Efter tio veckors praktik sitter jag nu här i vår Ektorpsoffa i all min ledighets fulla glans. Den hade förvisso varit en aning mer glänsande om det vore så att Leif också vore ledig så att vi kunde hitta på något äventyr tillsammans. Det äventyr som känns mest lockande just nu är att ge mig ut på stan för att söka efter födelsedagspresenter till mamma och pappa som fyller år de närmaste veckorna.

Ledigheten hade dessutom varit ännu mer glänsande om det hade blåst mindre på vår balkong så att jag hade kunnat fira min examen med en solbränna. Jag måste ju visa att det finns sol och sommar även i Norrland när jag åker hem på torsdag.

En resa till Arlanda är nämligen bokad och jag kommer hem för andra gången sen jag officiellt flyttade hit. Jag har bott här officiellt i tolv veckor och jag har redan varit hemma en gång och haft besök av mamma och pappa en gång. Det har inte varit riktigt lika omtumlande som jag först var rädd för med andra ord – fast det har väl framför allt berott på att jag i princip inte gjort annat än att jobba och sova. Och ha lite ångest över all städning och organisering som bör göras.

Det både värsta och bästa med att jag åker hem på torsdag är att lägenheten inte är helt klar ännu. Den optimistiska delen av mig tänker att då kanske Leif kan ordna de sista sakerna, medan den pessimistiska delen av mig bara tänker att det kommer vara enormt frustrerande att vara borta i några veckor – och sen återvända till samma kaos återigen. Jag måste göra något åt det här.

Om inte annat, för att jag ska få något mer spännande att skriva om i min blogg än om min lägenhetsångest – det börjar bli gammalt, eller hur?