Nu dröjer det inte länge tills min storasyster kommer hit och hälsar på igen! Det innebär även att det inte dröjer länge förrän det är dags för mig att följa med henne hem – på en 64 mils bilresa… Jag är lite orolig inför nämnda bilresa, eftersom jag än så länge enbart har flugit till och från Umeå. Jag är rädd att jag ska få panik när jag inser hur långt det egentligen är hem – som det är nu så känns det ju som att det inte är längre än att åka till Stockholms universitet hemifrån (alltså… från mitt gamla hem förstås). Förmodligen behöver jag väl inte oroa mig alltför mycket – för om jag tycker att resan är hiskeligt lång så är det väl bara att se till att jag håller mig till mina flygresor istället.

(Jag fick världens deja vú-känsla när jag skrev ovanstående stycke… Jag har säkert skrivit något liknande förut).

I övrigt så har mitt och Leifs liv just nu tagits över av Final Fantasy – det är så bra! Det allra bästa med spelet är att det utvecklas och sätter upp nya utmaningar för spelaren konstant. Fightingssystemet är makalöst också, och det ges inga tillfällen till att slöspela. Vi måste verkligen vara på helspänn hela tiden. Om vi går in i en fight och tänker att den kommer att vara enkel, och inte riktigt reflekterar över varenda val vi gör, så dröjer det inte många sekunder förrän allas HP-mätare blinkar oroväckande rött. Och visst är det väl så ett spel egentligen ska vara?

Det ska vara engagerande och stimulerande, så att det blir en riktig verklighetsflykt. För det finns ju självfallet ingenting annat som känns relevant (vare sig det gäller jobb, städ eller andra vardagsmåsten) mitt i stridens hetta. Att det är så fantastiskt vackert gör ju bara saken ännu bättre. Och det gör sig så otroligt bra på projektorn…

Just nu gör Leif dock lite jobb så jag spenderar min tid vid minidatorn – och hoppas att nämnda jobb (och tid?) ska gå fort så att vi kan fortsätta spela.