Med tanke på hur fort jag plöjde igenom den andra boken, och är mer än nyfiken på vad som kommer i den tredje, så har nog Twilight lyckats koppla ett grepp om mig som jag inte trodde skulle komma.

Det känns särskilt spännande att börja med den tredje delen, just för att jag ju vetat vad som ska hända i de två första efter att ha sett filmerna. Så nu är mina förväntningar tomma men höga.

Jag blir dock fortfarande illamående varje gång Bella behandlas som en liten hjälplös fågelunge – förvisso är hon väl hjälplös mot vampyrer, men det borde inte behöva betyda att hon ska lyftas runt som en liten docka av sin omåttligt mycket starkare andre hälft. Man kan ju tycka att hon borde klara av att hoppa upp i en pickup, sätta sig i soffan och andra fullkomligt triviala ting på egen hand…

Jag väntar med mitt fullständiga utlåtande tills jag läst samtliga fyra delar…

Men jag kan säga följande: Twilight är definitivt mer välskriven än House of night vilket är uppfriskande, Bella verkar flåsa mest hela tiden och vara fullkomligt hjälplös som ett barn vilket är avskräckande, passionen och kärleken är emellanåt naiv men ändå fin.

Precis som jag fruktade så var de ilskna blinkningarna och det mystiska brummandet på mitt kontor igår ett tecken på att något var på gång. Imorse hände det nämligen igen – men denna gång med full kraft.

Alla lampor och monitorn blixtrade som om de skulle explodera, samtidigt som ett högt transformatorljud ekade ut från mitt rum in till både Kristoffers och Leifs kontor. Ett litet skrik undslapp min mun, medan datorerna slocknade en efter en.

Ljudet tystnade och lamporna återgick till att lysa som vanligt efter bara några ögonblick. Men skräcken höll sig kvar; tänk om datorerna gått sönder? Vi försökte febrilt väcka liv i Leifs dator igen, men det enda som hände var att dess blå lampa lyste i några sekunder, för att därefter slockna.

Vi testade alla kontakter i väggarna som fanns tillgängliga, i hopp om att det skulle vara dem det var fel på – och inte datorn i sig. På det kanske fjärde försöket startade äntligen datorn upp, och brummade på ett välbekant sätt. Vaktmästaren var lika förbryllad som oss när vi berättade vad som hänt – och likaså elektrikern när även han anlände.

De undersökte alla kablar, alla proppar, allt de kunde tänka sig utan att hitta något fel. Förrän de fann en centralkabel som var en aning lös, och efter att de skruvat in den började allting fungera igen… Vi är dock fortfarande inte helt säkra på att faran är över redan. Kanske försvann problemen bara av en slump?

Igår var det ju bara strömstörningar under åtskilda tidsperioder… Så resten av dagen arbetade vi med andan i halsen. Allt för lite extra spänning på kontoret!

Det allra läskigaste under hela dagen var dock när vaktmästaren började gräva i ett eluttag som hade 400V i sig (istället för 230V) med fingrarna… Jag var beredd att ringa ambulans, eller rentav bevittna en död. Tack och lov gick det bra! Inga dödsfall på kontoret idag, phew.

I väntan på att Leif ska göra färdigt några sista detaljer innan vi kan lämna kontoret för dagen, så gjorde jag ett personlighetstest på Jobb24. Syftet med testet ska visst vara att visa den testade vilka styrkor denne har i arbetslivet, och även vad som skulle kunna (och borde) förbättras.

Mitt resultat ser ut såhär:

Personligen tycker jag faktiskt att det stämmer in riktigt bra. Det är alltid svårt att se mina egna positiva sidor, som att jag eventuellt bidrar till ett positivt arbetsklimat, men det är ju bara att hoppas att det stämmer. Att jag tycker att testet stämmer baserar jag snarare på vilka nackdelar/utvecklingsområden som nämns, bl.a. att jag är i behov av trygghet och stabilitet, vilket ibland kan komma ivägen för mina karriärmöjligheter, och att jag handlar självständigt och säkert inom det jag är bäst på, medan jag är rädd av mig utanför ”specialistområdet” och gärna ber andra om mycket hjälp.

Topp 3 egenskaper som jag hoppas stämmer:

1. Att jag kan hjälpa andra att utveckla sina idéer
2. Att jag har lätt för att komma i kontakt med andra och föra livfulla samtal
3. Att jag är ansvarsfull inom de områden som jag är duktig på

Vem kunde ana att arbete på kontor kan vara farligt?

När jag kom till jobbet imorse så blixtrade min monitor till i några ögonblick, samtidigt som ett illavarslande knastrande ljud hördes. Jag sköt min skrivbordsstol bakåt av rädsla, och väntade i några sekunder. Just som jag trodde att det underliga blixtrandet inte skulle komma tillbaka, och jag återigen placerade mig nära skrivbordet, så började istället lysrören ovanför mitt huvud att ilsket blinka och skräna.

Även detta varade endast i några ögonblick. Ungefär tillräckligt många ögonblick för att min puls skulle stiga och mina ögon vidgas, återigen av rädsla. 

Jag frågade båda Kriss och Leif om de upplevt något liknande under morgonen, men det verkar enbart vara mitt kontor (som ligger mitt emellan deras) som är drabbat. Efter att jag startat om datorn och släckt lamporna ett tag, så lades friden återigen över mitt rum. Men nu på eftermiddagen så gjorde lysrören ovanför mitt huvud väsen av sig igen, samtidigt som samma skrän ljöd. Och monitorn blixtrade nyss till i en millisekund…

Vad är det som händer? Bör jag frukta för mitt liv? Kommer lamporna eller monitorn (eller varför inte både och) att explodera? Är det en poltergeist som terroriserar mig?

Som om inte detta vore nog med äventyr för en måndag, så jag har dessutom ägnat stora delar av dagen åt att titta på före- och efterbilder av plastikopererade bröst (dvs. redigerat och lagt upp bilder på en av våra kunders hemsidor som sysslar med just plastikkirurgi). Tur att vi inte haft oväntat kundbesök! Om någon tittat in på mitt kontor under dagen så skulle de nog undra vad tusan jag håller på med egentligen…

Och hur kan man göra det bättre än med ett sprillans nytt Final Fantay?

Ytterligare ett skäl till varför Bettan är en underbar bil (hon är ju en Volkswagen)!

Första etappen i Leifs jätteprojekt avklarades idag – med applåder från kunden. En sten är lyft från våra axlar (men ännu är det några kvar…). Själv har jag ägnat mig åt att läsa in första momentet på CSS-kursen, gjort ett antal övningsuppgifter och addresserat uppdrag som kunder hört av sig med. Än så länge känns kursen ganska rolig, men jag sysslar ju bara med väldigt grundläggande XHTML just nu – det ska bli spännande att se vad jag tycker när det börjar bli lite mer avancerat.

Det är skönt att ha kursen att falla tillbaka på när arbetsuppgifterna sinar under arbetsdagen – som idag, det ramlar in mail från kunder som har problem som jag kan lösa, men så kan det bli lite dödtid emellanåt. Så nu är min dödtid istället pluggtid. Fiffigt och effektivt.

Men nu är det dock helg, och det blir inget pluggande under den! Däremot blir det en hel del Jersey Shore, säsong 2. Den serien är seriously fucked up. Underhållning på sjukt hög (låg?) nivå!

Stolthet, bered dig för att antingen ge vika eller triumfera…

Förresten, så cyklade jag en mil på min träningscykel ikväll för första gången på väldigt länge. Jobb, sommar, lunginflammation har kommit i vägen för träningen – men nu är jag alltså igång igen. Känner mig stolt över mig själv, och längtar framför allt tills Leif är kry nog att göra mig sällskap i vårt alldeles egna gym. Tills dess tränar jag dock tillsammans med riktigt peppande musik – och det kan vara ett fullgott substitut under några dagar.

Ytterligare två saker som är härliga med att hösten är här: att underbara Kniven mot strupen på TV3 har börjat igen (in på tv3play nu, nu, nu om ni inte redan sett det) och självklart de mysiga höstkläderna.

Äntligen har jag lyckats lösa ett meningslöst, men ack så störande, problem på min dator på jobbet – min ikon för Firefox försvann nämligen spårlöst för några veckor sen (den byttes helt plötsligt ut mot ett ”vitt papper”) utan någon som helst anledning. Men idag så har jag fått tillbaka den, tack vare min list och intelligens (eller ja, främst tack vare att jag äntligen tog mig tiden att söka efter en lösning på problemet…). Skönt är det hur som helst. Här har jag liksom vägrat att ha Firefoxgenvägen i aktivitetsfältet, enbart på grund av att ikonen varit så odrägligt felaktig – men nu sitter den där, alldeles bredvid sin nemesis Explorer. Precis som det ska vara.

Nu när jag ändå skriver om webbläsare så kan jag också informera om att jag tar min kurs i webbdesign på stort allvar – jag tar den på så stort allvar att jag även har tagit hem Chrome och Opera, bara för att kunna se så att koden jag sen skriver är så korrekt som möjligt (dvs. att den ser bra ut oberoende av webbläsare).

Såhär spännande är alltså livet utanför sjukhusets väggar…

Om jag bortser från hjärtklappningen och de paranoida tankarna som attackerar mig varje gång Leif råkar hosta till, så är det otroligt skönt att vara hemma. Självklart är jag orolig och känner en rädsla över risken att Leif kanske ska bli sjuk igen – men om vi skulle låta den rädslan kontrollera våra liv så skulle vi ju aldrig våga åka hem egentligen. Och riktigt så roligt är det ju inte att ligga på sjukhus, även om det har sina fördelar också.

På tal om kontroll, så har mitt tvångsmässiga kontroll- och ordningsbeteende återkommit sedan vi kommit hem. Av någon outgrundlig anledning så har jag sorterat några hyllor i vardagsrummets bokhylla (som jag planerat i flera månader, men varit för lat för att genomföra). Vad är det med mig och att vilja städa och få ordning när vi kommer tillbaka från sjukhuset?

Min egna teori baseras fortfarande på att jag behöver återfå känslan av att vara i vardagen – och att det är jag (vi) som bestämmer över den. Det är inte någon jäkla lunginflammation som styr våra steg, utan det är vi själva! Och på något sätt så hjälper sortering och städning mig med att känna just den känslan. Själen är bra underlig ibland.

Hittills så har vi ägnat våra timmar i frihet åt att (bortsett från ovanstående) käka kinamat, kolla på filmen The Joneses och självklart även på Fångarna på fortet. Nu när det senare är slut känner vi oss närmast villrådiga över vad vi ska hitta på härnäst – det är inga sköterskor som väntas komma in genom dörrarna när som helst och vi har hela lägenheten för oss själva. Så många möjligheter har plötsligt uppenbarat sig! TV-spel, filmer, serier, böcker… You name it. 

Men om jag känner oss två rätt så kommer vi nog att hitta på något jäkligt skoj, jäkligt snart. Det brukar liksom inte ta särskilt många minuter.

Jag firade hemkomsten med att hämta ut alla mina Harry Potter-böcker. Jag lyckades ju hitta dem i rätt upplaga ändå, jippie!

För övrigt så är det jäkligt skönt att vara hemma igen. Vi planerar att stanna här den här gången.

Den dagliga ruljansen på sjukhuset börjar strax innan 07.00 på morgonen och lugnar ned sig kring 00.00. Den innehåller ungefär följande:

5 x Förfrågningar om mat/fika
2 x Inbärande av matbrickan
2 x Utbärande av matbrickan
4 x Mätningar av blodtryck, feber och saturation
2 x Penicillin
4 x Inhalationer
1 x Läkarrond
1 x Städning av rummet
1 x Alvedon
1 x Blodprov
3 x Sköterskor kommer in och presenterar sig vid sitt skifts början
2 x Någon kommer in och kollar läget

Enligt det här schemat så är det i snitt någon inne på vårt rum mer än var 40:e minut under de 17 timmar som går mellan 07.00 och 00.00. Inte konstigt att vi känner oss uppvaktade? Sen så tillkommer 2-3 gånger då vi ringer in dem av olika skäl också…

Dessutom så misstänker vi att vi har blivit deras favoritrum att besöka sen kupévärmaren kom hit, eftersom alla glatt kommenterar hur varmt och skönt vi har det. Så nu kommer de nog in några ytterligare gånger också…

Jisses Amalia. Just nu njuter vi dock av lugnet framför Fångarna på fortet!