Ikväll är jag ensam.

Leif är ute på grabbkväll medan jag fortsätter att vältra mig i min självömkan. Vid det här laget är febern borta, men istället har jag fått en djävulsk hosta som håller mig vaken om nätterna. Därför är jag nu nerbäddad i vattensängen med minidatorn i knäet och friidrotts-EM på TV.

Jag undrar samtidigt stilla för mig själv vad jag egentligen vill med mitt liv. Det är nu mer än ett halvår sen jag slutade på kulturjournalistiken, men jag blir fortfarande överrumplad emellanåt över hur mitt livs hittills spikraka väg plötsligt tog tvärstopp – och jag undrar vart jag egentligen är på väg nu?

Jag har skickat in en sen ansökan till Umeå Universitet till en halvtidskurs i CSS-baserad webbdesign, i hopp om att kunna göra mer nytta på Välkommen. Men vad vill jag egentligen?

Ett Wordfönster på nämnda dator fylls just nu med abstrakta och högst praktiska önskningar, varav ett axplock är:

Andas utomhusluft

Få nya perspektiv på livet – för min egen skull

Uppleva något himlastormande

Hitta tillbaka till orden

Gråta

Skratta

Sluta känna att tiden aldrig räcker till

Sluta vara så cynisk

Ligga i min hjältes famn en hel dag

Vara själsligt konstnärlig

Idag trotsar jag förkylningen (och det faktum att jag knappt kunnat sova på hela natten på grund av hostan) och ska strax gå ner på stan och köpa Coco Pops. Jag vet inte hur längesen jag åt det sist?!

Ska dessutom passa på att smita in på Clas Ohlson (som på något mystiskt sätt har blivit min favoritaffär den senaste tiden) och köpa färg till skrivaren, så att fina kort till våra magnettavlor i hallen ska kunna skrivas ut.

Jag verkar kastas mellan överenergi och total trötthet under den här förkylningen – ena stunden håller jag på att dö av rastlöshet och bygger ihop ett jätteköksbord trots feber, och andra stunden vill jag gömma mig under täcket och orkar knappt hålla ögonen öppna. Mystiskt. Det har gått så lång tid sen jag var förkyld sist att jag knappt kommer ihåg hur det brukar kännas (vilket också verkar göra mig tusen gånger mer självömkande ynklig den här gången).

Stackars mig.

Jaja, nog med gnäll – nu blir det Coco Pops!

Det har varit planerat i över ett år utan några större framsteg – men nu har det äntligen hänt. Vi har satt upp våra svarta magnettavlor i hallen som ska fyllas med minnen, kärlek och skoj!

En film som jag verkligen vill rekommendera alla att se är Unthinkable med Samuel L. Jackson (och Carrie-Ann Moss, dvs. Trinity!). De två bästa timmarna av min förkylda tillvaro under gårdagen var nog just när jag tittade på denna film – det var längesen jag blev så gripen och engagerad i en film på det sätt som Unthinkable gjorde att jag blev igår. En psykologisk thriller med minst sagt ett tänkvärt budskap.

Vad gör man när tiden håller på att rinna ut? Är det okej att göra vad som helst, så länge det ger ett resultat? Vem är ondskan egentligen? Vem har rätt att kalla sig för hjälte i ett krig som inte är gott?

Ovanstående frågor kanske inte säger så mycket utan en snabb genomgång av filmens handling: en muslismsk amerikansk medborgare meddelar att han har placerat ut tre atombomber i tre städer i USA. FBI och regeringen räknar ut att 6-10 miljoner liv kommer att gå förlorade om dessa bomber briserar, och är beredda att göra vad som helst för att hindra just det. Bombmannen ifråga har de lyckats tillfångata, och de har nu några få dagar på sig att få honom att berätta vart bomberna är innan katastrofen är ett faktum. I en topphemlig bunker tar de in en förhörsspecialist som ska plåga fram sanningen ur terroristen…

Som sagt, se den! Efter filmens slut så satt jag och Leif tysta ett tag, tittade på varandra med stora ögon och sa till sist ”Det där var en jäkligt bra film”. Vi kunde inte ens finna ord för den. Den är snyggt gjord och tycks vara skapad för att väcka viktiga frågor.

(en film jag inte rekommenderar är däremot Jennifers Body – en sämre och mer själlös anledning till att visa upp Megan Foxs kropp kan jag inte ens föreställa mig)

Det är stunder som dessa, då jag vandrar runt som en osalig ande i lägenheten, som jag finner tid till så viktiga saker som att lägga upp bilder på våra nya kökshandtag.

Såhär såg de gamla ut:

Och såhär ser de nya ut:

Försök att ignorera den dåliga bildkvaliteten… Visst är det en förbättring?

Så, nu sitter jag här igen – febrigt självömkande en tidig helgmorgon. Hur kommer det sig att jag inte kan sova när jag är sjuk? Är det inte nu jag ska vara trött och sova mer än vanligt egentligen?

Jag misstänker att det var mina underliga feberdrömmar som satte stopp för vidare sömn. Innan läggdags igår lirade vi nämligen GTA IV, vilket förmodligen ledde till att jag vaknade vid sextiden imorse, orolig för att mitt förstånd övergivit mig. Jag var nämligen övertygad om att jag och Leif var på något slags hemligt uppdrag, där ingenting längre var som det borde vara. Jag trodde att jag var tvungen att ligga på ett särskilt sätt, använda särskilda ord, och till och med tänka på ett särskilt sätt för att inte någon maffialedare eller liknande skulle ”komma på mig”. Jag har ingen aning om vad denne möjligtvis skulle kunna ”komma på mig” med dock?

Det är för övrigt inte första gången som jag har feberdrömmar som innefattar att jag ska ligga på ett särskilt sätt. När jag hade körtelfeber för några år sen, och otroligt hög feber därtill, så irrade mina tankar runt i tron om att min kropp var ett sjukhus, som höll på att svämma över. Jag var tvungen att placera mina armar och ben på särskilda sätt för att alla stackars patienter skulle kunna ta sig därifrån oskadda… Där kan man snacka om ångest! Så många liv på mitt samvete… Det var sannerligen en lättnad att komma till sans då – och inse att den enda skada som min liggposition kunde skapa, var att jag fick en riktigt stel nacke.

Hjärnan kan verkligen spela en underliga spratt ibland. Det främsta sprattet den spelar mig just nu är, som sagt, att den försöker lura i mig att jag är pigg. Det känns som en prestation av mig att ens orka sitta upp framför datorn just nu eftersom min kropp känns tung, samtidigt som huvudet är piggt. Och sällskapssjukt…

Gårdagen var en dröm – jag ägnade mig åt solen och lugnet under dagen, och ägnade mig åt Leif, god middag och vin under den sena kvällen (Leif jobbade länge, vilket var anledning till den sena kvällen).

Däremot så känner jag mig ganska ynklig denna tidiga lördagsmorgon… Nämnda vin har som vanligt satt sina spår, i kombination med att jag har fått feber! Egentligen så mår jag inte särskilt dåligt, jag känner mig bara riktigt orolig. Leif får inte bli sjuk igen och dessutom så kommer ju mina föräldrar upp nästa helg, och de får ju inte heller bli smittade. Man kan nästan säga att det är rätt åt mig förvisso, med tanke på att jag spatserat runt hela året och varit stolt över mitt otroliga immunförsvar. Jag antar att det inte klarar av hur mycket som helst…

Jaja. Nu har jag lagt mig i soffan i vardagsrummet för att inte störa Leifs skönhetssömn med mitt självömkande – jag har en tendens att inte kunna hålla tyst när jag har honom bredvid mig (det är också kärlek).

Just nu njuter jag av livet i solen på balkongen, i sällskap med ett glas iskall jordgubbssaft, ostbågar och en mysig bok. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

Igår fick jag en 5-årsjubileumspresent från Leif som skvallrar lite om hur mitt liv har förändrats sen jag flyttade hit. Jag fick en skruvdragare. Och det som vittnar om mitt förändrade liv är att jag blev glad för presenten!

Verktygslådan som står i Narnia, som jag plockar fram i tid och otid, benämner jag numera som MIN verktygslåda och jag tycker att det är lite småmysigt att skruva fast nya kökshandtag på skåpsluckorna och bygga Ikea-möbler. Nämnda kökshandtag blev dock ditskruvade för hand, men köksstolarna blir hela i ett nafs med hjälp av min fina lilla skruvdragare.

Hittills har jag byggt fyra av sex stolar, och ska väl fixa de sista två (och lite annat smått och gott som tvättning…) medan Leif jobbar på kontoret idag.

Sist men inte minst, så är jag väldigt glad över att vi tror oss ha löst problemet med hur vi ska koppla in vårt Wii till förstärkaren. Som det är nu så är Wiiet direkt kopplat till projektorn, och för att få ut ljudet så står en extern högtalare utmed. Det är varken snyggt eller smidigt… Men som sagt, nu är problemet löst! Vi ska skaffa oss en signalomvandlare som konverterar Wiiets komponentsignaler till HDMI 1.3 så att förstärkaren kan sköta både ljud och bild. Woho!

Idag är det exakt fem år sedan jag med skakande ben och bultande hjärta tog flyget i allra största hemlighet till Umeå – och för första gången fick hålla Leifs hand i verkligheten.

Får se om jag omvandlas till Byggare Bob sen ikväll…

Kärlek kan vara så mycket. Den kan visa sig på så många, även oväntade, sätt.

Kärlek kan vara precis som i sagor eller på film, som på det underbara bröllopet vi var på igår mellan Leifs bror Robert och hans vackra Helena. Det var verkligen en enda stor kärleksfest, med en strålande lycklig brudgum och en strålande skönhet till brud. På själva festen var Leif (och jag i bakgrunden) toast master, och trots att vi emellanåt var överväldigade av den ansvarstyngda uppgiften (jag var närmast panikslagen igår morse för att jag var rädd att vi skulle misslyckas på något sätt) så blev vi minst lika överväldigade av hur fantastiskt festen artade sig.

Självklart berodde det allra mest på att det var en lyckans dag, som firades av brudparets nära och kära – men jag vill tro att vi också hade ett finger eller två med i spelet. Både jag och Leif är väldigt tacksamma och stolta över att få vara en så stor del i en så viktig dag i deras liv. Kul var det ju dessutom – allt jobb vi har lagt ned de senaste veckorna på förberedelser var ju nästan lika mycket för vårt eget nöjes skull, som för Robert och Helenas. Och vilket partaj det blev! Bland annat så slogs klackarna i taket till Sean Banan, några riktigt spontana spontantal överraskade till och med oss, och vi hann gå på efterfest där det serverades kött med sås…

Men som jag nämnde i inledningen så kan kärlek vara så mycket. Kärlek kan manifestera sig i ett sagobröllop, men det kan lika gärna (kanske ibland till och med ännu hellre) vara en alldeles vanlig vardagsdag i ett hushåll delat av två personer som älskar varandra. Idag har både jag och Leif varit en aning slitna från gårdagen – dels på grund av att vi hann smaka lite whiskey (…), men främst för att så mycket anspänning inför gårdagen nu har släppt. Vi har inte riktigt vetat vart vi ska göra av oss själva – vi har spelat tv-spel, vi har lagat mat, vi har kollat på House… Men ingenting har egentligen känts som det vi ville göra egentligen. Och vad vi egentligen ville göra hade vi förstås ingen aning om.

Jag blir lätt rastlös under såna här planlösa dagar och gick runt i lägenheten. Av någon anledning så satte jag mig på byrån ute i hallen, varpå Leif kom och gjorde mig sällskap. Jag sa skrattande något i stil med att jag alltid får lust att lägga mig på byråerna eftersom de bildar en lång bänk, och gjorde just det, för skojs skull. Leif tog min hand och vi började prata. Om bröllop, barn, framtid och om allt annat som föll oss in. Plötsligt hade en eller två timmar passerat och vi insåg vad det var vi egentligen velat göra hela dagen. Vi ville ju bara vara med varandra. Inget mer, inget mindre.

Och det är kärlek för mig.

Förresten så fick vi en av de finaste komplimangerna som vi någonsin fått igår, från brudens syster när hon sa att vi verkligen verkar passa perfekt ihop. Hon sa ”Ni måste ju ha roligt precis hela tiden!”. Och så är det ju. Det kändes i hjärtat.

Mitt i alla bröllopsförberedelser och penicillinkurer så har vi nu varit och hämtat ut vårt nya Xbox 360 Slim. Och det är så jäkla hett.

Synd bara att vi inte kommer att kunna spela på det förrän på söndag (eftersom projektorn är urkopplad och strax ska lämnas i Håknäs…)… Vi får väl bara koppla in strömmen oh njuta av hur tyst det är åtminstone.

Här hemma leker jag sjuksyster för fullt. Jag doserar Leifs hostmedicin, jag räknar antalet blås i hans huff- och pufflaska (en flaska med vatten i som han blåser i med jämna mellanrum för att vidga lungorna), jag påminner om pencillinet och jag tjatar på honom om att han måste dricka vatten. Naturligtvis kan han sköta allt ovanstående alldeles galant själv, speciellt med tanke på att han är i princip frisk, men det är ju faktiskt ganska mysigt att få rå om den som betyder allra mest.

Vi kom alldeles nyligen hem efter en lång promenad längs med älven (självklart så styrde jag Leif, min lilla sjukling får ju inte anstränga sig!) och det var alldeles underbart. Förvisso så dryper svetten om mig nu när jag kommit hem, men det är inte något som inte en smaskig Ploppglass kan lösa.

Kanske känner jag mig extra kallad att vara som en sjuksyster för Leif eftersom vi har börjat kolla på första säsongen av House – snacka om att man inbillar sig att man har både den ena och den andra superovanliga sjukdomen. Ett av de första avsnitten handlade om en kille som hade problem med nattskräck, och med tanke på mina nattliga episoder med flygande jättespindlar så kände jag mig ruggigt träffad. Men jag har ju faktiskt funnit både anledningen och lösningen på det problemet för egen hand – när jag slutade ta min hjärtmedicin så slutade även skräcksynerna.

Nu blir det lite mer House, och lite mer hypokondri, innan vi kanske testar Zelda: Twilight Princess som jag bland annat fick från Leif i födelsedagspresent… En del av mig vill spela jättemycket, medan en annan del har längtat så mycket att jag inte ens vill utsätta mig själv för risken att bli besviken (läs: spela det).