en duktig sambo.

Medan Leif håller på att tjafsa med olika banker (för att få det absolut bästa lånet till våra vrålsnygga nya möbler som vi ska investera i) börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp mitt tentaskrivande längre.

Det är dags för mig att ta mig i kragen och läsa Baudrillards text ”Massorna: Det socialas implosion i medierna” ungefär tretusen gånger tills dess att jag förstår den. Därefter skumläsa igenom Benjamins ”Konstverket i reproduktionsåldern” för att finna vissa stycken att blicka ut mot.

Min huvudtext för tentan kommer att vara favoriterna Arendt ”Responsibility and Judgement” samt Sartres ”Existentialismen är en humanism”. Den existentiella ångesten står mig upp i halsen för tillfället – men samtidigt, hur ska man annars veta att man lever?

Som min gode vän Dorottya nyligen sa till mig på Facebook: ”Existentiell ångest, man vaknar och somnar med den ungefär”. That’s just the way it is.

Mål för dagen då? Det kan ju alltid vara positivt att vara lite realistisk. Det får nog vara att läsa Baudrillards text och verkligen försöka förstå den ordentligt – så att den förståelsen får ligga och rulla runt med Sartre och Arendt i min hjärna, tills det är dags att skriva ner några resultat av ett digert tankearbete. Det kan nog bli riktigt bra, det här.

Det är öööööver nuuuu
Men jag kommer ihåg alla dagar med diiiig
Dom är ööööver nuuuu

Vad är det då som är över?

Min tid på Stockholms Universitet naturligtvis! Sista lektionen är avklarad!

Nästa gång jag sätter min fot på de gröna markerna, med de stora husen med all världens arkitekturdesign kommer det vara av nostalgiska skäl – kanske för att ge Leif en tour på platsen där jag spenderat de senaste tre åren av mitt liv, och där jag har lärt mig så mycket. Inte bara i de ämnen jag har studerat, utan om livet i allmänhet.

Jag har lärt mig att klara mig själv, att kunna vara ensam och trivas med det, att kunna träffa nya människor utan att hacka tänder av nervositet, och jag har fått insikter om samhället och mänskligheten i stort  - kunskaper som jag nu inte kan föreställa mig att vara utan.

Den person som gick in på universitet, en höst för tre år sedan, är en helt annan person än den som gick därifrån idag, en solig vårdag - med ett leende på läpparna, och med en lysande framtid framför sig.

Häromdagen pratade jag med en kurskamrat, som berättade att en vän hade sagt till henne att Stockholms Universitets examenbevis är ett vackert papper med guldig text… Låter inte det som något att rama in?

Jag blev så otroligt nyfiken på hur detta examensbevis kan tänkas se ut att jag försökte googla det, men fann ingenting – så jag får leva med min nyfikenhet i några månader till, fram tills dess att jag får titta på mitt alldeles egna examensbevis.

Idag har jag i alla fall skrivit klart mina anteckningar från alla de sista texterna, nämnda sista texter är färdiglästa för flera dagar sedan, och imorgon väntar den allra sista lektionen – och därefter en enda hemtenta till. Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att inte ha något som jag ”borde” göra, vilket ju är en konstant känsla då man studerar.

Det finns alltid något att läsa, något att skriva, något att läsa igen, något att göra i förväg, något att göra mer efterforskningar om… Hur ser livet ut när det inte längre är så? Då man har en arbetsdag som helt sonika tar slut klockan 16.00 och som därefter lämnar kvällen fri? Det är en av de många saker som jag ser fram emot att utforska under min kommande praktik.

Snart, snart…

Jag känner mig lite som alla mina klasskamrater under sista terminen på gymnasiet (som varje dag räknade ner fram tills studenten) – jag tyckte att de var ganska fåniga som såg det som en så stor sak, men jag har i nuläget förvandlats till samma nedräknande, ivriga, längtande människa, som inte vill annat än att säga ”jag har tagit examen” - fastän jag hoppar direkt vidare till universitetet i Umeå.